Häromdagen följde jag min pappa till sista vilan, efter ett långt och innehållsrikt liv. Sorgen och saknaden är verklig för mig. Känslan i hjärtat är verklig. Men faktumet att han är borta, tanken i hjärnan, är overklig. Jag kan inte förstå att han är död. Förmodligen kommer döden att vara overklig och omöjligt att förstå för oss människor en lång tid framöver. Någon gång långt in i framtiden kanske våra hjärnor kan förstå döden, som en följd av evolutionen kanske. Men just icke-varandet har ju varit ett filosofiskt mysterium ända sedan människan började filosofera för omkring 2300 år sedan. Somliga filosofer menade att det är omöjligt att överhuvudtaget tänka och tala om det som icke är. De kanske hade rätt. Det är omöjligt för mig att tänka om min pappas frånvaro. Men däremot kan jag förstås tänka på alla minnen, historien, allt som har varit. Och det som har varit finns kvar, så länge vi kan och vill. Minnena och historien kan bli en del av varandet och behöver inte förpassas till ett icke-varande. Vi kan på så sätt leva i det förflutna, nuet och framtiden. Allt som har varit är inte borta, utan något vi kan lära av. Jag kommer att fortsätta lära mig av min pappa så länge jag lever.