Ord och bilder

På nyårsafton 2021 lovade jag av någon anledning mig själv att läsa Platons samlade verk under 2022. Av olika anledningar fanns det inte tid under det året, men nu i juni 2023 har jag nått målet och firar med ett glas Grönstedts. Så vad är lärdomarna från dessa verk, lite drygt 3500 sidor senare?

Framför allt är verken – förstås – ett intellektuellt fundament i det västerländska tänkandet och filosofin i hela världen. Jag tror att många människor på olika sätt söker efter fundament i livet, eller något sorts ursprung. Det händer något med ens tänkande när man försöker hitta rötterna. Och det går förstås att hitta många rötter i Platons verk. Här går det att hitta rötter till kristendomen, olika politiska ideologier, statsvetenskap och framför allt nästan alla filosofiska läror efter Platon. De stora filosofiska grundfrågorna, som så många filosofier efter Platon brottats med, grundläggs i dessa verk. Man förstår världen de senaste 2000 år sedan bättre av att läsa Platon.

Platon har också överraskande mycket humor och tidvis ironi. Stora dela av hans verk är skrivna i form att lättlästa och finurliga dialoger, med Sokrates som centralgestalt. Andra delar är nästan oläsliga. Tillsammans ger texterna en överblick på Platons många olika sätt att tänka och hans olika stadier i livet. Han resonerar på olika sätt utefter vad som händer i det omgivande samhället.

Men den kanske viktigaste lärdomen från mig är ändå Platons och Sokrates betoning av att leva ett filosofiskt liv. Ett reflekterande liv. Ett liv där man försöker förstå. Och skaffa sig kunskaper. Där man ställer frågor och inser sina egna begränsningar. Och för att leva ett sådant liv räcker det inte med att ge sken av att ha kunskaper, eller att bara prata om kunskaper. Platon vänder sig ofta mot retoriker och sofister. Nej, ett filosofiskt liv innebär enligt Platon till stor del behärskning. Att inte ideligen ge efter för de kortsiktiga begären utan att lära sig filosofera behärskat. Platons tid var på flera sätt inte annorlunda mot vår – då som nu var det vanligt att bli beroende av kortsiktiga njutningar, på bekostnad av behärskning och kunskaper. Då handlade det till stor del om rikedom, mat, dryck och vissa former av sex. Idag finns det förstås en mängd andra saker att bli beroende av, som sociala medier, tobak, droger och en mängd andra saker. Saker som distraherar och ger en ”kick”. Men den som bara ägnar sig åt detta lägger aldrig ett fundament för sig själv. Och lever till slut inte ett filosofiskt liv.

Sedan innebär detta synsätt, å andra sidan, att Platon på flera sätt är en tråkmåns. Han gillar inte konstnärer, som han menar skapar sämre, felaktiga avbildningar av verkligheten. Och han förstår kanske inte rusets, lustens och känslans betydelse för det mänskliga livet. Och den riktigt svåra konsten i livet är ju inte att en gång för alla välja sida, mellan behärskning och begär. Utan att hitta balansen. Att enbart låta sig styras av det ena eller andra leder till olycka. Och till slut kanske ingen filosof har svarat på hur man hittar denna balans. Var och en av oss måste hitta vägen.

Men enligt mig är det ingen tvekan om att ett filosofiskt liv, med viss behärskning, faktiskt är detsamma som ett lyckligt, meningsfullt liv. En sann förståelse för sig själv, andra och omvärlden får man aldrig genom ”kickar”. Inte för att det är enkelt att leva ett sådant liv eller för att jag lyckas särskilt väl så här långt, men det är ett ideal att sträva emot.

I min debutbok från 2022 ”Allting handlar inte om dig själv här och nu” (som jag för övrigt nu i efterhand anser vara för lång och tjatig) kritiserar jag den stora mängden självhjälpslitteratur som fortsätter översvämma bokmarknaden. Ett av problemen är att dessa böcker ofta innehåller förenklade svar, inte sällan kopplat till positivt tänkande och liknande.

Man skulle kunna tänka sig att sådana böcker tipsar om att vi måste övervinna vår fruktan. Eller våra rädslor. Men det kanske inte är så enkelt, funderar jag på. Baserat på våra minnen, erfarenheter, kunskaper, lärdomar och annat kan det ibland finnas goda skäl att känna fruktan eller rädsla. Att frukta eller vara rädd för att såra någon annan är kanske någonting bra, i vissa fall. Fruktan och rädsla kan baseras på en gedigen självinsikt, en förståelse för att man helt enkelt inte klarar vissa saker. Detta kan gälla alla möjliga saker. Att vara rädd för ormar, som kan vara giftiga, är kanske någonting bra, i vissa fall. Vi kanske bör låta vår fruktan och våra rädslor styra oss mot de rätta valen? Och se fruktan och rädsla som någonting som kan hjälpa oss, i stället för att skapa ångest.

Sedan finns det självklart situationer när vi bör övervinna våra rädslor. Rädslor kan ju hindra oss från att göra det vi vill. Men även då agerar vi kanske utifrån våra minnen, erfarenheter med mera. Vi förstår vad vi har att vinna långsiktigt genom att övervinna rädslan. Bedömer vi att det finns mer att förlora på att övervinna rädslan, finns det goda skäl att låta bli.

