Blog Image

Ord och bilder

Att skriva i helt olika syften – och olika genrer

Skrivande och litteratur Posted on Sat, June 18, 2022 13:15

Jag har blivit antagen till två antologier under hösten 2022, med hela olika texter. I ena fallet handlar det om mina egna barndomsminnen från en gård i Småland. Något som har hänt. I det andra fallet handlar det om en fantasynovell – Besökaren – med jultema. Texterna har alltså helt olika syften och genrer. I barndomsskildringen handlar det om att beskriva livets gång, från barn till gammal, kanske med en dos nostalgi och sentimentalitet. I novellen handlar det om skönlitterär fantastik. Jag har också skrivit en skräckroman och en science fiction-roman de senaste två-tre åren. Då är syftet att skrämmas och skapa spänning, respektive utmana fantasin och vår verklighetsuppfattning, med en vetenskaplig bakgrund. Fantasy är något som aldrig skulle kunna hända, science fiction är något som skulle kunna hända, enligt en definition. Och min debutbok från januari i år handlar mer om resonemang och filosofi. Jag tycker det är roligt, utmanande och lärorikt att skriva i helt olika syften och genrer. Kanske inte det bästa för en författarkarriär, men det utan tvekan mest utvecklande och fördjupande.



Kan man lära sig något från ens gamla gymnasiedikter?

Skrivande och litteratur Posted on Fri, June 10, 2022 11:45

Många har väl någon gång bläddrat genom gamla dikter eller liknande från högstadiet eller gymnasiet och funderat på hur man kunde vara så pretentiös. Eller skriva så dåliga dikter. När jag en sommar hittade min egen “Poesi i urval” i föräldrahemmet tänkte jag först samma sak. Men efterhand insåg jag också att mycket idéer, tematik och stämningar återkommer många gånger genom livet. Dikterna på den tiden var ett slags prototyper. Obundna av konventioner och läsares förväntningar. Och därmed förstås ganska oläsbara. Utan mängdträning blir det sällan någon litterär kvalitet. Det är inte många författare eller poeter som lyckas skriva eller publicera något med kvalitet i tidig ålder. Men jag tycker ändå om att gå tillbaka ibland i gamla texter och försöka leva mig in i hur jag själv tänkte och kände. Det ger många uppslag och minnen vaknar igen. Men framför allt ger det en känsla av kontinuitet genom livet. Skrivandet blir mer organiskt och man ser hur olika tankegångar växer fram över tid. Man kan plocka det bästa från varje fas i sitt liv och bära det med sig. Varje ny roman, novell eller dikt blir inte någonting nytt, bortom ens egen historia, utan något som binder ihop de olika faserna i livet. Kanske till ett slags helhet när man en dag närmar sig livets slut. Av samma anledningar innehåller denna blogg alla gamla inlägg, trots ett uppehåll på flera år. Och faktiskt kan man hitta en och annan dikt, eller ett inlägg, som kan väcka tankar och känslor även senare i livet. Själv tycker jag att “Gloria” från gymnasiet fortfarande har något visst.

Gloria

Fastän du inte vill, fastän jag inte får
placerar jag en gloria över ditt huvud
Jag vet att du inte vill bära den
men mina ögon känner den ändå

Fastän du aldrig varit på ett berg
försöker jag klättra dit upp
För att med dig predika
ett evangelium du aldrig sett

Du krossar glorian i spillror
För att visa mig att du är människa
Jag plockar upp en splitter
Förvandlar det till min vigselring

Min tysta mission upphör inte
Med Domarboken i min famn



Trump och högerkristendom – samtal i butikslokal

Skrivande och litteratur Posted on Sun, May 29, 2022 13:08

Under Jönköpings marknad ledde jag ett författarsamtal med Pekka Mellergård kring hans nya bok om trumpismen och den nya högerkristendomen. Vi satt i en second-hand soffa i en för tillfället tom butikslokal i Jönköping, som omvandlats till bokmässa och konsthall för en helg. Pekkas nya bok väcker många tankar kring kristendomens roll i USA specifikt, men också i Sverige och i samhället i stort. Oavsett om man tolkar kristendomen som framgångsteologer, väckelsepredikanter och andra, som en väg till personlig framgång och rikedomen, eller som en lära om framför allt barmhärtighet och en mer kollektiv hållning – så kanske religionen bör vara en fristående kraft i samhället? Som inte är alltför beroende av politik, ekonomi och andra faktorer för att kunna verka? Jag är inte troende själv, men jag tolkar Jesus på detta sätt, att han stod för ett slags anti-etablissemang, en lära fri från överhet, prästerskap och liknande. Kanske skulle alla vinna på om religionen frikopplades från politiken och etablissemanget. Dels skulle vi kanske slippa fler Trumpliknande personer, dels skulle kanske debatten blir mer saklig, dels skulle kyrkan kunna utmana och inte gå i ledband. På den punkten tror jag att sekulärhumanister och många troende faktiskt kan enas.



This much I know to be true

Kultur Posted on Sun, May 15, 2022 19:04

Varje gång Nick Cave släpper ett album, en roman, en film, ett svar i Red Hand Files, lanserar en turné eller annat blir jag nästan nervös. Varje gång får jag skyhöga förväntningar. Vi vet alla hur svårt det är för en artist att behålla sin konstnärliga förmåga genom flera årtionden. Det är svårt för en konstnär att vårda sitt eget arv, sin historia men också samtidigt hitta nya uttrycksformer och inte bara repetera gamla succéer. Nick Cave gör just detta, efter över 40 år som musiker och författare. Senaste filmen This much I know to be true är inget undantag. Här finns sorg, humor, melankoli, det sublima, det absurda, allvar, glädje, ironi, allt paketerat i en estetisk hyllning till kreativiteten själv. Och som någon kritiker skrev för ett par år sedan: ingen annan konstnär lyckas vara komiker, terapeut och predikant samtidigt. Och han blandar punk, psalmer, blues – allt möjligt som inspirerar. Han inspireras av Beethoven, Bibeln och Flannery O’Connor. Hans förebilder utgörs av minst lika många författare som musiker. Det är just denna kombinationen som är så tilltalande med Nick Cave. Att ta allting på allvar, att skämta om allt, att vara troende, att inte vara troende. Skratta och gråta åt människans villkor. Samtidigt. Det är sann frihet.



Ljudboken – litteraturens räddning eller undergång?

Skrivande och litteratur Posted on Tue, May 10, 2022 18:08

Idag är det release för ljudboken av min debut. Inläsaren Veronica Kurba har gjort ett fantastiskt jobb med en över arton timmar långa inläsningen. Jag följer förstås debatten om ljudboken som pågår i Sverige och omvärlden. Som så ofta annars präglas debatten av överdrifter, enligt mig. Ljudboken utmålas som både litteraturens räddning och dess undergång. De som tycker om ljudböcker hävdar att litteraturen kan nå ut till många fler och de som inte tycker om ljudboken hävdar att vi till slut kommer att sluta läsa. Jag anser själv att ljudboken har många fördelar. Forskningen visar att många unga män lyssnar på ljudboken – en grupp som i övrigt läser väldigt lite. Många människor tar också del av berättelser medan de gör något annat. De kanske inte skulle finna tiden att läsa samma berättelse. Och ljudboken kan förstås leda intresset vidare till annan litteratur. Det är slutligen en konstform i sig att läsa in en bok på ett dramatiskt och intresseväckande sätt. Att lyssna på en berättelse är en helt annan upplevelse än att läsa. Man kanske kan jämföra med spoken word, poetry slam och liknande, där det uttalade ordet står i centrum. Men samtidigt föredrar jag personligen den klassiska pappersboken. Och vi får inte heller glömma att läsningen ökar ordförrådet och den språkliga förmågan på ett sätt som ljudboken inte gör.



