Blog Image

Ord och bilder

Vi kan vara ateister och religiösa samtidigt – men i olika verkligheter

Filosofi och vetenskap Posted on Mon, January 22, 2024 18:43

Den alltid lika omöjliga debatten mellan ateister och religiösa har tagit ny fart de senaste veckorna. Frågan är dels om det är en fråga som alls kan debatteras och dels om ateism och religiositet behöver utesluta varandra.

Guds existens och Guds icke-existens är båda lika obevisbara ståndpunkter. Det går inte, åtminstone än så länge, att bevisa varken närvaro eller frånvaro av övernaturliga krafter. Just för att de är övernaturliga, eller med andra ord bortom evidens och empiri. Bortom vår kunskaps gränser. Men trots att detta inte går att bevisa fortsätter debatten och blir ibland nästan komisk med orimliga ståndpunkter om de som tycker annorlunda.

Religiösa försvarar exempelvis sin ståndpunkt med att ateism också är en slags religion. En ateist kan visserligen bara tro att Gud inte finns. Men å andra sidan tror en ateist inte på någonting övernaturligt. Och den som inte tror på någonting övernaturligt är inte religiös. Att inte göra något är inte detsamma som att göra något. Det vore som att påstå att den som inte spelar fotboll också ägnar sig åt en slags idrott. Jag tycker även att ateister ibland felaktigt anklagas för att vara fantasilösa, eller att de saknar mod att öppna sig för mysteriet. Detta är en lika orimlig ståndpunkt – det är ju tvärtom religionerna som ofta står för absoluta sanningar och teser som inte kan ifrågasättas. Det behöver med andra ord inte innebära att öppna sig för ett mysterium att tillhöra en religion, kanske snarare tvärtom. Den som har fantasi, helst i kombination med vetenskapligt grundande kunskaper, kan föreställa sig betydligt mer omvälvande förklaringar än den om en allsmäktig skapare.

Vidare är det fullt möjligt att vara både ateist och religiös samtidigt – om vi hänför de båda livsåskådningarna till olika verkligheter. Religiositet är enligt mig någonting i människans inre verklighet. Precis som kulturupplevelser, känslor och andra former av hänförelser. Det är ingen slump att musikaliska upplevelser och religiösa upplevelser enligt vetenskapen har samma effekt på hjärnan. Eller att det finns så mycket musik, konst och arkitektur som har skapats till Guds ära. Religion och estetik hänger samman. Dessa inre rörelser, som hänförelse av Gud eller musik, är i högsta grad sanna – men bara inombords för den som erfar dem. Den yttre verkligheten är som den är, alldeles oavsett vad vi upplever i vår inre verklighet. När ateister påstår att religiösa lever i lögn är det alltså en orimlig ståndpunkt. Den religiösa erfarenheten är sann för den enskilde, i dennes inre verklighet. Vilken inte gör den sanningen mindre värd.

Rörelsen inombords, vare sig den kommer från Gudstro, kärlek till en människa eller ett djur, musik, längtan efter mysterium eller någonting annat är kanske det vackraste, eller skönaste, som finns. Men vi kan likväl inte betrakta denna inre rörelse, denna hänförelse, som ett bevis, evidens eller empiri kring hur den yttre verkligheten är beskaffad. Den yttre verkligheten styrs av naturlagar och den kan vi bara förstå genom kunskap, genom att läsa, lyssna på andra och lära oss. Kort sagt vetenskap.

Den inre verkligheten styrs däremot inte av naturlagar och går enligt mig inte att förstå med logiken, eller vetenskapen. Vi kanske aldrig kan förstå den överhuvudtaget, möjligen med hjälp av estetiken. Vilket är någonting positivt – det är det som gör oss till människor. Och för att bli kompletta människor måste vi kunna existera både i den inre och den yttre verkligheten samtidigt och försöka förstå respektive verklighet utifrån olika utgångspunkter, som logiken och estetiken. Ibland bör vi skilja verkligheterna åt och växla mellan dem. Vi kan med andra ord utan problem vara både ateister och religiösa. Vi kan bli hänförda inombords utan att för den skull tro på övernaturliga krafter i världen utanför oss själva. Det går alldeles utmärkt att känna vördnad och hänförelse i en kyrka eller av att läsa en bönetext utan att för den skull hålla vissa skrifter för evigt sanna eller tro på en allsmäktig skapare.

