Ord och bilder

I min debutbok från 2022 ”Allting handlar inte om dig själv här och nu” (som jag för övrigt nu i efterhand anser vara för lång och tjatig) kritiserar jag den stora mängden självhjälpslitteratur som fortsätter översvämma bokmarknaden. Ett av problemen är att dessa böcker ofta innehåller förenklade svar, inte sällan kopplat till positivt tänkande och liknande.

Man skulle kunna tänka sig att sådana böcker tipsar om att vi måste övervinna vår fruktan. Eller våra rädslor. Men det kanske inte är så enkelt, funderar jag på. Baserat på våra minnen, erfarenheter, kunskaper, lärdomar och annat kan det ibland finnas goda skäl att känna fruktan eller rädsla. Att frukta eller vara rädd för att såra någon annan är kanske någonting bra, i vissa fall. Fruktan och rädsla kan baseras på en gedigen självinsikt, en förståelse för att man helt enkelt inte klarar vissa saker. Detta kan gälla alla möjliga saker. Att vara rädd för ormar, som kan vara giftiga, är kanske någonting bra, i vissa fall. Vi kanske bör låta vår fruktan och våra rädslor styra oss mot de rätta valen? Och se fruktan och rädsla som någonting som kan hjälpa oss, i stället för att skapa ångest.

Sedan finns det självklart situationer när vi bör övervinna våra rädslor. Rädslor kan ju hindra oss från att göra det vi vill. Men även då agerar vi kanske utifrån våra minnen, erfarenheter med mera. Vi förstår vad vi har att vinna långsiktigt genom att övervinna rädslan. Bedömer vi att det finns mer att förlora på att övervinna rädslan, finns det goda skäl att låta bli.

Mycket i livet blir nog som det blir baserat på just våra minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar. Vår hjärna utvecklas långsamt genom livet – en kort evolution – och får oss efterhand att bete oss på ett visst sätt. Och kanske är det någonting bra att vi beter oss så. Kanske beter vi oss egentligen på ett sätt som leder oss till de rätta valen, även om det ofta kanske känns tvärtom. Alla har vi väl frågat oss saker i still med ”varför sa jag så?” ”Varför sa jag inte så?” Varför gjorde jag ingenting?”. Det är till synes omöjligt att förstå sig själv ibland. Men om man funderar djupare på saken är det kanske inte omöjligt. Vi säger och säger inte, gör och gör inte, förmodligen saker utifrån vad vi egentligen vill. Vår hjärna styr oss mot den livssituation vi egentligen vill ha, utifrån våra erfarenheter. Vi kan förstå oss själva.

Utifrån detta synsätt är det kanske inte heller fruktbart eller meningsfullt att alltid försöka förstå vad andra säger eller gör heller. Och framför allt inte att försöka förstås deras avsikter. De kanske inte heller har några särskilda avsikter. De kanske beter sig på ett visst sätt utifrån deras minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar – helt utan avsikter. Deras hjärnor har utvecklats på ett visst sätt och de säger och gör saker utifrån detta. Utifrån ett mikroevolutionärt perspektiv är det lika fruktbart och meningsfullt att fråga sig vilken avsikt ett äpple har med att falla till marken. (Därmed inte sagt att vi på något sätt är ofria eller saknar vilja, tvärtom. Beroende på hur vi lever kan vi varje dag skapa nya minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar som efterhand leder oss till nya val i livet. Men den processen tar tid då hjärnan utvecklas och förändras långsamt.)

Men för att verkligen förstå en annan människas avsikter – i den mån det finns sådana – måste man nog känna den människan på djupet. Och förstå den människans minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar genom hela livet. Men så länge man inte känner människan på djupet, är det kanske bäst att sluta försöka förstå avsikterna. Eller sluta tänka att det måste finnas en avsikt.

Häromdagen följde jag min pappa till sista vilan, efter ett långt och innehållsrikt liv. Sorgen och saknaden är verklig för mig. Känslan i hjärtat är verklig. Men faktumet att han är borta, tanken i hjärnan, är overklig. Jag kan inte förstå att han är död. Förmodligen kommer döden att vara overklig och omöjligt att förstå för oss människor en lång tid framöver. Någon gång långt in i framtiden kanske våra hjärnor kan förstå döden, som en följd av evolutionen kanske. Men just icke-varandet har ju varit ett filosofiskt mysterium ända sedan människan började filosofera för omkring 2300 år sedan. Somliga filosofer menade att det är omöjligt att överhuvudtaget tänka och tala om det som icke är. De kanske hade rätt. Det är omöjligt för mig att tänka om min pappas frånvaro. Men däremot kan jag förstås tänka på alla minnen, historien, allt som har varit. Och det som har varit finns kvar, så länge vi kan och vill. Minnena och historien kan bli en del av varandet och behöver inte förpassas till ett icke-varande. Vi kan på så sätt leva i det förflutna, nuet och framtiden. Allt som har varit är inte borta, utan något vi kan lära av. Jag kommer att fortsätta lära mig av min pappa så länge jag lever.