Det skrivna och uttalade ordet

Skrivande och litteratur Posted on Sun, May 08, 2022 11:30

Det är en intressant upplevelse att gestalta det skrivna ordet med uttalade ord. Jag har under våren framträtt med boken “Allting handlar inte om dig själv här och nu” under Smålit, Bokmässan Dalarna och Klubb Mikrokosmos. När man talar måste man, förstås, vara beredd på frågor, på att andra inte håller med, komprimera och renodla tankegångar och allt annat. Det går inte att redigera eller korrigera det som redan sagts. Det är just detta som gör kombinationen av skrivna och uttalade ord så intressant. Ytterligare en dimension är också att höra någon annan uttala ens egna ord – ljudboken av ovan nämnda titel släpps på tisdag.



Mörkerromantiken och den eviga kärleken – en estetisk och filosofisk revolution för de utstötta

Kultur Posted on Mon, January 26, 2015 22:01

Kärleken som en kraft större än oss själva. En kraft som kan överleva oss, även om vi själva dör och försvinner. Evig kärlek kan sägas vara romantikens kärna, oavsett om vi med romantik menar moderna parrelationer eller historisk filosofisk strömning. Evig kärlek kan också sägas vara en estetisk och filosofisk idé som tappat mark i det postmoderna, sekulariserade samhället. Stora berättelser om evig kärlek upplevs idag som både naiva och kanske konservativa. Uppfattningen att konsten är en fråga om kollektiva, sociala och politiska processer har ersatt uppfattningen att konstens främsta mål är att ge individen sublima upplevelser. Men som just estetisk och filosofisk idé, med tankegods från Edmund Burke och Immanuel Kant, är den eviga kärleken en tidlös tanke för de utstötta, radikal och revolutionär till sin natur.

Den eviga kärleken kan spåras långt tillbaka, men får förstås sitt genombrott i samband med de romantiska poeterna. En litterär, musikalisk och filmisk resa längs den eviga kärlekens stig kan därför ta sin början med systrarna Brontë och Keats vid det tidiga 1800-talet, gå via Stoker och andra gotiska vampyrförfattare kring sekelskiftet, till 1900-talets Dylan Thomas för att slutligen nå fram till idag där vi hittar Lars von Trier och Nick Cave. Gemensamt för dem alla är de stora berättelserna, episka och högstämda, om den eviga kärleken – men inte i religiös bemärkelse, inte i form av en gud.

Charlotte Brontës roman Jane Eyre kan sägas vara en av litteraturhistoriens största berättelser om evig kärlek. Jane är ustött från släkten, skolan och hela samhället. Hon är mån om sin värdighet och vägrar inleda en relation som inte är ärlig. Mot slutet av romanen, när en präst vill att hon följer med på en missionärsresa, hör hon plötsligt sin egen mission. Och missionen kommer från Gud, men inte i kyrkans bemärkelse. Utan Gud i bemärkelsen kärlek. Kärlek som en kraft större än oss själva. Det är detta ögonblicket, när Jane drabbas av en sorts radikal, revolutionär uppenbarelse om evig kärlek, som skiljer romanen från många andra. Liknande idéer genomsyrar Svindlande höjder: Cathys och Heathcliffes kärlek är så stark att deras band verkar har knutits av högre krafter. De plågas av sin kärlek, de kan inte göra något åt den. Och den verkar sträcka sig bortom döden.

En av få som idag berättar liknande stora berättelser är Lars von Trier, som gärna berättar med kapitel i sina filmer. En direkt motsvarighet till Jane Eyre är just Breaking the waves. Huvudpersonen Bess upplever sig också höra Gud kalla på henne. Men inte kyrkans Gud. Utan Gud i bemärkelsen kärleken. Bess gör allt för kärleken, även när kyrkan och samhället fördömer henne. Hennes kärlek är villkorslös, hon offrar till och med sig själv. I slutet ringer klockorna, men förmodligen inte Guds klockor, inte prästernas klockor. Utan den eviga kärlekens klockor, som ringer för ett helgon.

En annan film i liknande genre är Bright star, filmen om John Keats. Poeten Keats dör mot slutet av filmen, men kärleken lever vidare genom hans ord. Poeten får på så sätt kärleken att leva vidare, bortom döden. John Keats själv uttryckte det själv med de ofta citerade orden Love is my religion, I could die for that. Keats, Shelley och Byron kan alla sägas vara den tidens revolutionärer. Samtidigt som Keats, och årtiondena därefter, blomstrade vidare vampyrmyten i poesin och litteraturen. Draculas kärlek till Mina består över århundraden, den överlever döden. Men Dracula är, liksom Jane och Bess, utstötta från samhället, från kyrkan.

Idag kan Nick Cave sägas vara den eviga kärlekens apostel, med tydliga kopplingar till Brontë, Keats och de andra. Nick Cave pratar i sina föreläsningar om Gud som en fantasi, en fantasi som uppenbarar sig på olika sätt för olika människor. För Nick Cave är Gud en kraft som skapas genom litteraturen och konsten, och som också hålls vid liv genom konsten och litteraturen. Gud finns inte utan vår fantasi. Samtidigt som Nick Cave närmast har en ateistisk hållning, vad det gäller religion som praktik och politik, anser han att en kultur utan Gud är medioker. Den kultur som är återhållsam, som inte släpper fantasin hela vägen till den eviga kärlekens horisont, är medioker.

När Nick Cave skriver kärleksballader, har föremålet för hans kärlek samma status som Gud. Han tillber henne. I Until the end of the world sjunger han closing my eyes and actually praying, not to God above but to you. I Into my arms sjunger han

I don’t believe in an interventionist God //

And I don’t believe in the existence of angels

But looking at you I wonder if that’s true //

But I believe in Love

And I know that you do too

Alla ovan nämnda romaner, dikter, filmer och sånger är inte enbart romantiska i den bemärkelsen att de enbart vilar på idealismen som filosofisk grund. Man kan förvisso göra en koppling till Immanuel Kants idealism. Vi kan enligt Kant mycket väl ha odödliga själar, men det ligger i så fall bortom vår kunskap. Och eftersom det ligger bortom empirin och erfarenheten, bör det heller inte vara föremål för praktik och politik. Men det är likväl en central fråga för människan att tänka kring. Ovan nämnda verk är dock inte heller enbart gotiska i den bemärkelsen att de enbart vilar på solipsismen som filosofisk grund. Medan flera romantiska poeter och konstnärer trodde att de kunde uppenbara Gud genom sina verk – Gud fanns överallt – skildrade de gotiska författarna en gudlös värld – Gud fanns ingenstans. De ovan nämnde författarna kan istället för romantiska eller gotiska sägas vara mörkerromantiska (i brist på ett bättre ord för engelskans dark romanticism).

Inom mörkerromantiken är den bärande tanken att den mystiska, för oss obskyra kärleken lever vidare, när vi själva försvinner. Detta rymmer en sublim romantik – men också en smärta över döden, över att slutet är detsamma för oss alla. Det är just denna ambivalens, som varken invaggar oss i trygghet eller lämnar oss i desperation, som är den bärande estetiska idén. Här finns om man så vill en koppling till kristendomens medeltida mystiker, som Johan av Korset, som likt Bess eftersträvade en personlig direktkontakt med en frånvarande, ibland obegriplig Gud. Jane Eyre, Bess och Nick Cave – alla vänder de sig mot kyrkans inskränkthet, mot dess världsliga anspråk på politisk makt. Alla vänder de sig samtidigt mot det mediokra, mot det fantasilösa, mot det kärlekslösa. Här blir den eviga kärleken både estetik, etik, filosofi och religion – men aldrig politik. Gud, i den bemärkelse var och en väljer att ge Gud, hör hemma endast i konsten och litteraturen, i vår fantasi om man så vill. Men där är Gud å andra sidan oumbärlig.

Det handlar alltså inte om att göra präster eller en församling till lags, eller att göra Gud till lags. Det finns en närmast revolutionär moralisk dimension i detta. En visionär, antiauktoritär moral. Kärleken är en högre kraft, som vi kan hålla vid liv. Den dör om vi inte anstränger oss. Och det är denna slutsats vi kan dra av Brontë, Keats och de andra: det som räknas är vad vi själva gör under vårt korta liv, om vi bidrar till att kärleken lever vidare. Eller om vi bidrar till dess död, genom vår inskränkthet och fantasibrist, genom vårt fördömande.