Inom filosofin talar man också om en tredje verklighet vid sidan av den inre och yttre – konsensusverkligheten. Den delen av existensen som vi kan diskutera oss fram till hur den är beskaffad, eller den delen av existensen där vi kan debattera oss fram till vad som är sant. Men närvaron eller frånvaron av övernaturliga krafter kan knappast sägas höra till konsensusverkligheten. Lika lite som vi kan debattera oss fram till en absolut sanning om vad som är bra musik eller hur och vad en förälskelse är. Den inre rörelse vi får av våra favoritlåtar, musikstycken eller förälskelser kan vi knappast betrakta som naturlag – upplevelserna är egna, alltigenom kvalitativa och ojämförbara och vi kan inte gärna förvänta oss att andra ska erfara samma sak. Visserligen kan det bli tankeväckande diskussioner kring Guds existens eller vad som är bra musik, men det är inga bevisbara faktum i den yttre verkligheten vi i så fall diskuterar. Och det blir nära nog komiskt när människor med olika ståndpunkter då försöker övertyga varandra.



Den mänskliga rättigheten att exkludera sig själv – och skyldigheten att lämna andra i fred

Filosofi och vetenskap Posted on Sun, December 10, 2023 12:06

Idag är det andra advent och Nobeldagen – men det är också födelsedag för en av mänsklighetens bästa idéer. Deklarationen om mänskliga rättigheter fyller 75 år. En minst sagt briljant idé baserad på lärdomarna från världskrigens och de totalitära regimernas barbari. Men ändå är denna idé på tillbakagång i hela världen. Färre och färre människor åtnjuter demokrati och yttrandefrihet. Hur är det möjligt?

Vi vet att vi sällan lär oss av historien och att vårt minne är kort. Men enligt mig beror tillbakagången också delvis på att vi inte diskuterar mänskliga skyldigheter i tillräcklig utsträckning. Mänskliga rättigheter handlar inte bara om frihet till, utan också om frihet ifrån. Eller annorlunda uttryckt som negativ och positiv frihet. Mänskliga rättigheter handlar därmed lika mycket om vad vi INTE ska göra mot andra människor.

För att förenkla något: jag är bara fri så länge du är fri. I samma ögonblick som jag försöker påtvinga dig min livsstil, min lära eller något annat, saboterar jag inte bara din frihet. Jag saboterar också hela idén om frihet och om mänskliga rättigheter. Och därmed saboterar jag också alltså min egen frihet. Om inte annat så ligger det i varje människas egenintresse att inte minska någon annans frihet. Det är också utifrån olika perspektiv min skyldighet att inte minska din frihet.

Diskussionen borde annorlunda uttryckt inte bara handla om rätten att bli inkluderad – utan lika mycket om rätten att exkludera sig själv från olika kollektiv. Politiska krafter vill ständigt göra anspråk på oss och inkludera oss i diverse olika kollektiva identiteter. Det kan vara identiteter grundande på nation, kön, kultur, religion, politik, livsstil och en mängd andra saker. Varje människa har rätt att stå utanför dessa, om den vill. Så hur mycket vi än själva hyllar dessa kollektiv, och övertygas av tanken att andra skulle få det bättre om de också var med, måste vi också låta andra vara i fred. Det står förstås alla individer fritt att bilda kollektiv, men det måste också stå alla individer fritt att avstå. Rätten att inte vara med helt enkelt. Och rätten att slippa bli definierad och klassificerad av andra.

Det hehövs kort och gott en deklaration om mänskliga skyldigheter, som en del av mänskliga rättigheter. Det är vår skyldighet att betrakta varje individ som ett mål och inte som ett medel. Och detta gäller inte bara i de stora världspolitiska händelserna, utan i vår vardag – att på allvar lyssna på andra och försöka hjälpa dem, så gott vi kan, att nå sina egna drömmar. Andra människor får aldrig bli medel för att nå våra egna drömmar. En av de första att formulera dessa tankar om mål och medel, och kanske ett slags första utkast till mänskliga rättigheter, var Immanuel Kant. En filosof som är ständigt aktuell och som borde lyftas fram i ljuset om och om igen.