Mycket i livet blir nog som det blir baserat på just våra minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar. Vår hjärna utvecklas långsamt genom livet – en kort evolution – och får oss efterhand att bete oss på ett visst sätt. Och kanske är det någonting bra att vi beter oss så. Kanske beter vi oss egentligen på ett sätt som leder oss till de rätta valen, även om det ofta kanske känns tvärtom. Alla har vi väl frågat oss saker i still med ”varför sa jag så?” ”Varför sa jag inte så?” Varför gjorde jag ingenting?”. Det är till synes omöjligt att förstå sig själv ibland. Men om man funderar djupare på saken är det kanske inte omöjligt. Vi säger och säger inte, gör och gör inte, förmodligen saker utifrån vad vi egentligen vill. Vår hjärna styr oss mot den livssituation vi egentligen vill ha, utifrån våra erfarenheter. Vi kan förstå oss själva.

Utifrån detta synsätt är det kanske inte heller fruktbart eller meningsfullt att alltid försöka förstå vad andra säger eller gör heller. Och framför allt inte att försöka förstås deras avsikter. De kanske inte heller har några särskilda avsikter. De kanske beter sig på ett visst sätt utifrån deras minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar – helt utan avsikter. Deras hjärnor har utvecklats på ett visst sätt och de säger och gör saker utifrån detta. Utifrån ett mikroevolutionärt perspektiv är det lika fruktbart och meningsfullt att fråga sig vilken avsikt ett äpple har med att falla till marken. (Därmed inte sagt att vi på något sätt är ofria eller saknar vilja, tvärtom. Beroende på hur vi lever kan vi varje dag skapa nya minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar som efterhand leder oss till nya val i livet. Men den processen tar tid då hjärnan utvecklas och förändras långsamt.)

Men för att verkligen förstå en annan människas avsikter – i den mån det finns sådana – måste man nog känna den människan på djupet. Och förstå den människans minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar genom hela livet. Men så länge man inte känner människan på djupet, är det kanske bäst att sluta försöka förstå avsikterna. Eller sluta tänka att det måste finnas en avsikt.

Häromdagen följde jag min pappa till sista vilan, efter ett långt och innehållsrikt liv. Sorgen och saknaden är verklig för mig. Känslan i hjärtat är verklig. Men faktumet att han är borta, tanken i hjärnan, är overklig. Jag kan inte förstå att han är död. Förmodligen kommer döden att vara overklig och omöjligt att förstå för oss människor en lång tid framöver. Någon gång långt in i framtiden kanske våra hjärnor kan förstå döden, som en följd av evolutionen kanske. Men just icke-varandet har ju varit ett filosofiskt mysterium ända sedan människan började filosofera för omkring 2300 år sedan. Somliga filosofer menade att det är omöjligt att överhuvudtaget tänka och tala om det som icke är. De kanske hade rätt. Det är omöjligt för mig att tänka om min pappas frånvaro. Men däremot kan jag förstås tänka på alla minnen, historien, allt som har varit. Och det som har varit finns kvar, så länge vi kan och vill. Minnena och historien kan bli en del av varandet och behöver inte förpassas till ett icke-varande. Vi kan på så sätt leva i det förflutna, nuet och framtiden. Allt som har varit är inte borta, utan något vi kan lära av. Jag kommer att fortsätta lära mig av min pappa så länge jag lever.

Varje gång Nick Cave släpper ett album, en roman, en film, ett svar i Red Hand Files, lanserar en turné eller annat blir jag nästan nervös. Varje gång får jag skyhöga förväntningar. Vi vet alla hur svårt det är för en artist att behålla sin konstnärliga förmåga genom flera årtionden. Det är svårt för en konstnär att vårda sitt eget arv, sin historia men också samtidigt hitta nya uttrycksformer och inte bara repetera gamla succéer. Nick Cave gör just detta, efter över 40 år som musiker och författare. Senaste filmen This much I know to be true är inget undantag. Här finns sorg, humor, melankoli, det sublima, det absurda, allvar, glädje, ironi, allt paketerat i en estetisk hyllning till kreativiteten själv. Och som någon kritiker skrev för ett par år sedan: ingen annan konstnär lyckas vara komiker, terapeut och predikant samtidigt. Och han blandar punk, psalmer, blues – allt möjligt som inspirerar. Han inspireras av Beethoven, Bibeln och Flannery O’Connor. Hans förebilder utgörs av minst lika många författare som musiker. Det är just denna kombinationen som är så tilltalande med Nick Cave. Att ta allting på allvar, att skämta om allt, att vara troende, att inte vara troende. Skratta och gråta åt människans villkor. Samtidigt. Det är sann frihet.

Kärleken som en kraft större än oss själva. En kraft som kan överleva oss, även om vi själva dör och försvinner. Evig kärlek kan sägas vara romantikens kärna, oavsett om vi med romantik menar moderna parrelationer eller historisk filosofisk strömning. Evig kärlek kan också sägas vara en estetisk och filosofisk idé som tappat mark i det postmoderna, sekulariserade samhället. Stora berättelser om evig kärlek upplevs idag som både naiva och kanske konservativa. Uppfattningen att konsten är en fråga om kollektiva, sociala och politiska processer har ersatt uppfattningen att konstens främsta mål är att ge individen sublima upplevelser. Men som just estetisk och filosofisk idé, med tankegods från Edmund Burke och Immanuel Kant, är den eviga kärleken en tidlös tanke för de utstötta, radikal och revolutionär till sin natur.

Den eviga kärleken kan spåras långt tillbaka, men får förstås sitt genombrott i samband med de romantiska poeterna. En litterär, musikalisk och filmisk resa längs den eviga kärlekens stig kan därför ta sin början med systrarna Brontë och Keats vid det tidiga 1800-talet, gå via Stoker och andra gotiska vampyrförfattare kring sekelskiftet, till 1900-talets Dylan Thomas för att slutligen nå fram till idag där vi hittar Lars von Trier och Nick Cave. Gemensamt för dem alla är de stora berättelserna, episka och högstämda, om den eviga kärleken – men inte i religiös bemärkelse, inte i form av en gud.