Ju mer kärlek vi ger till dem vi älskar – alla levande kännande varelser, djuren, och kanske också naturen i sig själv – desto mer bidrar vi till bevarandet av kärleken. Vi bör därför läsa poeterna inte bara för våra egna sublima upplevelser, en tanke som Burke definierade, utan också för att bära poeternas visioner, deras arv, vidare till kommande generationer. På så sätt blir vi alla del av någonting större, någonting högre. Men vi behöver göra det ensamma, inte i en fördömande församling, och inte i hopp om en paradisisk belöning. Ingen har kanske beskrivit det vackrare än Dylan Thomas, 1900-talets store mörkerromantiske poet, i dikten Death shall have no dominion:

Though lovers shall be lost, love shall not.



Att förslava, avrätta och äta upp levande, kännande varelser är inte att rädda världen

Politik och samhälle Posted on Sun, February 16, 2014 20:28

I debatten om huruvida det är bra eller inte för människan och planeten att äta kött saknas oftast det vitktigaste perspektivet – djurens. Det är förvånande att exempelvis signaturen CG (som i Jönköpingsposten 17 januari på står att man räddar världen om man äter kött) och så många med honom inte ser några problem med att förslava, avrätta och äta upp levande, kännande varelser. Att minimiera lidandet bordet alltid vara viktigast, anser vi. Politiker och föräldrar saknar oftast helt och hållet detta perspektiv när de exempelvis diskuterar ytterligare vegetarisk mat i skolan. Mat som i EU varje dag reser en sträcka motsvarande tur och retur solen.

Djur är individer. Varje djur är NÅGON. Djur känner. Djur kommunicerar med varandra. Djur har relationer – både med andra djur och med människor. Det finns mycket forskning som visar att djur har känslor precis som människor, att de upplever glädje och sorg, att de har empati, samarbetar och mycket mer.

Att äta kött är därför att bidra till en industriell avrättning av kännande varelser. Varje gång ett djur slaktas, innebär det inte bara meningslös död, utan också sorg för anhöriga. För djurets familj, för djurets vänner. Detta gäller inte bara kött, utan även ägg och mjölk. Kalvar rycks i tidig ålder bort från sina föräldrar, för att sättas i tvångsarbete och producera livsmedel till människor. Detta får de göra hela sitt kort liv, tills de inte orkar längre och avrättas. Hade det gällt människor hade vi kallat det för vad det är – slaveri. Tänk dig ett litet barn som rycks bort från sina föräldrar, sätts i en fabrik och får tvångsarbeta tills det inte orkar mer för att sedan avrättas? Eller sätts i bur och matas ett tag, varefter man drar av barnets hud för att göra en jacka? Eller om man på försök hällde frätande schampo i ögonen på barnet för att se om det gör ont? Det är för oss obegripligt att signaturen CG och andra likställer detta med att “döda jord och gräs”.

Det flesta inser detta när det kommer till vissa djur, som exempelvis hästar, katter och hundar. De flesta tycker att det är fel att förslava, avrätta och äta upp dessa djur. Varför? För att människan utvecklat en relation till dessa djur, förstås. Men egentligen är det en självklarhet att resonera på samma sätt för alla djur. Alla djur känner, inte bara de som upplevs som “gulliga” av människor.

Människan har sedan länge enbart brytt sig om dem de har en relation till, sin egen “klan” eller “stam”. Jämför med världskrigen exempelvis. Mördandet som då pågick i industriell skala påminner om dagens köttbransch. De som släppte bomber över hundratusentals människor behövde inte se konsekvenserna, behövde inte se offren. Men ingen av de som släppte bomberna hade förstås gjort det över sin egen familj eller sina egna vänner. Likadant är det idag: ingen skulle stå ut med att skicka sina egna husdjur till slakteriet och titta på medan de skärs i småbitar. När ska människan på allvar börja bry sig om alla djur och människor som de aldrig träffat?

Faktum är att det inte finns några godtagbara skäl för att fortsätta äta djur. Det spelar ingen roll vad vi historiskt har anpassat oss till. Det spelar heller ingen roll hur mycket djuren förstår. Återigen: överför resonemanget till människor. Sedan när det skulle det vara rätt att förslava och döda andra människor med argumentet att det är en gammal vana, eller tradition? Eller ett av strukturer skapat behov, såsom till exempel slaveri? Eller att det är acceptabelt att döda människan, för att människan som dödas inte förstår vad som händer, eller inte har ett fullt utvecklat språk? Man skulle kunna hävda att det är ännu grymmare att döda dem som inte förstår (exempelvis intellektuellt funktionsnedsatta). Att något “alltid” eller “länge” varit vanligt, är inte i något annat sammanhang i samhällsdebatten, ett argument till att inte förändra. Köttätandet bidrar aktivt och medvetet till att plåga och döda, till skillnad från om man råkar trampa på en myra, något som den perspektivlöse köttätaren ofta tar till intäkt för att kritisera vegetarianen/veganen, och fortsätta sitt eget köttätande.

Återigen: det är ingen skillnad på människor och djur i de viktigaste bemärkelserna. Vi är alla släkt. Djur känner glädje och sorg. Djur kommunicerar. Djur har relationer. Djur har far- och morföräldrar. Och kusiner. Det går aldrig att försvara slaveri och mord på varken människor eller djur. Att vi genom att avstå kött, minskar världens samlade lidande, är ett oslagbart argument till att avstå kött.

Att minskat köttätande sedan skulle innebära stora miljövinster är en bonus. Forskningsrapporter tyder på att köttproduktionen står för över 50% av växthusgaserna, om man räknar in alla transporter med mera (medan signaturen CG grundlöst påstår att betande djur inte bidrar till växthuseffekten). Varje dag körs köttdjur omkring i lastbilstransporter i enbart Europa, motsvarande en sträcka på tur och retur solen, det vill säga 30 miljoner mil. Tur och retur en annan himlakropp i universum, varje dag! Vidare ger skogsskövlingen för betesmark i Latinamerika upphov till stora miljöproblem, dels vad det gäller lokal erosion och dels vad det gäller hela jordens syresättning. Att vi skulle odla för mycket på jorden om vi alla åt vegetariskt/veganskt är i jämförelse ett alltför klent argument för köttätande.

Så när du räddar levande, kännande varelser från plågeri, slaveri och avrättning, räddar du också planeten. Tänk på det, du som kallar dig miljövän. Såvida inte ditt ekologiska kött är alltför gott, förstås…



Staten, kyrkan och näringslivet borde lämna julen i fred

Kultur Posted on Mon, December 17, 2012 16:10

Debatten om vad julen
“egentligen” handlar om får ofta ett löjets skimmer över sig. Många kristna
tycker exempelvis att Jesu födelse är den “egentliga”, ursprungliga anledningen
att fira jul. Konsumtionssamhällets kritiker beskriver julen som något ångest-
och stresskapande som först och främst handlar om att gynna näringslivet, shoppa
och öka tillväxten. Några anser att julen är en fråga om geografi, en nationell
kulturtradition. Det finns många fler som på olika sätt gör konkurrerande anspråk
på julens innebörd. Det borde dock aldrig vara statens, kyrkans eller
näringslivets uppgift att bestämma julens innebörd – det borde vara upp till
var och en. Frågan är också varför man inte kan fira jul just för julens egen
skull, utan hänsyn till religion, kommers och “svenskhet”? På samma sätt som
man kan ta del av konst för konstens egen skull.

Tiden kring 20-25 december har åtminstone sedan antiken år
varit en högtid och festtid, då man ätit och druckit. Man har i hela världen
firat olika gudar och väsen vid denna tid. I fornnordisk religion har man firat
midvinterblot. De flesta är, och har varit, övertygade om just deras version är
mest sann. Men det mesta är förstås lika osant. Sagan om Jesus är förstås,
vetenskapligt sett, inte mer sann än Julkalenderns påstått ockulta berättelse. Jesu
födelse är knappast heller den “ursprungliga” tanken bakom julen. Den som är
intresserad av historia – vilket tyvärr många religiösa inte är – kanske vet
att det varken finns historisk eller evangelisk grund för att Jesu födelse
skulle ha inträffat den 25 december. Mycket tyder på att kyrkan valde att ”flytta”
Jesus födelsedag till den 25 december i syfte att konkurrera ut hedendomen.
Detta tycks dock inte bekomma många kristna, som ändå firar Jesus födelsedag på
juldagen. Och det har de förstås full rätt att göra.