De mänskliga rättigheterna är just individuella, eller borde enligt mig vara det. Rättigheter borde tillhöra just människor och inte nationer, folk, grupper, kön och så vidare – men inte heller åsikter, läror och ideologier, vare sig de är politiska eller religiösa. Det står var och en fritt att bekänna sig till en lära, men det står ingen fritt att påtvinga någon annan sin lära. Och de mänskliga rättigheterna ger oss också rätt att kritisera en lära. Detsamma gäller förstås också bland annat livsstilar. Det står var och fritt att exempelvis bekänna sig till kärnfamiljen som ideal och även bilda opinion, men det står ingen fritt att minska någon annans frihet att leva på annat sätt.

Jag gissar också att de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång för att vi inte i tillräcklig utsträckning diskuterar teoretiskt, abstrakt och principiellt. Eller utifrån intellektuella premisser. Det briljanta med mänskliga rättigheter är att de är just universella, oberoende av tiden, rummet, tillfälliga ideologier och andra sammanhang. Vi behöver stå bakom mänskliga rättigheter som filosofisk idé, med arvet från bland annat Kant, och inte bara i praktisk och konkret bemärkelse, här och nu.

Ibland kan åsikten framföras att det nästan är omoraliskt att njuta av våra fri- och rättigheter när så många andra inte kan det. Jag menar tvärtom – det mest moraliska är att njuta av friheterna maximalt varje dag, för att fira dem, upprätthålla dem och bevara dem. Att uttrycka sin åsikt, att festa, dricka för många glas vin, att gå på konsert, isolera sig eller vad som helst är alla praktiska och konkreta sätt att stå upp för mänskliga rättigheter.

Inget land har slutligen helt och hållet uppfyllt deklarationen. Alla människor har rätt till bostad exempelvis. Alla dessa rättigheter är fullt möjliga att uppnå – det finns både pengar och andra resurser. Finland har exempelvis nästan lyckats få slut på hemlösheten, genom att helt enkelt ge hemlösa bostad först, för att de sedan ska kunna lösa andra problem. Egentligen alltså oerhört enkelt, men komplicerat när makthavare och även den allmänna opinionen ofta vill något annat, eller har tillfälliga moraliska föreställningar som de tycker ska gälla alla. Det finns, som någon uttryckte det, egentligen ingen anledning att snåla med rättigheter. Vi skulle kunna deklarera djurens rättigheter. Robotars rättigheter. Kanske även naturens och därmed själva livets rättigheter.

För att till sist försöka summera, fira och hylla denna ändå livskraftiga 75-åring, skulle jag vilja formulera de mänskliga rättigheterna såhär: ”gör vad fan du vill, men bara så länge du inte hindrar någon annan från att göra vad fan den vill”.



Lärdomar från Platons samlade verk – om behärskning och begär

Filosofi och vetenskap Posted on Mon, June 05, 2023 14:51

På nyårsafton 2021 lovade jag av någon anledning mig själv att läsa Platons samlade verk under 2022. Av olika anledningar fanns det inte tid under det året, men nu i juni 2023 har jag nått målet och firar med ett glas Grönstedts. Så vad är lärdomarna från dessa verk, lite drygt 3500 sidor senare?

Framför allt är verken – förstås – ett intellektuellt fundament i det västerländska tänkandet och filosofin i hela världen. Jag tror att många människor på olika sätt söker efter fundament i livet, eller något sorts ursprung. Det händer något med ens tänkande när man försöker hitta rötterna. Och det går förstås att hitta många rötter i Platons verk. Här går det att hitta rötter till kristendomen, olika politiska ideologier, statsvetenskap och framför allt nästan alla filosofiska läror efter Platon. De stora filosofiska grundfrågorna, som så många filosofier efter Platon brottats med, grundläggs i dessa verk. Man förstår världen de senaste 2000 år sedan bättre av att läsa Platon.