Charlotte Brontës roman Jane Eyre kan sägas vara en av litteraturhistoriens största berättelser om evig kärlek. Jane är ustött från släkten, skolan och hela samhället. Hon är mån om sin värdighet och vägrar inleda en relation som inte är ärlig. Mot slutet av romanen, när en präst vill att hon följer med på en missionärsresa, hör hon plötsligt sin egen mission. Och missionen kommer från Gud, men inte i kyrkans bemärkelse. Utan Gud i bemärkelsen kärlek. Kärlek som en kraft större än oss själva. Det är detta ögonblicket, när Jane drabbas av en sorts radikal, revolutionär uppenbarelse om evig kärlek, som skiljer romanen från många andra. Liknande idéer genomsyrar Svindlande höjder: Cathys och Heathcliffes kärlek är så stark att deras band verkar har knutits av högre krafter. De plågas av sin kärlek, de kan inte göra något åt den. Och den verkar sträcka sig bortom döden.

En av få som idag berättar liknande stora berättelser är Lars von Trier, som gärna berättar med kapitel i sina filmer. En direkt motsvarighet till Jane Eyre är just Breaking the waves. Huvudpersonen Bess upplever sig också höra Gud kalla på henne. Men inte kyrkans Gud. Utan Gud i bemärkelsen kärleken. Bess gör allt för kärleken, även när kyrkan och samhället fördömer henne. Hennes kärlek är villkorslös, hon offrar till och med sig själv. I slutet ringer klockorna, men förmodligen inte Guds klockor, inte prästernas klockor. Utan den eviga kärlekens klockor, som ringer för ett helgon.

En annan film i liknande genre är Bright star, filmen om John Keats. Poeten Keats dör mot slutet av filmen, men kärleken lever vidare genom hans ord. Poeten får på så sätt kärleken att leva vidare, bortom döden. John Keats själv uttryckte det själv med de ofta citerade orden Love is my religion, I could die for that. Keats, Shelley och Byron kan alla sägas vara den tidens revolutionärer. Samtidigt som Keats, och årtiondena därefter, blomstrade vidare vampyrmyten i poesin och litteraturen. Draculas kärlek till Mina består över århundraden, den överlever döden. Men Dracula är, liksom Jane och Bess, utstötta från samhället, från kyrkan.

Idag kan Nick Cave sägas vara den eviga kärlekens apostel, med tydliga kopplingar till Brontë, Keats och de andra. Nick Cave pratar i sina föreläsningar om Gud som en fantasi, en fantasi som uppenbarar sig på olika sätt för olika människor. För Nick Cave är Gud en kraft som skapas genom litteraturen och konsten, och som också hålls vid liv genom konsten och litteraturen. Gud finns inte utan vår fantasi. Samtidigt som Nick Cave närmast har en ateistisk hållning, vad det gäller religion som praktik och politik, anser han att en kultur utan Gud är medioker. Den kultur som är återhållsam, som inte släpper fantasin hela vägen till den eviga kärlekens horisont, är medioker.

När Nick Cave skriver kärleksballader, har föremålet för hans kärlek samma status som Gud. Han tillber henne. I Until the end of the world sjunger han closing my eyes and actually praying, not to God above but to you. I Into my arms sjunger han

I don’t believe in an interventionist God //

And I don’t believe in the existence of angels

But looking at you I wonder if that’s true //

But I believe in Love

And I know that you do too

Alla ovan nämnda romaner, dikter, filmer och sånger är inte enbart romantiska i den bemärkelsen att de enbart vilar på idealismen som filosofisk grund. Man kan förvisso göra en koppling till Immanuel Kants idealism. Vi kan enligt Kant mycket väl ha odödliga själar, men det ligger i så fall bortom vår kunskap. Och eftersom det ligger bortom empirin och erfarenheten, bör det heller inte vara föremål för praktik och politik. Men det är likväl en central fråga för människan att tänka kring. Ovan nämnda verk är dock inte heller enbart gotiska i den bemärkelsen att de enbart vilar på solipsismen som filosofisk grund. Medan flera romantiska poeter och konstnärer trodde att de kunde uppenbara Gud genom sina verk – Gud fanns överallt – skildrade de gotiska författarna en gudlös värld – Gud fanns ingenstans. De ovan nämnde författarna kan istället för romantiska eller gotiska sägas vara mörkerromantiska (i brist på ett bättre ord för engelskans dark romanticism).

Inom mörkerromantiken är den bärande tanken att den mystiska, för oss obskyra kärleken lever vidare, när vi själva försvinner. Detta rymmer en sublim romantik – men också en smärta över döden, över att slutet är detsamma för oss alla. Det är just denna ambivalens, som varken invaggar oss i trygghet eller lämnar oss i desperation, som är den bärande estetiska idén. Här finns om man så vill en koppling till kristendomens medeltida mystiker, som Johan av Korset, som likt Bess eftersträvade en personlig direktkontakt med en frånvarande, ibland obegriplig Gud. Jane Eyre, Bess och Nick Cave – alla vänder de sig mot kyrkans inskränkthet, mot dess världsliga anspråk på politisk makt. Alla vänder de sig samtidigt mot det mediokra, mot det fantasilösa, mot det kärlekslösa. Här blir den eviga kärleken både estetik, etik, filosofi och religion – men aldrig politik. Gud, i den bemärkelse var och en väljer att ge Gud, hör hemma endast i konsten och litteraturen, i vår fantasi om man så vill. Men där är Gud å andra sidan oumbärlig.

