Kärleken som en kraft större än oss själva. En kraft som kan överleva oss, även om vi själva dör och försvinner. Evig kärlek kan sägas vara romantikens kärna, oavsett om vi med romantik menar moderna parrelationer eller historisk filosofisk strömning. Evig kärlek kan också sägas vara en estetisk och filosofisk idé som tappat mark i det postmoderna, sekulariserade samhället. Stora berättelser om evig kärlek upplevs idag som både naiva och kanske konservativa. Uppfattningen att konsten är en fråga om kollektiva, sociala och politiska processer har ersatt uppfattningen att konstens främsta mål är att ge individen sublima upplevelser. Men som just estetisk och filosofisk idé, med tankegods från Edmund Burke och Immanuel Kant, är den eviga kärleken en tidlös tanke för de utstötta, radikal och revolutionär till sin natur.

Den eviga kärleken kan spåras långt tillbaka, men får förstås sitt genombrott i samband med de romantiska poeterna. En litterär, musikalisk och filmisk resa längs den eviga kärlekens stig kan därför ta sin början med systrarna Brontë och Keats vid det tidiga 1800-talet, gå via Stoker och andra gotiska vampyrförfattare kring sekelskiftet, till 1900-talets Dylan Thomas för att slutligen nå fram till idag där vi hittar Lars von Trier och Nick Cave. Gemensamt för dem alla är de stora berättelserna, episka och högstämda, om den eviga kärleken – men inte i religiös bemärkelse, inte i form av en gud.

Charlotte Brontës roman Jane Eyre kan sägas vara en av litteraturhistoriens största berättelser om evig kärlek. Jane är ustött från släkten, skolan och hela samhället. Hon är mån om sin värdighet och vägrar inleda en relation som inte är ärlig. Mot slutet av romanen, när en präst vill att hon följer med på en missionärsresa, hör hon plötsligt sin egen mission. Och missionen kommer från Gud, men inte i kyrkans bemärkelse. Utan Gud i bemärkelsen kärlek. Kärlek som en kraft större än oss själva. Det är detta ögonblicket, när Jane drabbas av en sorts radikal, revolutionär uppenbarelse om evig kärlek, som skiljer romanen från många andra. Liknande idéer genomsyrar Svindlande höjder: Cathys och Heathcliffes kärlek är så stark att deras band verkar har knutits av högre krafter. De plågas av sin kärlek, de kan inte göra något åt den. Och den verkar sträcka sig bortom döden.

En av få som idag berättar liknande stora berättelser är Lars von Trier, som gärna berättar med kapitel i sina filmer. En direkt motsvarighet till Jane Eyre är just Breaking the waves. Huvudpersonen Bess upplever sig också höra Gud kalla på henne. Men inte kyrkans Gud. Utan Gud i bemärkelsen kärleken. Bess gör allt för kärleken, även när kyrkan och samhället fördömer henne. Hennes kärlek är villkorslös, hon offrar till och med sig själv. I slutet ringer klockorna, men förmodligen inte Guds klockor, inte prästernas klockor. Utan den eviga kärlekens klockor, som ringer för ett helgon.

En annan film i liknande genre är Bright star, filmen om John Keats. Poeten Keats dör mot slutet av filmen, men kärleken lever vidare genom hans ord. Poeten får på så sätt kärleken att leva vidare, bortom döden. John Keats själv uttryckte det själv med de ofta citerade orden Love is my religion, I could die for that. Keats, Shelley och Byron kan alla sägas vara den tidens revolutionärer. Samtidigt som Keats, och årtiondena därefter, blomstrade vidare vampyrmyten i poesin och litteraturen. Draculas kärlek till Mina består över århundraden, den överlever döden. Men Dracula är, liksom Jane och Bess, utstötta från samhället, från kyrkan.

Idag kan Nick Cave sägas vara den eviga kärlekens apostel, med tydliga kopplingar till Brontë, Keats och de andra. Nick Cave pratar i sina föreläsningar om Gud som en fantasi, en fantasi som uppenbarar sig på olika sätt för olika människor. För Nick Cave är Gud en kraft som skapas genom litteraturen och konsten, och som också hålls vid liv genom konsten och litteraturen. Gud finns inte utan vår fantasi. Samtidigt som Nick Cave närmast har en ateistisk hållning, vad det gäller religion som praktik och politik, anser han att en kultur utan Gud är medioker. Den kultur som är återhållsam, som inte släpper fantasin hela vägen till den eviga kärlekens horisont, är medioker.