Naturligtvis får debatten också ett löjets skimmer över sig
när staten, representerad av myndigheter, politiker och tjänstemän, beter sig
som gamla tiders kyrka och på motsvarande sätt försöker omstöpa och korrigera
sagor. Man vill ta bort pepparkaksgubbarna till exempel, för att gamla sagor
ska stämma med 2012 års värderingar. Det är ett lika fantasilöst och
historielöst sätt att förhålla sig till sagorna som Romerska kyrkan, när de
bekämpade hedendomen. Nu senast har även näringslivet, representerat av Disney,
börjat ägna sig åt samma historierevisionism. (Det är förstås rimligt att
kritisera de nya verk, skapade 2012, som brister i kvalitet och skildrar
människor på ett stereotypt sätt, men att försöka omstöpa 30-talet till 2012 är
bara antiintellektuellt.)

Julen är idag en blandning av religion, folktro, myter och
kommers. Ett gammalt helgon från 300-talet (Sankt Nikolaus) har på 1900-talet
fått ett nytt utseende, skapat av bland andra Coca Cola. Detta blandas sedan
friskt med den svenska gårdstomten, ett slags väsen som hjälpte till på
gårdarna och matade djuren. Där har till exempel Jenny Nyström hjälpt till att
skapa bilden av tomten. Någonstans kommer också julbocken in, som gick omkring
med en säck och delade ut klappar. Och så dök tanken upp att tomten bor på
Nordpolen. Och har flygande renar. Granar och ljusstakar kommer från Tyskland
och har inte funnits i Sverige särskilt länge.

Här finns alltså Jesus, 1700 år gamla helgon, Coca Cola,
svensk folktro, tyska traditioner och mycket annat i en salig röra. Detta
brukar ibland vara en anledning för julens kritiker att avstå från firandet.
Eftersom det så att säga bara är sagor.

Och det är förstås sagor, allt från Jesus till den svenska
gårdstomten. Men frågan är om detta inte är en ännu starkare anledning att fira
julen? Det vore annars som att avstå från The Hobbit för att det bara är en
saga (sedan kan man avstå filmen för att sagan är överexploaterad eller för att
man misskött djuren under inspelningen, men det är en annan fråga). Man kan
mycket väl fira jul för julens skull. Ett skönsjungande luciatåg som övat länge
kan vara en estetisk upplevelse för både öga och öra en mörk decembermorgon. Glöggen
värmer när det är minusgrader ute. En överlastad Disneygran kan vara en fröjd
att titta på, ett fyrverkeri. Och sagan om Jesus, de tre vise männen och allt
det andra är både fantasifull och dramatisk.

Så varför inte fira julen som estetisk upplevelse? Som en fest
för öga, öra och smaklökar? Det vore ett mer ursprungligt sätt att fira. Och om
det nu är kommersiellt “jippo”, så innebär ju ökad konsumtion att vi skapar
fler arbetstillfällen. Vill man verkligen hjälpa de arbetslösa vid jul ska man
shoppa. Under nuvarande ekonomiska system är shopping det enda sättet att skapa
jobb och mer skatteintäkter till skola, vård och omsorg. (Men man ska förstås
helst gärna shoppa saker som är bra för människa, djur och natur). Och vidare, varför
skulle man känna stress och ångest inför jul? Alla är fria att fira jul i den
omfattning och på det sätt som passar var och en. Den som stressar, gör egen
julkorv och letar efter perfekta klappar kanske också är den som får den bästa
julen. Den som inte bryr sig, inte lagar julmat och inte köper klappar, får
inte samma jul. Det är upp till var och en att balansera prestation och
belöning och inte försöka tvinga på alla andra samma uppfattning som man själv
har.

Det är också på samma sätt upp till var och att fira
traditioner som man själv vill, eller helt avstå dem. En del firar av rent
sentimentala och nostalgiska skäl, vilket är en anledning lika god som någon
annan. Alla är fria att välja hur man vill göra, men bara så länge man ger
andra samma frihet. Därför kan man inte kräva att kyrka, stat eller näringsliv ska
värna ens egen uppfattning och lära alla andra vad julen “egentligen” handlar (eller
inte handlar) om. Julens innebörd är inte en fråga om vetenskap, där man kan skilja
sant från falskt.

Så alltså, sammanfattningsvis – varför inte ta tillfället i
akt att njuta av ljus, musik, sagor och mat? För dess egen skull? Och låta
fantasin skena? Vad blir roligare eller bättre av att vi låter bli att fira?
Det är ju trots allt en fråga om sagor, och sagor kan stimulera fantasin, lära
oss att se saker ur olika perspektiv och i bästa fall skänka estetiska
upplevelser. Precis som konsten kan göra – om den bara lämnas i fred av stat,
kyrka och näringsliv.



Lösningen på Gazakonflikten är nykter saklighet, pacifism och kosmopolitiska perspektiv

Politik och samhälle Posted on Thu, November 22, 2012 14:24

Sverigedemokraterna
anser att svenskheten, såsom de definierar den, är hotad av inslag från andra
kulturer. De anser att ett samhälle mår bäst av mindre mångfald. De flesta
andra anser motsatsen, att mångfalden har ett egenvärde. Samma perspektiv borde
gälla debatten kring Gaza.

Israel bygger på tanken att en enskild folkgrupp ska ha en
egen stat, att detta är nödvändigt för att skydda deras kultur. Man vill skydda
det israeliska, eller det judiska, precis som Sverigedemokraterna vill skydda
det svenska. Man vill bevara det judiska på ett särskilt stycke mark, precis
som Sverigedemokraterna vill bevara det svenska på ett särskilt stycke mark.
Mot detta ställs ytterligare en folkgrupp, den palestinska, där vissa hyser
samma åsikter. En viss kultur, en viss religion, ska skyddas på ett särskilt
stycke mark. På diverse religiösa grunder anser båda parter att de har rätt
till detta särskilda stycke mark.

Så vad är lösningen på Gazakonflikten? Här kommer några
tankar, som sannolikt åtminstone skulle leda mot en fredligare situation:

1. Debattera emot mångfaldsmotståndare och nationalister
oavsett i vilket land dessa dyker upp. Det är fördomsfullt att tycka att vissa
(i synnerhet då “svaga”) folkgrupper äger rätt att vara motståndare till
mångfald och äger rätt att vara nationalister. Det är fördomsfullt att bekämpa
nationalismen i Sverige och samtidigt betrakta den som en rättighet hos andra
folkgrupper. Bekämpa alltså nationalismen även när den dyker upp utanför
Sverige. Men blanda inte ihop korten och kalla inte mångfaldsmotståndare och nationalister
för rasister och fascister. Då urvattnas begreppen och vi ser inte den riktiga
rasismen och fascismen när den dyker upp. Åsikten att ett samhälle mår bäst av
mindre mångfald måste inte innebära – hur klandervärd den än må vara – att man
anser att andra människor är lägre stående, utan bara att man anser att
kulturer i större utsträckning bör leva åtskilda. Sverigedemokraterna anser att
blandningen av kulturer enbart innebär krockar och problem, en uppfattning som
tyvärr finns i många länder, i hela världen. Det må vara en kortsiktig, rigid
och fantasilös världsbild, men inte rasism och fascism.

Det är heller inget konstigt för en svensk, en israelit, en
amerikan eller vem som helst, att tycka bättre om det egna landets kulturarv.
Alla har olika preferenser. Detta är något helt annat än att vilja begränsa
människors fria rörlighet och anse andra raser lägre stående.