Det handlar alltså inte om att göra präster eller en församling till lags, eller att göra Gud till lags. Det finns en närmast revolutionär moralisk dimension i detta. En visionär, antiauktoritär moral. Kärleken är en högre kraft, som vi kan hålla vid liv. Den dör om vi inte anstränger oss. Och det är denna slutsats vi kan dra av Brontë, Keats och de andra: det som räknas är vad vi själva gör under vårt korta liv, om vi bidrar till att kärleken lever vidare. Eller om vi bidrar till dess död, genom vår inskränkthet och fantasibrist, genom vårt fördömande.

Ju mer kärlek vi ger till dem vi älskar – alla levande kännande varelser, djuren, och kanske också naturen i sig själv – desto mer bidrar vi till bevarandet av kärleken. Vi bör därför läsa poeterna inte bara för våra egna sublima upplevelser, en tanke som Burke definierade, utan också för att bära poeternas visioner, deras arv, vidare till kommande generationer. På så sätt blir vi alla del av någonting större, någonting högre. Men vi behöver göra det ensamma, inte i en fördömande församling, och inte i hopp om en paradisisk belöning. Ingen har kanske beskrivit det vackrare än Dylan Thomas, 1900-talets store mörkerromantiske poet, i dikten Death shall have no dominion:

Though lovers shall be lost, love shall not.

I debatten om huruvida det är bra eller inte för människan och planeten att äta kött saknas oftast det vitktigaste perspektivet – djurens. Det är förvånande att exempelvis signaturen CG (som i Jönköpingsposten 17 januari på står att man räddar världen om man äter kött) och så många med honom inte ser några problem med att förslava, avrätta och äta upp levande, kännande varelser. Att minimiera lidandet bordet alltid vara viktigast, anser vi. Politiker och föräldrar saknar oftast helt och hållet detta perspektiv när de exempelvis diskuterar ytterligare vegetarisk mat i skolan. Mat som i EU varje dag reser en sträcka motsvarande tur och retur solen.

Djur är individer. Varje djur är NÅGON. Djur känner. Djur kommunicerar med varandra. Djur har relationer – både med andra djur och med människor. Det finns mycket forskning som visar att djur har känslor precis som människor, att de upplever glädje och sorg, att de har empati, samarbetar och mycket mer.

Att äta kött är därför att bidra till en industriell avrättning av kännande varelser. Varje gång ett djur slaktas, innebär det inte bara meningslös död, utan också sorg för anhöriga. För djurets familj, för djurets vänner. Detta gäller inte bara kött, utan även ägg och mjölk. Kalvar rycks i tidig ålder bort från sina föräldrar, för att sättas i tvångsarbete och producera livsmedel till människor. Detta får de göra hela sitt kort liv, tills de inte orkar längre och avrättas. Hade det gällt människor hade vi kallat det för vad det är – slaveri. Tänk dig ett litet barn som rycks bort från sina föräldrar, sätts i en fabrik och får tvångsarbeta tills det inte orkar mer för att sedan avrättas? Eller sätts i bur och matas ett tag, varefter man drar av barnets hud för att göra en jacka? Eller om man på försök hällde frätande schampo i ögonen på barnet för att se om det gör ont? Det är för oss obegripligt att signaturen CG och andra likställer detta med att “döda jord och gräs”.

Det flesta inser detta när det kommer till vissa djur, som exempelvis hästar, katter och hundar. De flesta tycker att det är fel att förslava, avrätta och äta upp dessa djur. Varför? För att människan utvecklat en relation till dessa djur, förstås. Men egentligen är det en självklarhet att resonera på samma sätt för alla djur. Alla djur känner, inte bara de som upplevs som “gulliga” av människor.

Människan har sedan länge enbart brytt sig om dem de har en relation till, sin egen “klan” eller “stam”. Jämför med världskrigen exempelvis. Mördandet som då pågick i industriell skala påminner om dagens köttbransch. De som släppte bomber över hundratusentals människor behövde inte se konsekvenserna, behövde inte se offren. Men ingen av de som släppte bomberna hade förstås gjort det över sin egen familj eller sina egna vänner. Likadant är det idag: ingen skulle stå ut med att skicka sina egna husdjur till slakteriet och titta på medan de skärs i småbitar. När ska människan på allvar börja bry sig om alla djur och människor som de aldrig träffat?

Faktum är att det inte finns några godtagbara skäl för att fortsätta äta djur. Det spelar ingen roll vad vi historiskt har anpassat oss till. Det spelar heller ingen roll hur mycket djuren förstår. Återigen: överför resonemanget till människor. Sedan när det skulle det vara rätt att förslava och döda andra människor med argumentet att det är en gammal vana, eller tradition? Eller ett av strukturer skapat behov, såsom till exempel slaveri? Eller att det är acceptabelt att döda människan, för att människan som dödas inte förstår vad som händer, eller inte har ett fullt utvecklat språk? Man skulle kunna hävda att det är ännu grymmare att döda dem som inte förstår (exempelvis intellektuellt funktionsnedsatta). Att något “alltid” eller “länge” varit vanligt, är inte i något annat sammanhang i samhällsdebatten, ett argument till att inte förändra. Köttätandet bidrar aktivt och medvetet till att plåga och döda, till skillnad från om man råkar trampa på en myra, något som den perspektivlöse köttätaren ofta tar till intäkt för att kritisera vegetarianen/veganen, och fortsätta sitt eget köttätande.

