Blog Image

Ord och bilder

Den som dör får se

Filosofi och vetenskap Posted on Wed, September 12, 2012 08:40:08

Tanken kan också slå en när som helst; en vardagkväll när
det skymmer eller när höstlöven får färg och multnar. Man påminns då och då om
att livet har ett slut, om att det efter en sista sommar inte kommer någon mer
höst. Man bör (och kan ibland inte låta bli att) vara medveten om döden – det
ger inspiration att utnyttja tiden på bästa sätt. Samtidigt kan man inte heller
tänka på döden hela tiden, då det kan skapa rädsla och kanske stress.

Den kanske avgörande frågan är egentligen vad man menar när
man säger “jag”. När man tänker att “jag” inte kommer att finnas. Finns det verkligen
ett “jag” som försvinner?

Jaget är enligt min åsikt oåtkomligt för oss. Vi kan inte
förstå jaget. Vi kan inte vara medvetna om jaget och tänka på det “utifrån”,
som betraktare. Vi kan inte betrakta jaget som ett objekt och vi kan inte
studera det vetenskapligt.

Forskningen visar att det tar upp till sex sekunder innan vi
blir medvetna om vad vi gör. Hjärnan beordrar kroppen att exempelvis lyfta en
arm flera sekunder innan vi blir medvetna om det. Mycket av det som jaget gör,
har alltså egentligen aldrig varit föremål för exempelvis övervägande eller
utvärdering. På motsvarande sätt kan vi inte hindra tankarna innan de kommer.
Vi kan inte utvärdera en tanke, om den är värd att tänka så att säga, innan vi tänker
den.

Favoritfilosofen Immanuel Kant menade att det finns saker
som vi inte kan få kunskap om. Som exempelvis Gud. Han menade att vi bör
förlita oss på vetenskapen så långt som möjligt, men att det också finns saker som
vi inte kan nå. Saker bortom horisonten som vi kan – och bör – spekulera och
filosofera om. Kant utesluter inte att vi har en odödlig själ, eftersom det
ligger bortom kunskapens gränser. Denna odödliga själ kan vara det som vi menar
med “jaget”. Det där oåtkomliga jaget, som forskningen inte kommer åt. Det där
jaget som gör saker innan vi är medvetna om det.

Kant illustrerar med tydliga exempel. Tänk dig att du kastar
iväg en boll. Bollen kommer med 100% sannolikhet att flyga iväg i enlighet med
fysikens lagar. Men varför lyfte du upp bollen? Kan vetenskapen någonsin ge ett
svar på varför du kastade iväg bollen? Vet du det ens själv? Är det, om man
spekulerar, din odödliga själ som agerar?

Vad säger då detta om döden och jaget? Vi kommer med 100%
sannolikhet att dö. Men vad som händer med jaget efter döden, vet vi inte. Vi
kan filosofera om det. Oavsett om jaget lever vidare efter döden eller inte, så
kanske jaget är en del av något större. När man läser böcker är man en del av
något större, en kedja. En bildningskedja. Man läser vad andra tänkt, begrundar
det och kanske också utvecklar det vidare. Man tar vid där andra slutat, och i
framtiden tar någon annan vid där man själv slutade. På samma sätt blir man en
del i en kärlekskedja, när man älskar någon, eller några. “Though lovers be
lost, love shall not” skrev Dylan Thomas. Den som läser håller bildningen vid
liv, den som älskar håller kärleken vid liv. Och den som skriver musik eller
skapar annan konst håller Gud vid liv, enligt Nick Cave.

Denna kedja är inte något övernaturligt, ingen Gud, men det
är ändå större än jaget. Med denna kedja följer också ett ansvar att leva
moraliskt mot människor, djur och natur. Att förvalta nu döda människors moral
för att den ska leva vidare, i en moralisk kedja, till kommande generationer. I
denna kedja blir jaget inte det viktigaste, det kanske inte spelar så stor roll
om vi försvinner.

Eller så kanske jaget är odödligt. Vi kanske har funnits för
evigt, vi är ju trots allt alla gjorda av stjärnstoft, av grundämnen som
skapades för miljarder år sedan. Eller så finns det ingenting, bara en evig
vila.

Inget vet, men den som dör får se.



Varför förutsätter kristna så ofta att alla mår dåligt?