Platon har också överraskande mycket humor och tidvis ironi. Stora dela av hans verk är skrivna i form att lättlästa och finurliga dialoger, med Sokrates som centralgestalt. Andra delar är nästan oläsliga. Tillsammans ger texterna en överblick på Platons många olika sätt att tänka och hans olika stadier i livet. Han resonerar på olika sätt utefter vad som händer i det omgivande samhället.

Men den kanske viktigaste lärdomen från mig är ändå Platons och Sokrates betoning av att leva ett filosofiskt liv. Ett reflekterande liv. Ett liv där man försöker förstå. Och skaffa sig kunskaper. Där man ställer frågor och inser sina egna begränsningar. Och för att leva ett sådant liv räcker det inte med att ge sken av att ha kunskaper, eller att bara prata om kunskaper. Platon vänder sig ofta mot retoriker och sofister. Nej, ett filosofiskt liv innebär enligt Platon till stor del behärskning. Att inte ideligen ge efter för de kortsiktiga begären utan att lära sig filosofera behärskat. Platons tid var på flera sätt inte annorlunda mot vår – då som nu var det vanligt att bli beroende av kortsiktiga njutningar, på bekostnad av behärskning och kunskaper. Då handlade det till stor del om rikedom, mat, dryck och vissa former av sex. Idag finns det förstås en mängd andra saker att bli beroende av, som sociala medier, tobak, droger och en mängd andra saker. Saker som distraherar och ger en ”kick”. Men den som bara ägnar sig åt detta lägger aldrig ett fundament för sig själv. Och lever till slut inte ett filosofiskt liv.

Sedan innebär detta synsätt, å andra sidan, att Platon på flera sätt är en tråkmåns. Han gillar inte konstnärer, som han menar skapar sämre, felaktiga avbildningar av verkligheten. Och han förstår kanske inte rusets, lustens och känslans betydelse för det mänskliga livet. Och den riktigt svåra konsten i livet är ju inte att en gång för alla välja sida, mellan behärskning och begär. Utan att hitta balansen. Att enbart låta sig styras av det ena eller andra leder till olycka. Och till slut kanske ingen filosof har svarat på hur man hittar denna balans. Var och en av oss måste hitta vägen.

Men enligt mig är det ingen tvekan om att ett filosofiskt liv, med viss behärskning, faktiskt är detsamma som ett lyckligt, meningsfullt liv. En sann förståelse för sig själv, andra och omvärlden får man aldrig genom ”kickar”. Inte för att det är enkelt att leva ett sådant liv eller för att jag lyckas särskilt väl så här långt, men det är ett ideal att sträva emot.



Livet kanske inte handlar om att övervinna rädslor eller försöka förstå andras avsikter

Filosofi och vetenskap Posted on Sun, May 21, 2023 15:00

I min debutbok från 2022 ”Allting handlar inte om dig själv här och nu” (som jag för övrigt nu i efterhand anser vara för lång och tjatig) kritiserar jag den stora mängden självhjälpslitteratur som fortsätter översvämma bokmarknaden. Ett av problemen är att dessa böcker ofta innehåller förenklade svar, inte sällan kopplat till positivt tänkande och liknande.

Man skulle kunna tänka sig att sådana böcker tipsar om att vi måste övervinna vår fruktan. Eller våra rädslor. Men det kanske inte är så enkelt, funderar jag på. Baserat på våra minnen, erfarenheter, kunskaper, lärdomar och annat kan det ibland finnas goda skäl att känna fruktan eller rädsla. Att frukta eller vara rädd för att såra någon annan är kanske någonting bra, i vissa fall. Fruktan och rädsla kan baseras på en gedigen självinsikt, en förståelse för att man helt enkelt inte klarar vissa saker. Detta kan gälla alla möjliga saker. Att vara rädd för ormar, som kan vara giftiga, är kanske någonting bra, i vissa fall. Vi kanske bör låta vår fruktan och våra rädslor styra oss mot de rätta valen? Och se fruktan och rädsla som någonting som kan hjälpa oss, i stället för att skapa ångest.