Återigen: det är ingen skillnad på människor och djur i de viktigaste bemärkelserna. Vi är alla släkt. Djur känner glädje och sorg. Djur kommunicerar. Djur har relationer. Djur har far- och morföräldrar. Och kusiner. Det går aldrig att försvara slaveri och mord på varken människor eller djur. Att vi genom att avstå kött, minskar världens samlade lidande, är ett oslagbart argument till att avstå kött.

Att minskat köttätande sedan skulle innebära stora miljövinster är en bonus. Forskningsrapporter tyder på att köttproduktionen står för över 50% av växthusgaserna, om man räknar in alla transporter med mera (medan signaturen CG grundlöst påstår att betande djur inte bidrar till växthuseffekten). Varje dag körs köttdjur omkring i lastbilstransporter i enbart Europa, motsvarande en sträcka på tur och retur solen, det vill säga 30 miljoner mil. Tur och retur en annan himlakropp i universum, varje dag! Vidare ger skogsskövlingen för betesmark i Latinamerika upphov till stora miljöproblem, dels vad det gäller lokal erosion och dels vad det gäller hela jordens syresättning. Att vi skulle odla för mycket på jorden om vi alla åt vegetariskt/veganskt är i jämförelse ett alltför klent argument för köttätande.

Så när du räddar levande, kännande varelser från plågeri, slaveri och avrättning, räddar du också planeten. Tänk på det, du som kallar dig miljövän. Såvida inte ditt ekologiska kött är alltför gott, förstås…

Debatten om vad julen
“egentligen” handlar om får ofta ett löjets skimmer över sig. Många kristna
tycker exempelvis att Jesu födelse är den “egentliga”, ursprungliga anledningen
att fira jul. Konsumtionssamhällets kritiker beskriver julen som något ångest-
och stresskapande som först och främst handlar om att gynna näringslivet, shoppa
och öka tillväxten. Några anser att julen är en fråga om geografi, en nationell
kulturtradition. Det finns många fler som på olika sätt gör konkurrerande anspråk
på julens innebörd. Det borde dock aldrig vara statens, kyrkans eller
näringslivets uppgift att bestämma julens innebörd – det borde vara upp till
var och en. Frågan är också varför man inte kan fira jul just för julens egen
skull, utan hänsyn till religion, kommers och “svenskhet”? På samma sätt som
man kan ta del av konst för konstens egen skull.

Tiden kring 20-25 december har åtminstone sedan antiken år
varit en högtid och festtid, då man ätit och druckit. Man har i hela världen
firat olika gudar och väsen vid denna tid. I fornnordisk religion har man firat
midvinterblot. De flesta är, och har varit, övertygade om just deras version är
mest sann. Men det mesta är förstås lika osant. Sagan om Jesus är förstås,
vetenskapligt sett, inte mer sann än Julkalenderns påstått ockulta berättelse. Jesu
födelse är knappast heller den “ursprungliga” tanken bakom julen. Den som är
intresserad av historia – vilket tyvärr många religiösa inte är – kanske vet
att det varken finns historisk eller evangelisk grund för att Jesu födelse
skulle ha inträffat den 25 december. Mycket tyder på att kyrkan valde att ”flytta”
Jesus födelsedag till den 25 december i syfte att konkurrera ut hedendomen.
Detta tycks dock inte bekomma många kristna, som ändå firar Jesus födelsedag på
juldagen. Och det har de förstås full rätt att göra.

Naturligtvis får debatten också ett löjets skimmer över sig
när staten, representerad av myndigheter, politiker och tjänstemän, beter sig
som gamla tiders kyrka och på motsvarande sätt försöker omstöpa och korrigera
sagor. Man vill ta bort pepparkaksgubbarna till exempel, för att gamla sagor
ska stämma med 2012 års värderingar. Det är ett lika fantasilöst och
historielöst sätt att förhålla sig till sagorna som Romerska kyrkan, när de
bekämpade hedendomen. Nu senast har även näringslivet, representerat av Disney,
börjat ägna sig åt samma historierevisionism. (Det är förstås rimligt att
kritisera de nya verk, skapade 2012, som brister i kvalitet och skildrar
människor på ett stereotypt sätt, men att försöka omstöpa 30-talet till 2012 är
bara antiintellektuellt.)

Julen är idag en blandning av religion, folktro, myter och
kommers. Ett gammalt helgon från 300-talet (Sankt Nikolaus) har på 1900-talet
fått ett nytt utseende, skapat av bland andra Coca Cola. Detta blandas sedan
friskt med den svenska gårdstomten, ett slags väsen som hjälpte till på
gårdarna och matade djuren. Där har till exempel Jenny Nyström hjälpt till att
skapa bilden av tomten. Någonstans kommer också julbocken in, som gick omkring
med en säck och delade ut klappar. Och så dök tanken upp att tomten bor på
Nordpolen. Och har flygande renar. Granar och ljusstakar kommer från Tyskland
och har inte funnits i Sverige särskilt länge.

Här finns alltså Jesus, 1700 år gamla helgon, Coca Cola,
svensk folktro, tyska traditioner och mycket annat i en salig röra. Detta
brukar ibland vara en anledning för julens kritiker att avstå från firandet.
Eftersom det så att säga bara är sagor.