Filosofi och vetenskap Posted on Thu, March 15, 2012 10:06:05

Mormonen, före detta musikern och numera pastorn i Jesu
Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, Louis Herrey påstår att vi ”lindrar
smärtan” genom att lägga upp bilder på oss själva på Facebook. Och de som sedan
tittar på bilderna mår i sin tur dåligt, för att de jämför sig. Läs Herreys
artikel här
och läs min svarsartikel på Sourze här.

Man upphör aldrig att förvånas över hur religiösa personer
så ofta förutsätter att alla mår dåligt. Om man bläddrar i Amos (som av någon
obegriplig anledning skickas ut som samhällsinformation, vad jag förstår)
handlar det ena efter det andra reportaget om hur dåligt vi mår. Allt vi gör –
planera semester, köpa Iphone, bära reflexväst – vittnar om hur dåligt vi mår. Vi
känner oss, enligt Kyrkan, mindre värda så fort vi ser någon som har det bättre
än oss. Så fort någon har varit på en lyckad resa eller har en bättre telefon,
mår vi dåligt. Man hävdade faktiskt på fullt allvar i Amos för några månader
sedan att bärandet av reflexvästar vittnar om att vi känner oss små och vill
bli sedda.

Man kan anta att dessa idéer bottnar i den gamla religiösa
föreställningen om att människan är syndig. Och att det enda rätta ur moralisk
synpunkt är att känna sig liten. Den som känner sig stor gör sig skyldig till
synd. Det är bara Gud som är stor.

Idéerna bottnar sannolikt också i Kyrkans upplevelse av att
de står för något annat än materialismen. Man tror att människan hela tiden
luras av det ondskefulla omgivande samhället, inte minst kommersialismen.

Det är dags att överge denna människosyn, som i så många
århundraden har gjort människan mindre än vad hon är. Varje människa har ett
förnuft och kan tänka kritiskt. Och vi kan planera semestern, köpa Iphone och
bära reflexväst för vårt eget höga nöjes skull eller av ingen särskild
anledning alls. Inte särskilt många tror på allvar att materiella ägodelar,
prylar, har en direkt läkande effekt på den eventuella psykiska ohälsan. Detta
kompensationstänkande saknar helt enkelt grund.

Det är förståeligt att Kyrkan profilerar och legitimerar sig
genom att rädda själar. Men även om Kyrkan använder nya ord, såsom Iphone, är
idéerna gammalmodiga och rent av skadliga. Även Kyrkan själv skulle vinna på
att byta perspektiv, och sluta förutsätta att de allena har sett ljuset och att
alla andra mår dåligt och famlar i mörkret.

Och den som eventuellt famlar i mörkret, är nog dessutom mer
hjälpt av upplysning.



Vetenskapens konst och poesi

Filosofi och vetenskap Posted on Fri, February 10, 2012 11:45:41

Vetenskapen närmar sig hela tiden svaret på de stora frågorna: var kommer vi ifrån? Varför? Vad är vi gjorda av? Vetenskap är att våga öppna sig för livets mysterium.

Titta en stund på bilden. Der ser ut som en oljemålning, ett konstverk. Det är det också – ett naturens konstverk. Denna bild av universum släpptes för bara några dagar sedan och är det hittills mest detaljerade fotot av Carina-nebulosan i Vintergatan. Det vi ser här är hur livet skapas. Stjärnor skapas när gasmolnen kollapsar.

Vi är gjorda av atomer som har skapats i stjärnor – stjärnor som har funnits långt före vårt eget solsystem. Vi är gjorda av stjärnstoft. Man kan nästan säga att vi är eviga.

Titta ut i rymden en kväll och tänk att du – bokstavligen – är en del av det nästan oändliga. Det är en av de mest poetiska upplevelser som finns. Det är svindlande. Och det är svindlande på ett annat sätt när upplevelsen bygger på kunskap. Det ger rysningar och även tårar, om man tänker på det en längre stund.

Detta är vetenskapens och den sekulära humanismens poesi. Att steg för steg, metodiskt, närma sig svaren på de stora frågorna. Ibland innebär forskningen dock att vi vet mindre – vi tvingas överge vissa teorier. Att på detta sätt erkänna att det kanske inte finns några eviga svar, inga sanningar som gäller en gång för alla – det är att våga öppna sig för livets mysterium.

Om vi själva vill det, är vår kunskap, våra hjärnor och våra hjärtan i ständig utveckling, ständig expansion. Precis som resten av universum.