2. Om vi vill fortsätta vara fria individer, bör vi inte
främja religiös, nationell eller kulturell tillhörighet. Det är förstås en
rättighet att själv välja en sådan grupptillhörighet, men om dessa grupptillhörigheter
stärks för mycket av exempelvis stater och myndigheter, kan det resultera i en
alltför stark identitet. En sådan alltför stark gruppidentitet kan ofta leda
till ett motstånd mot mångfalden. Det blir då ett vi och ett dem. Var därför
skeptisk när svensk, europeisk, israelisk eller palestinsk identitet ska
stärkas av politiker eller andra.

3. Mänskliga rättigheter är universella och tillhör nämligen
individer – inte grupper. En grupp har aldrig rätt att kränka en individ, inte
i nationens namn, inte i Guds namn, inte i ideologins namn, inte i något namn.
Detta helt oberoende av om man upplever sig själv som svag eller stark. Många,
särskilt på vänstersidan, ställer sig på palestiniernas sida, för att dessa
upplevs som svaga. Den som upplevs som svag, verkar enligt vissa till och med äga
rätten att använda terror och våld mot oskyldiga. Men mänskliga rättigheter är
universella. Och de gäller oavsett var vi befinner oss i världen. Det ger oss
rätt att tro på vad vi vill. Men israelen och palestiniern förtjänar endast
dessa rättigheter så länge de inte kränker den andra. I det ögonblick jag
fråntar en annan människa rättigheter, fråntar jag mig själv samma rättigheter.
Mänskliga rättigheter kräver demokrati. Och demokrati kräver dialog.

4. Våga därför diskutera religionens och
revolutionsromantikens problem. Religionen har ofta totalitära anspråk, de
religiösa “sanningarna” är ofta inte möjliga att diskutera. Det kan till
exempelvis vara Guds ord, som inte är diskutabla. De är inte föremål för
resonemang. Det går inte att argumentera mot, eller motbevisa, Guds ord.
Religionen hör därför inte hemma i politiken. Det finns andra nästan religiösa,
eller åtminstone metafysiska, inslag i debatten, som närmar sig uppfattningar
om det goda och det onda. Delar av vänstern har på detta sätt en nästan
religiös uppfattning om Israels ondska till exempel. (Även Sverigedemokrater
bemöts med samma metafysik vilket sannolikt bara gynnar dem). Samma vänster
tenderar också att förblindas av revolutionsromantik. Att utropa fraser, att
stå på barrikaden, på massmötet eller på torget, ger ett känslomässigt rus men
leder också till blindhet och onykter osaklighet. Historien är full av sådana
exempel.

Allt detta resulterar alltför ofta i svartvita världsbilder.
“Either you’re with us, or against us” borde få stå för Bush, ingen annan.
Denna svartvita världsbild tar tid att vända. Men det måste börja i skolan. Det
finns med andra ord inga religiösa (eller politiska) barn. Det borde därför
inte heller finnas några religiösa skolor i Israel och Palestina, då dessa
endast fortplantar konflikten till nästa generation.

5. Bejaka det kosmopolitiska och pacifistiska perspektivet. Det
kosmopolitiska perspektivet menar att vi är världsmedborgare. Vi är inte i
första hand svenskar, fransmän, somalier, amerikaner, israeler eller
palestinier. Det pacifistiska synsättet menar att våld aldrig är en lösning.
Våld föder våld. Och våldet drabbar alltid oskyldiga. Våldet reser då nya krav
på hämnd. Och man kommer att kräva denna hämnd i ett känslomässigt rus på
barrikaden, med hjälp av politiska fraser eller med hjälp av Guds ord.

Och då slutar aldrig konflikten.



Den som dör får se

Filosofi och vetenskap Posted on Wed, September 12, 2012 08:40

Tanken kan också slå en när som helst; en vardagkväll när
det skymmer eller när höstlöven får färg och multnar. Man påminns då och då om
att livet har ett slut, om att det efter en sista sommar inte kommer någon mer
höst. Man bör (och kan ibland inte låta bli att) vara medveten om döden – det
ger inspiration att utnyttja tiden på bästa sätt. Samtidigt kan man inte heller
tänka på döden hela tiden, då det kan skapa rädsla och kanske stress.

Den kanske avgörande frågan är egentligen vad man menar när
man säger “jag”. När man tänker att “jag” inte kommer att finnas. Finns det verkligen
ett “jag” som försvinner?

Jaget är enligt min åsikt oåtkomligt för oss. Vi kan inte
förstå jaget. Vi kan inte vara medvetna om jaget och tänka på det “utifrån”,
som betraktare. Vi kan inte betrakta jaget som ett objekt och vi kan inte
studera det vetenskapligt.

Forskningen visar att det tar upp till sex sekunder innan vi
blir medvetna om vad vi gör. Hjärnan beordrar kroppen att exempelvis lyfta en
arm flera sekunder innan vi blir medvetna om det. Mycket av det som jaget gör,
har alltså egentligen aldrig varit föremål för exempelvis övervägande eller
utvärdering. På motsvarande sätt kan vi inte hindra tankarna innan de kommer.
Vi kan inte utvärdera en tanke, om den är värd att tänka så att säga, innan vi tänker
den.

Favoritfilosofen Immanuel Kant menade att det finns saker
som vi inte kan få kunskap om. Som exempelvis Gud. Han menade att vi bör
förlita oss på vetenskapen så långt som möjligt, men att det också finns saker som
vi inte kan nå. Saker bortom horisonten som vi kan – och bör – spekulera och
filosofera om. Kant utesluter inte att vi har en odödlig själ, eftersom det
ligger bortom kunskapens gränser. Denna odödliga själ kan vara det som vi menar
med “jaget”. Det där oåtkomliga jaget, som forskningen inte kommer åt. Det där
jaget som gör saker innan vi är medvetna om det.

Kant illustrerar med tydliga exempel. Tänk dig att du kastar
iväg en boll. Bollen kommer med 100% sannolikhet att flyga iväg i enlighet med
fysikens lagar. Men varför lyfte du upp bollen? Kan vetenskapen någonsin ge ett
svar på varför du kastade iväg bollen? Vet du det ens själv? Är det, om man
spekulerar, din odödliga själ som agerar?

Vad säger då detta om döden och jaget? Vi kommer med 100%
sannolikhet att dö. Men vad som händer med jaget efter döden, vet vi inte. Vi
kan filosofera om det. Oavsett om jaget lever vidare efter döden eller inte, så
kanske jaget är en del av något större. När man läser böcker är man en del av
något större, en kedja. En bildningskedja. Man läser vad andra tänkt, begrundar
det och kanske också utvecklar det vidare. Man tar vid där andra slutat, och i
framtiden tar någon annan vid där man själv slutade. På samma sätt blir man en
del i en kärlekskedja, när man älskar någon, eller några. “Though lovers be
lost, love shall not” skrev Dylan Thomas. Den som läser håller bildningen vid
liv, den som älskar håller kärleken vid liv. Och den som skriver musik eller
skapar annan konst håller Gud vid liv, enligt Nick Cave.

Denna kedja är inte något övernaturligt, ingen Gud, men det
är ändå större än jaget. Med denna kedja följer också ett ansvar att leva
moraliskt mot människor, djur och natur. Att förvalta nu döda människors moral
för att den ska leva vidare, i en moralisk kedja, till kommande generationer. I
denna kedja blir jaget inte det viktigaste, det kanske inte spelar så stor roll
om vi försvinner.

Eller så kanske jaget är odödligt. Vi kanske har funnits för
evigt, vi är ju trots allt alla gjorda av stjärnstoft, av grundämnen som
skapades för miljarder år sedan. Eller så finns det ingenting, bara en evig
vila.

Inget vet, men den som dör får se.



Hylla Strindbergs verk – inte hans anda

Kultur Posted on Fri, April 27, 2012 14:19

När Småstickorna i Jönköping sätter upp Fröken Julie är det till
stor del i enlighet med originalmanus och med kläder och rekvisita från
1800-talet. Detta tillhör, konstigt nog, ovanligheterna i svenskt kulturliv.
Långt vanligare är det då att ”förnya” och ”modernisera”. Men frågan är av
vilken anledning man gör det senare. Och vilken effekt det får.