Och det är förstås sagor, allt från Jesus till den svenska
gårdstomten. Men frågan är om detta inte är en ännu starkare anledning att fira
julen? Det vore annars som att avstå från The Hobbit för att det bara är en
saga (sedan kan man avstå filmen för att sagan är överexploaterad eller för att
man misskött djuren under inspelningen, men det är en annan fråga). Man kan
mycket väl fira jul för julens skull. Ett skönsjungande luciatåg som övat länge
kan vara en estetisk upplevelse för både öga och öra en mörk decembermorgon. Glöggen
värmer när det är minusgrader ute. En överlastad Disneygran kan vara en fröjd
att titta på, ett fyrverkeri. Och sagan om Jesus, de tre vise männen och allt
det andra är både fantasifull och dramatisk.

Så varför inte fira julen som estetisk upplevelse? Som en fest
för öga, öra och smaklökar? Det vore ett mer ursprungligt sätt att fira. Och om
det nu är kommersiellt “jippo”, så innebär ju ökad konsumtion att vi skapar
fler arbetstillfällen. Vill man verkligen hjälpa de arbetslösa vid jul ska man
shoppa. Under nuvarande ekonomiska system är shopping det enda sättet att skapa
jobb och mer skatteintäkter till skola, vård och omsorg. (Men man ska förstås
helst gärna shoppa saker som är bra för människa, djur och natur). Och vidare, varför
skulle man känna stress och ångest inför jul? Alla är fria att fira jul i den
omfattning och på det sätt som passar var och en. Den som stressar, gör egen
julkorv och letar efter perfekta klappar kanske också är den som får den bästa
julen. Den som inte bryr sig, inte lagar julmat och inte köper klappar, får
inte samma jul. Det är upp till var och en att balansera prestation och
belöning och inte försöka tvinga på alla andra samma uppfattning som man själv
har.

Det är också på samma sätt upp till var och att fira
traditioner som man själv vill, eller helt avstå dem. En del firar av rent
sentimentala och nostalgiska skäl, vilket är en anledning lika god som någon
annan. Alla är fria att välja hur man vill göra, men bara så länge man ger
andra samma frihet. Därför kan man inte kräva att kyrka, stat eller näringsliv ska
värna ens egen uppfattning och lära alla andra vad julen “egentligen” handlar (eller
inte handlar) om. Julens innebörd är inte en fråga om vetenskap, där man kan skilja
sant från falskt.

Så alltså, sammanfattningsvis – varför inte ta tillfället i
akt att njuta av ljus, musik, sagor och mat? För dess egen skull? Och låta
fantasin skena? Vad blir roligare eller bättre av att vi låter bli att fira?
Det är ju trots allt en fråga om sagor, och sagor kan stimulera fantasin, lära
oss att se saker ur olika perspektiv och i bästa fall skänka estetiska
upplevelser. Precis som konsten kan göra – om den bara lämnas i fred av stat,
kyrka och näringsliv.

Sverigedemokraterna
anser att svenskheten, såsom de definierar den, är hotad av inslag från andra
kulturer. De anser att ett samhälle mår bäst av mindre mångfald. De flesta
andra anser motsatsen, att mångfalden har ett egenvärde. Samma perspektiv borde
gälla debatten kring Gaza.

Israel bygger på tanken att en enskild folkgrupp ska ha en
egen stat, att detta är nödvändigt för att skydda deras kultur. Man vill skydda
det israeliska, eller det judiska, precis som Sverigedemokraterna vill skydda
det svenska. Man vill bevara det judiska på ett särskilt stycke mark, precis
som Sverigedemokraterna vill bevara det svenska på ett särskilt stycke mark.
Mot detta ställs ytterligare en folkgrupp, den palestinska, där vissa hyser
samma åsikter. En viss kultur, en viss religion, ska skyddas på ett särskilt
stycke mark. På diverse religiösa grunder anser båda parter att de har rätt
till detta särskilda stycke mark.

Så vad är lösningen på Gazakonflikten? Här kommer några
tankar, som sannolikt åtminstone skulle leda mot en fredligare situation:

1. Debattera emot mångfaldsmotståndare och nationalister
oavsett i vilket land dessa dyker upp. Det är fördomsfullt att tycka att vissa
(i synnerhet då “svaga”) folkgrupper äger rätt att vara motståndare till
mångfald och äger rätt att vara nationalister. Det är fördomsfullt att bekämpa
nationalismen i Sverige och samtidigt betrakta den som en rättighet hos andra
folkgrupper. Bekämpa alltså nationalismen även när den dyker upp utanför
Sverige. Men blanda inte ihop korten och kalla inte mångfaldsmotståndare och nationalister
för rasister och fascister. Då urvattnas begreppen och vi ser inte den riktiga
rasismen och fascismen när den dyker upp. Åsikten att ett samhälle mår bäst av
mindre mångfald måste inte innebära – hur klandervärd den än må vara – att man
anser att andra människor är lägre stående, utan bara att man anser att
kulturer i större utsträckning bör leva åtskilda. Sverigedemokraterna anser att
blandningen av kulturer enbart innebär krockar och problem, en uppfattning som
tyvärr finns i många länder, i hela världen. Det må vara en kortsiktig, rigid
och fantasilös världsbild, men inte rasism och fascism.

Det är heller inget konstigt för en svensk, en israelit, en
amerikan eller vem som helst, att tycka bättre om det egna landets kulturarv.
Alla har olika preferenser. Detta är något helt annat än att vilja begränsa
människors fria rörlighet och anse andra raser lägre stående.