När Nick Cave skriver kärleksballader, har föremålet för hans kärlek samma status som Gud. Han tillber henne. I Until the end of the world sjunger han closing my eyes and actually praying, not to God above but to you. I Into my arms sjunger han

I don’t believe in an interventionist God //

And I don’t believe in the existence of angels

But looking at you I wonder if that’s true //

But I believe in Love

And I know that you do too

Alla ovan nämnda romaner, dikter, filmer och sånger är inte enbart romantiska i den bemärkelsen att de enbart vilar på idealismen som filosofisk grund. Man kan förvisso göra en koppling till Immanuel Kants idealism. Vi kan enligt Kant mycket väl ha odödliga själar, men det ligger i så fall bortom vår kunskap. Och eftersom det ligger bortom empirin och erfarenheten, bör det heller inte vara föremål för praktik och politik. Men det är likväl en central fråga för människan att tänka kring. Ovan nämnda verk är dock inte heller enbart gotiska i den bemärkelsen att de enbart vilar på solipsismen som filosofisk grund. Medan flera romantiska poeter och konstnärer trodde att de kunde uppenbara Gud genom sina verk – Gud fanns överallt – skildrade de gotiska författarna en gudlös värld – Gud fanns ingenstans. De ovan nämnde författarna kan istället för romantiska eller gotiska sägas vara mörkerromantiska (i brist på ett bättre ord för engelskans dark romanticism).

Inom mörkerromantiken är den bärande tanken att den mystiska, för oss obskyra kärleken lever vidare, när vi själva försvinner. Detta rymmer en sublim romantik – men också en smärta över döden, över att slutet är detsamma för oss alla. Det är just denna ambivalens, som varken invaggar oss i trygghet eller lämnar oss i desperation, som är den bärande estetiska idén. Här finns om man så vill en koppling till kristendomens medeltida mystiker, som Johan av Korset, som likt Bess eftersträvade en personlig direktkontakt med en frånvarande, ibland obegriplig Gud. Jane Eyre, Bess och Nick Cave – alla vänder de sig mot kyrkans inskränkthet, mot dess världsliga anspråk på politisk makt. Alla vänder de sig samtidigt mot det mediokra, mot det fantasilösa, mot det kärlekslösa. Här blir den eviga kärleken både estetik, etik, filosofi och religion – men aldrig politik. Gud, i den bemärkelse var och en väljer att ge Gud, hör hemma endast i konsten och litteraturen, i vår fantasi om man så vill. Men där är Gud å andra sidan oumbärlig.

Det handlar alltså inte om att göra präster eller en församling till lags, eller att göra Gud till lags. Det finns en närmast revolutionär moralisk dimension i detta. En visionär, antiauktoritär moral. Kärleken är en högre kraft, som vi kan hålla vid liv. Den dör om vi inte anstränger oss. Och det är denna slutsats vi kan dra av Brontë, Keats och de andra: det som räknas är vad vi själva gör under vårt korta liv, om vi bidrar till att kärleken lever vidare. Eller om vi bidrar till dess död, genom vår inskränkthet och fantasibrist, genom vårt fördömande.

Ju mer kärlek vi ger till dem vi älskar – alla levande kännande varelser, djuren, och kanske också naturen i sig själv – desto mer bidrar vi till bevarandet av kärleken. Vi bör därför läsa poeterna inte bara för våra egna sublima upplevelser, en tanke som Burke definierade, utan också för att bära poeternas visioner, deras arv, vidare till kommande generationer. På så sätt blir vi alla del av någonting större, någonting högre. Men vi behöver göra det ensamma, inte i en fördömande församling, och inte i hopp om en paradisisk belöning. Ingen har kanske beskrivit det vackrare än Dylan Thomas, 1900-talets store mörkerromantiske poet, i dikten Death shall have no dominion:

Though lovers shall be lost, love shall not.