Tanken kan också slå en när som helst; en vardagkväll när
det skymmer eller när höstlöven får färg och multnar. Man påminns då och då om
att livet har ett slut, om att det efter en sista sommar inte kommer någon mer
höst. Man bör (och kan ibland inte låta bli att) vara medveten om döden – det
ger inspiration att utnyttja tiden på bästa sätt. Samtidigt kan man inte heller
tänka på döden hela tiden, då det kan skapa rädsla och kanske stress.

Den kanske avgörande frågan är egentligen vad man menar när
man säger “jag”. När man tänker att “jag” inte kommer att finnas. Finns det verkligen
ett “jag” som försvinner?

Jaget är enligt min åsikt oåtkomligt för oss. Vi kan inte
förstå jaget. Vi kan inte vara medvetna om jaget och tänka på det “utifrån”,
som betraktare. Vi kan inte betrakta jaget som ett objekt och vi kan inte
studera det vetenskapligt.

Forskningen visar att det tar upp till sex sekunder innan vi
blir medvetna om vad vi gör. Hjärnan beordrar kroppen att exempelvis lyfta en
arm flera sekunder innan vi blir medvetna om det. Mycket av det som jaget gör,
har alltså egentligen aldrig varit föremål för exempelvis övervägande eller
utvärdering. På motsvarande sätt kan vi inte hindra tankarna innan de kommer.
Vi kan inte utvärdera en tanke, om den är värd att tänka så att säga, innan vi tänker
den.

Favoritfilosofen Immanuel Kant menade att det finns saker
som vi inte kan få kunskap om. Som exempelvis Gud. Han menade att vi bör
förlita oss på vetenskapen så långt som möjligt, men att det också finns saker som
vi inte kan nå. Saker bortom horisonten som vi kan – och bör – spekulera och
filosofera om. Kant utesluter inte att vi har en odödlig själ, eftersom det
ligger bortom kunskapens gränser. Denna odödliga själ kan vara det som vi menar
med “jaget”. Det där oåtkomliga jaget, som forskningen inte kommer åt. Det där
jaget som gör saker innan vi är medvetna om det.

Kant illustrerar med tydliga exempel. Tänk dig att du kastar
iväg en boll. Bollen kommer med 100% sannolikhet att flyga iväg i enlighet med
fysikens lagar. Men varför lyfte du upp bollen? Kan vetenskapen någonsin ge ett
svar på varför du kastade iväg bollen? Vet du det ens själv? Är det, om man
spekulerar, din odödliga själ som agerar?

Vad säger då detta om döden och jaget? Vi kommer med 100%
sannolikhet att dö. Men vad som händer med jaget efter döden, vet vi inte. Vi
kan filosofera om det. Oavsett om jaget lever vidare efter döden eller inte, så
kanske jaget är en del av något större. När man läser böcker är man en del av
något större, en kedja. En bildningskedja. Man läser vad andra tänkt, begrundar
det och kanske också utvecklar det vidare. Man tar vid där andra slutat, och i
framtiden tar någon annan vid där man själv slutade. På samma sätt blir man en
del i en kärlekskedja, när man älskar någon, eller några. “Though lovers be
lost, love shall not” skrev Dylan Thomas. Den som läser håller bildningen vid
liv, den som älskar håller kärleken vid liv. Och den som skriver musik eller
skapar annan konst håller Gud vid liv, enligt Nick Cave.

Denna kedja är inte något övernaturligt, ingen Gud, men det
är ändå större än jaget. Med denna kedja följer också ett ansvar att leva
moraliskt mot människor, djur och natur. Att förvalta nu döda människors moral
för att den ska leva vidare, i en moralisk kedja, till kommande generationer. I
denna kedja blir jaget inte det viktigaste, det kanske inte spelar så stor roll
om vi försvinner.