Sedan finns det självklart situationer när vi bör övervinna våra rädslor. Rädslor kan ju hindra oss från att göra det vi vill. Men även då agerar vi kanske utifrån våra minnen, erfarenheter med mera. Vi förstår vad vi har att vinna långsiktigt genom att övervinna rädslan. Bedömer vi att det finns mer att förlora på att övervinna rädslan, finns det goda skäl att låta bli.

Mycket i livet blir nog som det blir baserat på just våra minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar. Vår hjärna utvecklas långsamt genom livet – en kort evolution – och får oss efterhand att bete oss på ett visst sätt. Och kanske är det någonting bra att vi beter oss så. Kanske beter vi oss egentligen på ett sätt som leder oss till de rätta valen, även om det ofta kanske känns tvärtom. Alla har vi väl frågat oss saker i still med ”varför sa jag så?” ”Varför sa jag inte så?” Varför gjorde jag ingenting?”. Det är till synes omöjligt att förstå sig själv ibland. Men om man funderar djupare på saken är det kanske inte omöjligt. Vi säger och säger inte, gör och gör inte, förmodligen saker utifrån vad vi egentligen vill. Vår hjärna styr oss mot den livssituation vi egentligen vill ha, utifrån våra erfarenheter. Vi kan förstå oss själva.

Utifrån detta synsätt är det kanske inte heller fruktbart eller meningsfullt att alltid försöka förstå vad andra säger eller gör heller. Och framför allt inte att försöka förstås deras avsikter. De kanske inte heller har några särskilda avsikter. De kanske beter sig på ett visst sätt utifrån deras minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar – helt utan avsikter. Deras hjärnor har utvecklats på ett visst sätt och de säger och gör saker utifrån detta. Utifrån ett mikroevolutionärt perspektiv är det lika fruktbart och meningsfullt att fråga sig vilken avsikt ett äpple har med att falla till marken. (Därmed inte sagt att vi på något sätt är ofria eller saknar vilja, tvärtom. Beroende på hur vi lever kan vi varje dag skapa nya minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar som efterhand leder oss till nya val i livet. Men den processen tar tid då hjärnan utvecklas och förändras långsamt.)

Men för att verkligen förstå en annan människas avsikter – i den mån det finns sådana – måste man nog känna den människan på djupet. Och förstå den människans minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar genom hela livet. Men så länge man inte känner människan på djupet, är det kanske bäst att sluta försöka förstå avsikterna. Eller sluta tänka att det måste finnas en avsikt.



Kommer jag eller någon annan någonsin förstå döden?

Filosofi och vetenskap Posted on Sun, July 31, 2022 15:09

Häromdagen följde jag min pappa till sista vilan, efter ett långt och innehållsrikt liv. Sorgen och saknaden är verklig för mig. Känslan i hjärtat är verklig. Men faktumet att han är borta, tanken i hjärnan, är overklig. Jag kan inte förstå att han är död. Förmodligen kommer döden att vara overklig och omöjligt att förstå för oss människor en lång tid framöver. Någon gång långt in i framtiden kanske våra hjärnor kan förstå döden, som en följd av evolutionen kanske. Men just icke-varandet har ju varit ett filosofiskt mysterium ända sedan människan började filosofera för omkring 2300 år sedan. Somliga filosofer menade att det är omöjligt att överhuvudtaget tänka och tala om det som icke är. De kanske hade rätt. Det är omöjligt för mig att tänka om min pappas frånvaro. Men däremot kan jag förstås tänka på alla minnen, historien, allt som har varit. Och det som har varit finns kvar, så länge vi kan och vill. Minnena och historien kan bli en del av varandet och behöver inte förpassas till ett icke-varande. Vi kan på så sätt leva i det förflutna, nuet och framtiden. Allt som har varit är inte borta, utan något vi kan lära av. Jag kommer att fortsätta lära mig av min pappa så länge jag lever.



Den som dör får se

Filosofi och vetenskap Posted on Wed, September 12, 2012 08:40

Tanken kan också slå en när som helst; en vardagkväll när
det skymmer eller när höstlöven får färg och multnar. Man påminns då och då om
att livet har ett slut, om att det efter en sista sommar inte kommer någon mer
höst. Man bör (och kan ibland inte låta bli att) vara medveten om döden – det
ger inspiration att utnyttja tiden på bästa sätt. Samtidigt kan man inte heller
tänka på döden hela tiden, då det kan skapa rädsla och kanske stress.