2. Om vi vill fortsätta vara fria individer, bör vi inte
främja religiös, nationell eller kulturell tillhörighet. Det är förstås en
rättighet att själv välja en sådan grupptillhörighet, men om dessa grupptillhörigheter
stärks för mycket av exempelvis stater och myndigheter, kan det resultera i en
alltför stark identitet. En sådan alltför stark gruppidentitet kan ofta leda
till ett motstånd mot mångfalden. Det blir då ett vi och ett dem. Var därför
skeptisk när svensk, europeisk, israelisk eller palestinsk identitet ska
stärkas av politiker eller andra.

3. Mänskliga rättigheter är universella och tillhör nämligen
individer – inte grupper. En grupp har aldrig rätt att kränka en individ, inte
i nationens namn, inte i Guds namn, inte i ideologins namn, inte i något namn.
Detta helt oberoende av om man upplever sig själv som svag eller stark. Många,
särskilt på vänstersidan, ställer sig på palestiniernas sida, för att dessa
upplevs som svaga. Den som upplevs som svag, verkar enligt vissa till och med äga
rätten att använda terror och våld mot oskyldiga. Men mänskliga rättigheter är
universella. Och de gäller oavsett var vi befinner oss i världen. Det ger oss
rätt att tro på vad vi vill. Men israelen och palestiniern förtjänar endast
dessa rättigheter så länge de inte kränker den andra. I det ögonblick jag
fråntar en annan människa rättigheter, fråntar jag mig själv samma rättigheter.
Mänskliga rättigheter kräver demokrati. Och demokrati kräver dialog.

4. Våga därför diskutera religionens och
revolutionsromantikens problem. Religionen har ofta totalitära anspråk, de
religiösa “sanningarna” är ofta inte möjliga att diskutera. Det kan till
exempelvis vara Guds ord, som inte är diskutabla. De är inte föremål för
resonemang. Det går inte att argumentera mot, eller motbevisa, Guds ord.
Religionen hör därför inte hemma i politiken. Det finns andra nästan religiösa,
eller åtminstone metafysiska, inslag i debatten, som närmar sig uppfattningar
om det goda och det onda. Delar av vänstern har på detta sätt en nästan
religiös uppfattning om Israels ondska till exempel. (Även Sverigedemokrater
bemöts med samma metafysik vilket sannolikt bara gynnar dem). Samma vänster
tenderar också att förblindas av revolutionsromantik. Att utropa fraser, att
stå på barrikaden, på massmötet eller på torget, ger ett känslomässigt rus men
leder också till blindhet och onykter osaklighet. Historien är full av sådana
exempel.

Allt detta resulterar alltför ofta i svartvita världsbilder.
“Either you’re with us, or against us” borde få stå för Bush, ingen annan.
Denna svartvita världsbild tar tid att vända. Men det måste börja i skolan. Det
finns med andra ord inga religiösa (eller politiska) barn. Det borde därför
inte heller finnas några religiösa skolor i Israel och Palestina, då dessa
endast fortplantar konflikten till nästa generation.

5. Bejaka det kosmopolitiska och pacifistiska perspektivet. Det
kosmopolitiska perspektivet menar att vi är världsmedborgare. Vi är inte i
första hand svenskar, fransmän, somalier, amerikaner, israeler eller
palestinier. Det pacifistiska synsättet menar att våld aldrig är en lösning.
Våld föder våld. Och våldet drabbar alltid oskyldiga. Våldet reser då nya krav
på hämnd. Och man kommer att kräva denna hämnd i ett känslomässigt rus på
barrikaden, med hjälp av politiska fraser eller med hjälp av Guds ord.

Och då slutar aldrig konflikten.

Tanken kan också slå en när som helst; en vardagkväll när
det skymmer eller när höstlöven får färg och multnar. Man påminns då och då om
att livet har ett slut, om att det efter en sista sommar inte kommer någon mer
höst. Man bör (och kan ibland inte låta bli att) vara medveten om döden – det
ger inspiration att utnyttja tiden på bästa sätt. Samtidigt kan man inte heller
tänka på döden hela tiden, då det kan skapa rädsla och kanske stress.

Den kanske avgörande frågan är egentligen vad man menar när
man säger “jag”. När man tänker att “jag” inte kommer att finnas. Finns det verkligen
ett “jag” som försvinner?

Jaget är enligt min åsikt oåtkomligt för oss. Vi kan inte
förstå jaget. Vi kan inte vara medvetna om jaget och tänka på det “utifrån”,
som betraktare. Vi kan inte betrakta jaget som ett objekt och vi kan inte
studera det vetenskapligt.

Forskningen visar att det tar upp till sex sekunder innan vi
blir medvetna om vad vi gör. Hjärnan beordrar kroppen att exempelvis lyfta en
arm flera sekunder innan vi blir medvetna om det. Mycket av det som jaget gör,
har alltså egentligen aldrig varit föremål för exempelvis övervägande eller
utvärdering. På motsvarande sätt kan vi inte hindra tankarna innan de kommer.
Vi kan inte utvärdera en tanke, om den är värd att tänka så att säga, innan vi tänker
den.

Favoritfilosofen Immanuel Kant menade att det finns saker
som vi inte kan få kunskap om. Som exempelvis Gud. Han menade att vi bör
förlita oss på vetenskapen så långt som möjligt, men att det också finns saker som
vi inte kan nå. Saker bortom horisonten som vi kan – och bör – spekulera och
filosofera om. Kant utesluter inte att vi har en odödlig själ, eftersom det
ligger bortom kunskapens gränser. Denna odödliga själ kan vara det som vi menar
med “jaget”. Det där oåtkomliga jaget, som forskningen inte kommer åt. Det där
jaget som gör saker innan vi är medvetna om det.