De senaste månaderna har vi sett flera exempel på ”förnyelse”
på svenska scener. Såväl Frankenstein som Bibeln har förflyttats till nutid och
handlingen har mer eller mindre långsökt kopplats till dagsaktuella, helst
politiska, frågor. Förmodligen gör man detta i tron att verket i fråga blir mer
angeläget.

Vi menar att dessa ambitioner, att göra klassiker mer
angelägna genom modernisering, sällan lyckas. Fröken Julie ger oss insikter om
1800-talets värderingar och ökar vår historiska bildning. Verket ger oss
kunskaper om hur synen på exempelvis äktenskapet har förändrats – över tid.
Detta ger oss helt enkelt långt mycket mer än en ögonblicksbild av den
dagsaktuella synen på äktenskapet. Kammarspelets allvar gör berättelsen mer
tragisk och gripande. Genom att sätta upp fröken Julie med tidstypisk rekvisita
och kläder förstärks detta ännu mer. Vi kan relatera vår samtid till vår historia
– och på så sätt staka ut framtiden.

Cecilia Fridén menar i sin krönika i JP den 24 april dock att
Strindberg behöver placeras i en modern kontext, att själva verken är
föråldrade. Men vi menar att den som alltid tittar på dagsaktuella frågor
skymmer sikten för sig själv. Det blir lätt en tidsprovinsialistisk hållning.
Man skulle nästan också kunna säga att detta är en smula självupptaget – att
allt ska handla om ens egen tid. Det viktigaste är inte alltid att känna igen
sig – det är ofta än mer underhållande och lärorikt att förstå paralleller.

Självklart kan – och ska – de gamla verken leva sida vid
sida med de gamla. Strindbergs gamla verk måste leva sida vid sida med Nina
Björks nya verk. Detta är riktig mångfald. Men denna mångfald begränsas när även
det gamla ska bli nytt. Att omforma det gamla för att det ska platsa bättre i
det nya innebär tyvärr också ofta att man inte lära sig av historien.

Cecilia Fridén är också representant för den moderna
uppfattningen att författaren är viktigare än verket. Vi ser detta överallt,
inte minst i dokumentärer; hur fokus riktas mot författarens känslor,
relationer, åsikter och privatliv. Fokus riktas bort från verkets kvalitet. Vi
menar att Strindberg bör läsas för kvalitén i hans verk – hans dramaturgiska skicklighet
syns i stegringar, klimax och vändpunkter. Det är dessa kvaliteter som gör
Strindbergs författarskap odödligt – inte hans eld, politiska åsikter,
kampvilja eller galenskap.

När Småstickorna nu ger Fröken Julie efter orginalmanus, och
i Strindbergs tid, tycker vi att de gör helt rätt. Visst kunde man låta Jean ha
en Iphone eller låta Fröken Julie vara en Stureplansprimadonna. Man skulle
också kunna skildra samhället precis som det är idag – där 1800-talets värderingar
och motsättningar har mildrats, och där fröken Julie inte far lika illa. Men
frågan är vad anledningen till detta skulle vara. Och vad effekten skulle bli.
Risken är att det bara skulle bli en blekare pjäs, som är mindre angelägen,
mindre tragisk och mindre gripande.




Ett vänstervridet kulturhus är inte ett fritt kulturhus

Politik och samhälle Posted on Fri, April 13, 2012 13:50

Demonstrationen för ett ”fritt” kulturhus har tydliga
partipolitiska markeringar. Det är uppenbart på bland annat facebooksidan att
man demonstrerar mot den borgerliga alliansen, mot en moderat världsbild med
mera. Så frågan är om Kulturhuset är så fritt som man påstår? Är det verkligen
ett hus för alla, oavsett politisk hemvist?

Kulturhuset som idé vilar på en kulturpolitik från 70-talet,
som har sitt ursprung i vänstern. Den röda oppositionen i kommunen har
frågan på sin agenda. Vidare finns det en tydlig vänstervridning bland
både medlemmar och bland de som verkar inom kulturhuset. Jag tror att de flesta i
Jönköping kan hålla med om denna beskrivning. Det finns sannolikt inga
moderater eller borgerliga sympatisörer bland demonstranterna, eller bland de
aktiva i kulturhuset. Men likväl demonstrerar man för ett ”fritt” kulturhus.
”Fritt” från vad? Oliktänkande?

Demonstranterna vill inte ha ett politikerstyrt kulturhus.
Ska förtroendevalda representanter alltså inte styra över skattepengarna? Ska
skattepengarna betalas ut helt utan några krav? Och är det mer demokratiskt att
en förening bestämmer över skattepengarna – om denna förening så ensidigt tar
partipolitisk ställning?

Man påstår förstås att huset är för alla. Men om man år
efter år erbjuder verksamhet vars innehåll bara attraherar en viss grupp med
samma politiska och kulturella referenser – då är det inte för alla.

Vidare påstår man att alliansen vill ha en viss sorts
föreningar i huset, som stämmer överens med deras världsbild. Och vidare säger demonstranterna
nej till vinstdrivande verksamhet i kulturhuset. Trots att ingen inom alliansen
har uttryckt att de vill ha föreningar med en viss världsbild, eller att de vill
ha vinstdrivande verksamhet. Vad kommer detta från?

Självklart är det helt rätt att demonstrera för det man tror
på. Men man bör göra det utifrån hur verkligheten ser ut. Och med
rätt begrepp. Annars finns risken att allt återgår till det vanliga på måndag
morgon, när helgens revolutionsromantiska kampglöd har lagt sig.



Varför förutsätter kristna så ofta att alla mår dåligt?

Filosofi och vetenskap Posted on Thu, March 15, 2012 10:06

Mormonen, före detta musikern och numera pastorn i Jesu
Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, Louis Herrey påstår att vi ”lindrar
smärtan” genom att lägga upp bilder på oss själva på Facebook. Och de som sedan
tittar på bilderna mår i sin tur dåligt, för att de jämför sig. Läs Herreys
artikel här
och läs min svarsartikel på Sourze här.

Man upphör aldrig att förvånas över hur religiösa personer
så ofta förutsätter att alla mår dåligt. Om man bläddrar i Amos (som av någon
obegriplig anledning skickas ut som samhällsinformation, vad jag förstår)
handlar det ena efter det andra reportaget om hur dåligt vi mår. Allt vi gör –
planera semester, köpa Iphone, bära reflexväst – vittnar om hur dåligt vi mår. Vi
känner oss, enligt Kyrkan, mindre värda så fort vi ser någon som har det bättre
än oss. Så fort någon har varit på en lyckad resa eller har en bättre telefon,
mår vi dåligt. Man hävdade faktiskt på fullt allvar i Amos för några månader
sedan att bärandet av reflexvästar vittnar om att vi känner oss små och vill
bli sedda.

Man kan anta att dessa idéer bottnar i den gamla religiösa
föreställningen om att människan är syndig. Och att det enda rätta ur moralisk
synpunkt är att känna sig liten. Den som känner sig stor gör sig skyldig till
synd. Det är bara Gud som är stor.

Idéerna bottnar sannolikt också i Kyrkans upplevelse av att
de står för något annat än materialismen. Man tror att människan hela tiden
luras av det ondskefulla omgivande samhället, inte minst kommersialismen.

Det är dags att överge denna människosyn, som i så många
århundraden har gjort människan mindre än vad hon är. Varje människa har ett
förnuft och kan tänka kritiskt. Och vi kan planera semestern, köpa Iphone och
bära reflexväst för vårt eget höga nöjes skull eller av ingen särskild
anledning alls. Inte särskilt många tror på allvar att materiella ägodelar,
prylar, har en direkt läkande effekt på den eventuella psykiska ohälsan. Detta
kompensationstänkande saknar helt enkelt grund.

Det är förståeligt att Kyrkan profilerar och legitimerar sig
genom att rädda själar. Men även om Kyrkan använder nya ord, såsom Iphone, är
idéerna gammalmodiga och rent av skadliga. Även Kyrkan själv skulle vinna på
att byta perspektiv, och sluta förutsätta att de allena har sett ljuset och att
alla andra mår dåligt och famlar i mörkret.