Eller så kanske jaget är odödligt. Vi kanske har funnits för
evigt, vi är ju trots allt alla gjorda av stjärnstoft, av grundämnen som
skapades för miljarder år sedan. Eller så finns det ingenting, bara en evig
vila.

Inget vet, men den som dör får se.

Mormonen, före detta musikern och numera pastorn i Jesu
Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, Louis Herrey påstår att vi ”lindrar
smärtan” genom att lägga upp bilder på oss själva på Facebook. Och de som sedan
tittar på bilderna mår i sin tur dåligt, för att de jämför sig. Läs Herreys
artikel här och läs min svarsartikel på Sourze här.

Man upphör aldrig att förvånas över hur religiösa personer
så ofta förutsätter att alla mår dåligt. Om man bläddrar i Amos (som av någon
obegriplig anledning skickas ut som samhällsinformation, vad jag förstår)
handlar det ena efter det andra reportaget om hur dåligt vi mår. Allt vi gör –
planera semester, köpa Iphone, bära reflexväst – vittnar om hur dåligt vi mår. Vi
känner oss, enligt Kyrkan, mindre värda så fort vi ser någon som har det bättre
än oss. Så fort någon har varit på en lyckad resa eller har en bättre telefon,
mår vi dåligt. Man hävdade faktiskt på fullt allvar i Amos för några månader
sedan att bärandet av reflexvästar vittnar om att vi känner oss små och vill
bli sedda.

Man kan anta att dessa idéer bottnar i den gamla religiösa
föreställningen om att människan är syndig. Och att det enda rätta ur moralisk
synpunkt är att känna sig liten. Den som känner sig stor gör sig skyldig till
synd. Det är bara Gud som är stor.

Idéerna bottnar sannolikt också i Kyrkans upplevelse av att
de står för något annat än materialismen. Man tror att människan hela tiden
luras av det ondskefulla omgivande samhället, inte minst kommersialismen.

Det är dags att överge denna människosyn, som i så många
århundraden har gjort människan mindre än vad hon är. Varje människa har ett
förnuft och kan tänka kritiskt. Och vi kan planera semestern, köpa Iphone och
bära reflexväst för vårt eget höga nöjes skull eller av ingen särskild
anledning alls. Inte särskilt många tror på allvar att materiella ägodelar,
prylar, har en direkt läkande effekt på den eventuella psykiska ohälsan. Detta
kompensationstänkande saknar helt enkelt grund.

Det är förståeligt att Kyrkan profilerar och legitimerar sig
genom att rädda själar. Men även om Kyrkan använder nya ord, såsom Iphone, är
idéerna gammalmodiga och rent av skadliga. Även Kyrkan själv skulle vinna på
att byta perspektiv, och sluta förutsätta att de allena har sett ljuset och att
alla andra mår dåligt och famlar i mörkret.

Och den som eventuellt famlar i mörkret, är nog dessutom mer
hjälpt av upplysning.

Vetenskapen närmar sig hela tiden svaret på de stora frågorna: var kommer vi ifrån? Varför? Vad är vi gjorda av? Vetenskap är att våga öppna sig för livets mysterium.

Titta en stund på bilden. Der ser ut som en oljemålning, ett konstverk. Det är det också – ett naturens konstverk. Denna bild av universum släpptes för bara några dagar sedan och är det hittills mest detaljerade fotot av Carina-nebulosan i Vintergatan. Det vi ser här är hur livet skapas. Stjärnor skapas när gasmolnen kollapsar.

Vi är gjorda av atomer som har skapats i stjärnor – stjärnor som har funnits långt före vårt eget solsystem. Vi är gjorda av stjärnstoft. Man kan nästan säga att vi är eviga.

Titta ut i rymden en kväll och tänk att du – bokstavligen – är en del av det nästan oändliga. Det är en av de mest poetiska upplevelser som finns. Det är svindlande. Och det är svindlande på ett annat sätt när upplevelsen bygger på kunskap. Det ger rysningar och även tårar, om man tänker på det en längre stund.

Detta är vetenskapens och den sekulära humanismens poesi. Att steg för steg, metodiskt, närma sig svaren på de stora frågorna. Ibland innebär forskningen dock att vi vet mindre – vi tvingas överge vissa teorier. Att på detta sätt erkänna att det kanske inte finns några eviga svar, inga sanningar som gäller en gång för alla – det är att våga öppna sig för livets mysterium.

Om vi själva vill det, är vår kunskap, våra hjärnor och våra hjärtan i ständig utveckling, ständig expansion. Precis som resten av universum.