Den kanske avgörande frågan är egentligen vad man menar när
man säger “jag”. När man tänker att “jag” inte kommer att finnas. Finns det verkligen
ett “jag” som försvinner?

Jaget är enligt min åsikt oåtkomligt för oss. Vi kan inte
förstå jaget. Vi kan inte vara medvetna om jaget och tänka på det “utifrån”,
som betraktare. Vi kan inte betrakta jaget som ett objekt och vi kan inte
studera det vetenskapligt.

Forskningen visar att det tar upp till sex sekunder innan vi
blir medvetna om vad vi gör. Hjärnan beordrar kroppen att exempelvis lyfta en
arm flera sekunder innan vi blir medvetna om det. Mycket av det som jaget gör,
har alltså egentligen aldrig varit föremål för exempelvis övervägande eller
utvärdering. På motsvarande sätt kan vi inte hindra tankarna innan de kommer.
Vi kan inte utvärdera en tanke, om den är värd att tänka så att säga, innan vi tänker
den.

Favoritfilosofen Immanuel Kant menade att det finns saker
som vi inte kan få kunskap om. Som exempelvis Gud. Han menade att vi bör
förlita oss på vetenskapen så långt som möjligt, men att det också finns saker som
vi inte kan nå. Saker bortom horisonten som vi kan – och bör – spekulera och
filosofera om. Kant utesluter inte att vi har en odödlig själ, eftersom det
ligger bortom kunskapens gränser. Denna odödliga själ kan vara det som vi menar
med “jaget”. Det där oåtkomliga jaget, som forskningen inte kommer åt. Det där
jaget som gör saker innan vi är medvetna om det.

Kant illustrerar med tydliga exempel. Tänk dig att du kastar
iväg en boll. Bollen kommer med 100% sannolikhet att flyga iväg i enlighet med
fysikens lagar. Men varför lyfte du upp bollen? Kan vetenskapen någonsin ge ett
svar på varför du kastade iväg bollen? Vet du det ens själv? Är det, om man
spekulerar, din odödliga själ som agerar?

Vad säger då detta om döden och jaget? Vi kommer med 100%
sannolikhet att dö. Men vad som händer med jaget efter döden, vet vi inte. Vi
kan filosofera om det. Oavsett om jaget lever vidare efter döden eller inte, så
kanske jaget är en del av något större. När man läser böcker är man en del av
något större, en kedja. En bildningskedja. Man läser vad andra tänkt, begrundar
det och kanske också utvecklar det vidare. Man tar vid där andra slutat, och i
framtiden tar någon annan vid där man själv slutade. På samma sätt blir man en
del i en kärlekskedja, när man älskar någon, eller några. “Though lovers be
lost, love shall not” skrev Dylan Thomas. Den som läser håller bildningen vid
liv, den som älskar håller kärleken vid liv. Och den som skriver musik eller
skapar annan konst håller Gud vid liv, enligt Nick Cave.

Denna kedja är inte något övernaturligt, ingen Gud, men det
är ändå större än jaget. Med denna kedja följer också ett ansvar att leva
moraliskt mot människor, djur och natur. Att förvalta nu döda människors moral
för att den ska leva vidare, i en moralisk kedja, till kommande generationer. I
denna kedja blir jaget inte det viktigaste, det kanske inte spelar så stor roll
om vi försvinner.

Eller så kanske jaget är odödligt. Vi kanske har funnits för
evigt, vi är ju trots allt alla gjorda av stjärnstoft, av grundämnen som
skapades för miljarder år sedan. Eller så finns det ingenting, bara en evig
vila.

Inget vet, men den som dör får se.



Varför förutsätter kristna så ofta att alla mår dåligt?

Filosofi och vetenskap Posted on Thu, March 15, 2012 10:06

Mormonen, före detta musikern och numera pastorn i Jesu
Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, Louis Herrey påstår att vi ”lindrar
smärtan” genom att lägga upp bilder på oss själva på Facebook. Och de som sedan
tittar på bilderna mår i sin tur dåligt, för att de jämför sig. Läs Herreys
artikel här
och läs min svarsartikel på Sourze här.