Och den som eventuellt famlar i mörkret, är nog dessutom mer
hjälpt av upplysning.



Arabisk vår, s k islamofobi och antiintellektuell revolutionsromantik

Politik och samhälle Posted on Tue, March 06, 2012 08:39

Av allt att döma var den arabiska våren på många sätt ett uppror mot det sekulära samhället. Och detta kommer inte att innebära en positiv utveckling för alla. Djur, kvinnor, barn och hbtq-personer blir de stora förlorarna om vi i västvärlden ägnar oss åt antiintellektuell revolutionsromantik. Och att hävda detta är inte “islamofobi”.

Undersökningar visar nu att över 80% av befolkningen i Egypten anser att demokrati är detsamma som att religiösa auktoriteter tolkar lagen. Flera av de rörelser som nu vill ha makten, bland annat Muslimska brödraskapet, står för värderingar som inte överensstämmer med demokratin och rättstaten. Det är på det hela taget inget ovanligt att en religion – vare sig det är islam, kristendom eller något annat – på detta sätt krockar med demokratiska värderingar. Religionen säger sig stå för eviga, absoluta sanningar, en ståndpunkt som krockar med demokratisk opinionsbildning och debatt. Genom att erkänna krockarna kan vi åstadkomma förbättring och söka kompromisser. Om vi blundar för krockarna fortsätter förtrycket.

För det är just mer förtryck, och av en annan sort, som kan bli resultatet av den arabiska våren. Förtyck av bland annat djur, kvinnor och flickor. Sharialagarna grundas inte på jämlikhet och jämställdhet. Djur utsätts vid halalslakt för ett mycket ångestladdat lidande, vilket vi i alla andra lägen omedelbart skulle kalla plågeri – om inte tortyr. Dessa rörelser vill inte heller att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Flickor i 10-årsåldern, ibland yngre, ska giftas bort. Trots detta kallar vänsterdebattörer den arabiska våren för någon sorts frihetsrevolution. Frihet för vem?

Likadant förhåller det sig med hbtq-personer, som lever under dödshot i dessa länder. Vänstern säger sig vara för dessa gruppers rättigheter här – men inte i andra länder? Menar debattörerna att vissa människor i andra länder ska utstå plågeri och förtryck? Medan vi i Sverige och västvärlden ska åtnjuta rättigheter?

Att kritisera förtryck är inte detsamma som fobi. Att kollektivt beskylla en religions alla utövare för allt ont i världen – det är fobi. Men att nyansera debatten och kritisera vissa delar av en religion i både yttrandefrihetens och religionsfrihetens namn – i syfte att förbättra tillvaron för både djur och människor – är inte fobi. Det är inte heller rasism. Och det är inte att tycka detsamma som Sverigedemokraterna.

Det pågår en oroande utveckling där Sverige, EU och FN överordnar religionen andra lagar. Det blir därmed tillåtet att plåga djur och förtrycka kvinnor, barn och hbtq-personer – så länge man gör det i religionens namn. Det borde vara en självklar princip i liberala demokratier att plågeri och förtryck alltid är oacceptabelt, och att detta gäller alla, oavsett religion eller livsåskådning. Det gäller muslimer, kristna, ateister och alla andra. Detta är likhet inför lagen och raka motsatsen till att peka ut någon – och raka motsatsen till fobi. Likhet inför lagen skyddar mot övergrepp, även mot muslimer naturligtvis.

Vi måste analysera de positiva konsekvenserna av att korrupta regimer faller – och samtidigt analysera de negativa konsekvenser det kan få. Att analysera negativa konsekvenser är inte att vilja backa tiden – det är att på ett ansvarsfullt sätt staka ut framtiden. Djur, kvinnor, barn och hbtq-personer blir som sagt annars de stora förlorarna om vi i västvärlden ägnar oss åt antiintellektuell revolutionsromantik.



Monarki eller republik – eller inget av dem?

Politik och samhälle Posted on Fri, February 24, 2012 15:18

I dessa dagar är det flera som diskuterar monarkins icke eller icke vara. Hela tiden verkar det på debattörerna som vi måste ha antingen monarki eller republik. Men så är det inte alls.

En enkel modell vore att lägga över kungens ceremoniella statschefsuppgifter på någon annan. Talmannen kan till exempel öppna riksdagen. Kungens andra uppgifter, som ju är väldigt enkla, kan tas över av andra. Vi behöver inte alls ha någon president.

Hovet kan sedan frikopplas från staten och fortleva ungefär som kyrkan. De som vill kan vara medlemmar och betala avgift, tionde eller vad man vill. Kanske som en förening, samfund eller vad det nu skulle vara. Staten kan bidra lite grann till kulturvård, så att de vackra slotten inte förfaller.

På så vis slipper vi betala 120 miljoner (eller däromkring) till en verksamhet vars förutsättningar inte överensstämmer med en liberal demokrati, och som det är svårt att se den praktiska nyttan med för skattebetalare. Vi slipper också att på ett tämligen ociviliserat sätt bestämma på förhand vad ett några dagar gammalt barn ska ha för religion, åsikter och yrke när det växer upp.

Samtidigt kan hovet fortsätta att visa upp sig i vackra klänningar och juveler. Detta är nog en välbehövlig kontrast till en offentlighet som ofta saknar stil och glamour. På detta sätt går vi inte miste om underhållningen och vi kan vila tryggt i den där känslan av att vi bärs fram på en lång, meningsskapande tradition och historia.

Blir inte alla nöjda då?



Vem ska man rösta på om man är konservativ, liberal socialist?

Politik och samhälle Posted on Wed, February 22, 2012 13:46

Det vore intressant att någon gång höra politikerna diskutera ideologier. Istället utgår debatten idag från en blockuppdelning, som ibland gör att de viktiga frågorna inte får utrymme. Jag vill till exempel höra Reinfeldt förklara hur Moderaterna ser på sin (övergivna?) kombination av värdekonservatism och nyliberalism. Jonas Sjöstedt kallar sig socialist, men gör Stefan Löfven det?

Jag tycker personligen inte det finns något parti eller ideologi som har alla svar. Jag plockar gärna det bästa från olika ideologier. Åtminstone för tillfället – man kan ju ändra sig imorgon när man vet mer. Jag kan alltså tänka mig att rösta på alla – och ingen. Detta är en hållning inspirerad av Ingemar Hedenius, som menade att alla helhetssyner var intellektuellt ohederliga.

När det kommer till kultur är jag konservativ. Jag anser att man måste lära sig om historien för att förstå sin samtid och för att kunna blicka framåt. Jag anser också att viss kultur är bättre än annan (det blir långt ifrån oavgjort om man ställer Shelley vs Greider eller Brontë vs Sveland) och att politikens uppgift är att sprida kulturarvet. Kulturvänsterns idéer om relativism och amatörism leder ingen vart om man har ett bildningsideal som mål.

När det kommer till livsstilar är jag liberal. Jag har svårt för de konservativas och socialisternas åsikter om hur vi ska leva. De lägger sig i för mycket. Den ena kanten vill att vi ska leva i kärnfamilj – den andra verkar ibland tycka att vi blir bättre människor av att bo i kollektiv. Jag tycker politikerna ska låta alla göra vad de vill i privatlivet – det har politiken inte med att göra. Politiken bör också utgå från individen – inte gruppidentiteter (som kön, läggning, etnicitet med mera). Konservativa och socialister tror dessutom att vi inte kan tänka själva när det gäller alkohol, spel och andra saker.

När det kommer till frågor som ekonomi och organisation är jag socialist. Varken socialliberaler eller socialkonservativa är enligt min mening tillräckligt progressiva. Jag tycker vi ska ha ett gediget, påkostat trygghetssystem. Människor som av olika anledningar är resurssvaga eller har svårt att fatta beslut – barn, äldre, sjuka – ska ha samma möjligheter till utbildning, vård med mera. Jag tycker också att vi ska höja lönerna avsevärt för dem som utför arbete – inte för dem som bara passivt förvaltar eller äger. Socialismen är också kanske idag den enda ideologin som tar djurrättsfrågor på allvar.