Kant illustrerar med tydliga exempel. Tänk dig att du kastar
iväg en boll. Bollen kommer med 100% sannolikhet att flyga iväg i enlighet med
fysikens lagar. Men varför lyfte du upp bollen? Kan vetenskapen någonsin ge ett
svar på varför du kastade iväg bollen? Vet du det ens själv? Är det, om man
spekulerar, din odödliga själ som agerar?

Vad säger då detta om döden och jaget? Vi kommer med 100%
sannolikhet att dö. Men vad som händer med jaget efter döden, vet vi inte. Vi
kan filosofera om det. Oavsett om jaget lever vidare efter döden eller inte, så
kanske jaget är en del av något större. När man läser böcker är man en del av
något större, en kedja. En bildningskedja. Man läser vad andra tänkt, begrundar
det och kanske också utvecklar det vidare. Man tar vid där andra slutat, och i
framtiden tar någon annan vid där man själv slutade. På samma sätt blir man en
del i en kärlekskedja, när man älskar någon, eller några. “Though lovers be
lost, love shall not” skrev Dylan Thomas. Den som läser håller bildningen vid
liv, den som älskar håller kärleken vid liv. Och den som skriver musik eller
skapar annan konst håller Gud vid liv, enligt Nick Cave.

Denna kedja är inte något övernaturligt, ingen Gud, men det
är ändå större än jaget. Med denna kedja följer också ett ansvar att leva
moraliskt mot människor, djur och natur. Att förvalta nu döda människors moral
för att den ska leva vidare, i en moralisk kedja, till kommande generationer. I
denna kedja blir jaget inte det viktigaste, det kanske inte spelar så stor roll
om vi försvinner.

Eller så kanske jaget är odödligt. Vi kanske har funnits för
evigt, vi är ju trots allt alla gjorda av stjärnstoft, av grundämnen som
skapades för miljarder år sedan. Eller så finns det ingenting, bara en evig
vila.

Inget vet, men den som dör får se.

När Småstickorna i Jönköping sätter upp Fröken Julie är det till
stor del i enlighet med originalmanus och med kläder och rekvisita från
1800-talet. Detta tillhör, konstigt nog, ovanligheterna i svenskt kulturliv.
Långt vanligare är det då att ”förnya” och ”modernisera”. Men frågan är av
vilken anledning man gör det senare. Och vilken effekt det får.

De senaste månaderna har vi sett flera exempel på ”förnyelse”
på svenska scener. Såväl Frankenstein som Bibeln har förflyttats till nutid och
handlingen har mer eller mindre långsökt kopplats till dagsaktuella, helst
politiska, frågor. Förmodligen gör man detta i tron att verket i fråga blir mer
angeläget.

Vi menar att dessa ambitioner, att göra klassiker mer
angelägna genom modernisering, sällan lyckas. Fröken Julie ger oss insikter om
1800-talets värderingar och ökar vår historiska bildning. Verket ger oss
kunskaper om hur synen på exempelvis äktenskapet har förändrats – över tid.
Detta ger oss helt enkelt långt mycket mer än en ögonblicksbild av den
dagsaktuella synen på äktenskapet. Kammarspelets allvar gör berättelsen mer
tragisk och gripande. Genom att sätta upp fröken Julie med tidstypisk rekvisita
och kläder förstärks detta ännu mer. Vi kan relatera vår samtid till vår historia
– och på så sätt staka ut framtiden.

Cecilia Fridén menar i sin krönika i JP den 24 april dock att
Strindberg behöver placeras i en modern kontext, att själva verken är
föråldrade. Men vi menar att den som alltid tittar på dagsaktuella frågor
skymmer sikten för sig själv. Det blir lätt en tidsprovinsialistisk hållning.
Man skulle nästan också kunna säga att detta är en smula självupptaget – att
allt ska handla om ens egen tid. Det viktigaste är inte alltid att känna igen
sig – det är ofta än mer underhållande och lärorikt att förstå paralleller.

Självklart kan – och ska – de gamla verken leva sida vid
sida med de gamla. Strindbergs gamla verk måste leva sida vid sida med Nina
Björks nya verk. Detta är riktig mångfald. Men denna mångfald begränsas när även
det gamla ska bli nytt. Att omforma det gamla för att det ska platsa bättre i
det nya innebär tyvärr också ofta att man inte lära sig av historien.

Cecilia Fridén är också representant för den moderna
uppfattningen att författaren är viktigare än verket. Vi ser detta överallt,
inte minst i dokumentärer; hur fokus riktas mot författarens känslor,
relationer, åsikter och privatliv. Fokus riktas bort från verkets kvalitet. Vi
menar att Strindberg bör läsas för kvalitén i hans verk – hans dramaturgiska skicklighet
syns i stegringar, klimax och vändpunkter. Det är dessa kvaliteter som gör
Strindbergs författarskap odödligt – inte hans eld, politiska åsikter,
kampvilja eller galenskap.

När Småstickorna nu ger Fröken Julie efter orginalmanus, och
i Strindbergs tid, tycker vi att de gör helt rätt. Visst kunde man låta Jean ha
en Iphone eller låta Fröken Julie vara en Stureplansprimadonna. Man skulle
också kunna skildra samhället precis som det är idag – där 1800-talets värderingar
och motsättningar har mildrats, och där fröken Julie inte far lika illa. Men
frågan är vad anledningen till detta skulle vara. Och vad effekten skulle bli.
Risken är att det bara skulle bli en blekare pjäs, som är mindre angelägen,
mindre tragisk och mindre gripande.