Man upphör aldrig att förvånas över hur religiösa personer
så ofta förutsätter att alla mår dåligt. Om man bläddrar i Amos (som av någon
obegriplig anledning skickas ut som samhällsinformation, vad jag förstår)
handlar det ena efter det andra reportaget om hur dåligt vi mår. Allt vi gör –
planera semester, köpa Iphone, bära reflexväst – vittnar om hur dåligt vi mår. Vi
känner oss, enligt Kyrkan, mindre värda så fort vi ser någon som har det bättre
än oss. Så fort någon har varit på en lyckad resa eller har en bättre telefon,
mår vi dåligt. Man hävdade faktiskt på fullt allvar i Amos för några månader
sedan att bärandet av reflexvästar vittnar om att vi känner oss små och vill
bli sedda.

Man kan anta att dessa idéer bottnar i den gamla religiösa
föreställningen om att människan är syndig. Och att det enda rätta ur moralisk
synpunkt är att känna sig liten. Den som känner sig stor gör sig skyldig till
synd. Det är bara Gud som är stor.

Idéerna bottnar sannolikt också i Kyrkans upplevelse av att
de står för något annat än materialismen. Man tror att människan hela tiden
luras av det ondskefulla omgivande samhället, inte minst kommersialismen.

Det är dags att överge denna människosyn, som i så många
århundraden har gjort människan mindre än vad hon är. Varje människa har ett
förnuft och kan tänka kritiskt. Och vi kan planera semestern, köpa Iphone och
bära reflexväst för vårt eget höga nöjes skull eller av ingen särskild
anledning alls. Inte särskilt många tror på allvar att materiella ägodelar,
prylar, har en direkt läkande effekt på den eventuella psykiska ohälsan. Detta
kompensationstänkande saknar helt enkelt grund.

Det är förståeligt att Kyrkan profilerar och legitimerar sig
genom att rädda själar. Men även om Kyrkan använder nya ord, såsom Iphone, är
idéerna gammalmodiga och rent av skadliga. Även Kyrkan själv skulle vinna på
att byta perspektiv, och sluta förutsätta att de allena har sett ljuset och att
alla andra mår dåligt och famlar i mörkret.

Och den som eventuellt famlar i mörkret, är nog dessutom mer
hjälpt av upplysning.



Vetenskapens konst och poesi

Filosofi och vetenskap Posted on Fri, February 10, 2012 11:45

Vetenskapen närmar sig hela tiden svaret på de stora frågorna: var kommer vi ifrån? Varför? Vad är vi gjorda av? Vetenskap är att våga öppna sig för livets mysterium.

Titta en stund på bilden. Der ser ut som en oljemålning, ett konstverk. Det är det också – ett naturens konstverk. Denna bild av universum släpptes för bara några dagar sedan och är det hittills mest detaljerade fotot av Carina-nebulosan i Vintergatan. Det vi ser här är hur livet skapas. Stjärnor skapas när gasmolnen kollapsar.

Vi är gjorda av atomer som har skapats i stjärnor – stjärnor som har funnits långt före vårt eget solsystem. Vi är gjorda av stjärnstoft. Man kan nästan säga att vi är eviga.

Titta ut i rymden en kväll och tänk att du – bokstavligen – är en del av det nästan oändliga. Det är en av de mest poetiska upplevelser som finns. Det är svindlande. Och det är svindlande på ett annat sätt när upplevelsen bygger på kunskap. Det ger rysningar och även tårar, om man tänker på det en längre stund.

Detta är vetenskapens och den sekulära humanismens poesi. Att steg för steg, metodiskt, närma sig svaren på de stora frågorna. Ibland innebär forskningen dock att vi vet mindre – vi tvingas överge vissa teorier. Att på detta sätt erkänna att det kanske inte finns några eviga svar, inga sanningar som gäller en gång för alla – det är att våga öppna sig för livets mysterium.

Om vi själva vill det, är vår kunskap, våra hjärnor och våra hjärtan i ständig utveckling, ständig expansion. Precis som resten av universum.