Så frågan är vem jag ska rösta på? Man får ju inte rösta på alla. Att inte rösta på någon är inte heller aktuellt.



Är statsskulden ett problem? Borde den vara högre?

Ekonomi Posted on Fri, February 17, 2012 11:40

Statsskulden beskrivs av i stort sett alla medier och alla partier som ett problem. Men är den det? Jämför med din egen privatekonomi. Du har förmodligen en del skulder. Det kan vara studieskulder, bolån eller annat. Det är idag inte särskilt ovanligt att en individ har skulder på några miljoner.

Det viktiga är att det finns tillgångar också. Som till exempel en utbildning eller en bostad.

På samma sätt måste staten och det offentliga låna för att bygga vägar, skolor, sjukhus och allt annat. Staten har tillångar. Det vill säga, vi har tillgångar. Men jag har aldrig sett någon löpsedel som redovisar hur mycket tillgångar vi har per person. Däremot redovisas ofta hur stor statsskulden är per person.

Vi kan tänka oss ett scenario utan statsskuld, där det offentliga inte lånade. Då hade vi behövt spara ihop hundratals miljarder innan vi började bygga vägar, skolor och sjukhus. Hur hade hälso- och utbildningsnivån varit under tiden? Att låna är med andra ord en självklarhet – det är ett sätt att förskjuta kostnader, så att man till exempel kan skaffa bostad tidigt i livet. Tänk om alla sparade ihop till en bostad?

Det vore vidare ganska konstigt om du sålde alla dina tillgångar, såsom bostaden, bara för att betala av skulden. Du har ju lånat just för att köpa tillgångarna.

Den som bara lånar till löpande konsumtion får förstås problem, men det är en helt annan sak. Att låna till en krogrunda eller en Mallorcaresa är förstås inte bra. Jag skrev själv en C-uppsats i nationalekonomi. Under 80-talet lånade både Latinamerika och Sydostasien mycket pengar. Den ena till konsumtion, den andra till investeringar. Det gick bra för den ena, dåligt för den andra. Inte ett dugg överraskande.

Likaså är statsskulden som procent av BNP i princip helt ointressant. Räkna själv hur stora dina skulder är i relation till din årsinkomst. Kanske flera hundra eller tusen procent. Vad spelar det för roll?

Jag bläddrade i en kalender från 1929 och hittade denna beskrivning: “Statsskuld (maj 1927) 1,820,415,770. Statens bokförda tillgångar (juni, 1927) 3,102,133,706; efter avdrag av statsskulden 1,281,717,936”. Var hittar man en sådan formulering idag?

Det är på detta sätt man annars alltid redovisar tillgångar bredvid skulder – utom när det kommer till staten. Vad beror det på? Tycker vi idag, på grund av program som Lyxfällan och Reinfeldts retorik om ansvarstagande, att det är omoralisk att låna? Har den nyliberala agendan på så sätt slagit genom hos i princip all alla partier? Därav uttryck som “den som är satt i skuld är icke fri” eller den kanske bästa av alla: “negativ nettoskuld”. Man uttrycker till och med överskott som en skuld.

Alla partier borde diskutera nivån på skulden. Med mycket investeringar, inom till exempel miljö, kan statsskulden bli högre. Om vi säljer ut gemensamma tillgångar blir statsskulden lägre. Det beror på den politiska viljan och den ideologiska inriktningen.

Men det är i vilket fall som helst dags att sluta diskutera statsskulden som något som per automatik är ett problem. Miljarderna finns där att använda, om vi vill.



Whitney Houston och hanteringen av odöda

Kultur Posted on Tue, February 14, 2012 15:48

Whitney Houston har hyllats i alla medier de senaste dagarna. Hon beskrivs till och med som världens bästa röst. Och visst är hennes tidiga bortgång tragisk. Hennes livshistoria rymmer många dimensioner, med missbruk och andra problem. Men samtidigt finns det idag en tendens att överdriva bortgångna personers artistiska gärning.

De flesta av oss dödliga kommer inte att bli ihågkomna särskilt länge. Och inte av särskilt många. Det är inget konstigt med det. På samma sätt kommer inte Whitney Houston att gå till historien. Hon kommer sannolikt inte att bli odödlig på grund av “I wanna dance with somebody”.

Många har dansat till henne och tyckt om hennes musik. Men det är inte att göra en artist, eller någon bortgången människa, rättvisa att överdriva dennas betydelse. Så fort någon artist går bort blir det idag omedelbart minnesbilagor i tidningarna och minnesprogram i TV. Mängder med personer intervjuas om sina minnen, även personer som ibland inte ens träffat den bortgångna. Ibland vet den intervjuade knappt vem det handlar om. Även personer som ägnat sig åt nästan buskisliknande komedi hyllas som mästerliga konstnärer som vi aldrig kommer att glömma.

Detta beteende kanske säger något om vår tid. Är det en fråga om dåligt samvete, upplevs personen som ett offer i ett samhälle vi själva skapat? Eller finns det kanske en modern ensamhet, en brist på känsla, som manifesteras i den kollektiva “sorgen” – “I wanna cry with somebody”? Det kanske inte finns så mycket att gråta gemensamt över längre, förutom döda kändisar.

Tragedier som Whitney Houstons eller Michael Jacksons överrumplar oss förstås. Det känns som sagt tragiskt när ett bekant ansikte eller en bekant röst för alltid är borta. Det är sorgligt när ett destruktivt livsmönster slutar i förskräckelse. Ett livsmönster som alltså möjligen är en produkt av samhällets destruktiva värderingar. Och detta bör förstås ägnas visst utrymme i medierna. De döda måste hanteras.

Men än viktigare är hanteringen av odöda, det vill säga de klassiker som består när överrumplingen har lagt sig. Alla blir inte klassiker. Men det är nästan typiskt vår tid att tillskriva någon en sorts klassikerstatus i samma ögonblick som denne går bort. Även om ingen skulle får för sig att göra det medan personen levde. I synnerhet gäller detta förstås när personen går bort för tidigt. Men en människas tragiska och destruktiva liv får inte upprättelse genom att beskriva den artistiska, eller konstnärliga, gärningen på ett sätt som inte överensstämmer med verkligheten. Snarare tvärtom.



Vetenskapens konst och poesi

Filosofi och vetenskap Posted on Fri, February 10, 2012 11:45

Vetenskapen närmar sig hela tiden svaret på de stora frågorna: var kommer vi ifrån? Varför? Vad är vi gjorda av? Vetenskap är att våga öppna sig för livets mysterium.

Titta en stund på bilden. Der ser ut som en oljemålning, ett konstverk. Det är det också – ett naturens konstverk. Denna bild av universum släpptes för bara några dagar sedan och är det hittills mest detaljerade fotot av Carina-nebulosan i Vintergatan. Det vi ser här är hur livet skapas. Stjärnor skapas när gasmolnen kollapsar.

Vi är gjorda av atomer som har skapats i stjärnor – stjärnor som har funnits långt före vårt eget solsystem. Vi är gjorda av stjärnstoft. Man kan nästan säga att vi är eviga.

Titta ut i rymden en kväll och tänk att du – bokstavligen – är en del av det nästan oändliga. Det är en av de mest poetiska upplevelser som finns. Det är svindlande. Och det är svindlande på ett annat sätt när upplevelsen bygger på kunskap. Det ger rysningar och även tårar, om man tänker på det en längre stund.

Detta är vetenskapens och den sekulära humanismens poesi. Att steg för steg, metodiskt, närma sig svaren på de stora frågorna. Ibland innebär forskningen dock att vi vet mindre – vi tvingas överge vissa teorier. Att på detta sätt erkänna att det kanske inte finns några eviga svar, inga sanningar som gäller en gång för alla – det är att våga öppna sig för livets mysterium.

Om vi själva vill det, är vår kunskap, våra hjärnor och våra hjärtan i ständig utveckling, ständig expansion. Precis som resten av universum.



Next »