Ord och bilder

Den alltid lika omöjliga debatten mellan ateister och religiösa har tagit ny fart de senaste veckorna. Frågan är dels om det är en fråga som alls kan debatteras och dels om ateism och religiositet behöver utesluta varandra.

Guds existens och Guds icke-existens är båda lika obevisbara ståndpunkter. Det går inte, åtminstone än så länge, att bevisa varken närvaro eller frånvaro av övernaturliga krafter. Just för att de är övernaturliga, eller med andra ord bortom evidens och empiri. Bortom vår kunskaps gränser. Men trots att detta inte går att bevisa fortsätter debatten och blir ibland nästan komisk med orimliga ståndpunkter om de som tycker annorlunda.

Religiösa försvarar exempelvis sin ståndpunkt med att ateism också är en slags religion. En ateist kan visserligen bara tro att Gud inte finns. Men å andra sidan tror en ateist inte på någonting övernaturligt. Och den som inte tror på någonting övernaturligt är inte religiös. Att inte göra något är inte detsamma som att göra något. Det vore som att påstå att den som inte spelar fotboll också ägnar sig åt en slags idrott. Jag tycker även att ateister ibland felaktigt anklagas för att vara fantasilösa, eller att de saknar mod att öppna sig för mysteriet. Detta är en lika orimlig ståndpunkt – det är ju tvärtom religionerna som ofta står för absoluta sanningar och teser som inte kan ifrågasättas. Det behöver med andra ord inte innebära att öppna sig för ett mysterium att tillhöra en religion, kanske snarare tvärtom. Den som har fantasi, helst i kombination med vetenskapligt grundande kunskaper, kan föreställa sig betydligt mer omvälvande förklaringar än den om en allsmäktig skapare.

Vidare är det fullt möjligt att vara både ateist och religiös samtidigt – om vi hänför de båda livsåskådningarna till olika verkligheter. Religiositet är enligt mig någonting i människans inre verklighet. Precis som kulturupplevelser, känslor och andra former av hänförelser. Det är ingen slump att musikaliska upplevelser och religiösa upplevelser enligt vetenskapen har samma effekt på hjärnan. Eller att det finns så mycket musik, konst och arkitektur som har skapats till Guds ära. Religion och estetik hänger samman. Dessa inre rörelser, som hänförelse av Gud eller musik, är i högsta grad sanna – men bara inombords för den som erfar dem. Den yttre verkligheten är som den är, alldeles oavsett vad vi upplever i vår inre verklighet. När ateister påstår att religiösa lever i lögn är det alltså en orimlig ståndpunkt. Den religiösa erfarenheten är sann för den enskilde, i dennes inre verklighet. Vilken inte gör den sanningen mindre värd.

Rörelsen inombords, vare sig den kommer från Gudstro, kärlek till en människa eller ett djur, musik, längtan efter mysterium eller någonting annat är kanske det vackraste, eller skönaste, som finns. Men vi kan likväl inte betrakta denna inre rörelse, denna hänförelse, som ett bevis, evidens eller empiri kring hur den yttre verkligheten är beskaffad. Den yttre verkligheten styrs av naturlagar och den kan vi bara förstå genom kunskap, genom att läsa, lyssna på andra och lära oss. Kort sagt vetenskap.

Den inre verkligheten styrs däremot inte av naturlagar och går enligt mig inte att förstå med logiken, eller vetenskapen. Vi kanske aldrig kan förstå den överhuvudtaget, möjligen med hjälp av estetiken. Vilket är någonting positivt – det är det som gör oss till människor. Och för att bli kompletta människor måste vi kunna existera både i den inre och den yttre verkligheten samtidigt och försöka förstå respektive verklighet utifrån olika utgångspunkter, som logiken och estetiken. Ibland bör vi skilja verkligheterna åt och växla mellan dem. Vi kan med andra ord utan problem vara både ateister och religiösa. Vi kan bli hänförda inombords utan att för den skull tro på övernaturliga krafter i världen utanför oss själva. Det går alldeles utmärkt att känna vördnad och hänförelse i en kyrka eller av att läsa en bönetext utan att för den skull hålla vissa skrifter för evigt sanna eller tro på en allsmäktig skapare.

Inom filosofin talar man också om en tredje verklighet vid sidan av den inre och yttre – konsensusverkligheten. Den delen av existensen som vi kan diskutera oss fram till hur den är beskaffad, eller den delen av existensen där vi kan debattera oss fram till vad som är sant. Men närvaron eller frånvaron av övernaturliga krafter kan knappast sägas höra till konsensusverkligheten. Lika lite som vi kan debattera oss fram till en absolut sanning om vad som är bra musik eller hur och vad en förälskelse är. Den inre rörelse vi får av våra favoritlåtar, musikstycken eller förälskelser kan vi knappast betrakta som naturlag – upplevelserna är egna, alltigenom kvalitativa och ojämförbara och vi kan inte gärna förvänta oss att andra ska erfara samma sak. Visserligen kan det bli tankeväckande diskussioner kring Guds existens eller vad som är bra musik, men det är inga bevisbara faktum i den yttre verkligheten vi i så fall diskuterar. Och det blir nära nog komiskt när människor med olika ståndpunkter då försöker övertyga varandra.