Blog Image

Ord och bilder

Vi kan vara ateister och religiösa samtidigt – men i olika verkligheter

Filosofi och vetenskap Posted on Mon, January 22, 2024 18:43

Den alltid lika omöjliga debatten mellan ateister och religiösa har tagit ny fart de senaste veckorna. Frågan är dels om det är en fråga som alls kan debatteras och dels om ateism och religiositet behöver utesluta varandra.

Guds existens och Guds icke-existens är båda lika obevisbara ståndpunkter. Det går inte, åtminstone än så länge, att bevisa varken närvaro eller frånvaro av övernaturliga krafter. Just för att de är övernaturliga, eller med andra ord bortom evidens och empiri. Bortom vår kunskaps gränser. Men trots att detta inte går att bevisa fortsätter debatten och blir ibland nästan komisk med orimliga ståndpunkter om de som tycker annorlunda.

Religiösa försvarar exempelvis sin ståndpunkt med att ateism också är en slags religion. En ateist kan visserligen bara tro att Gud inte finns. Men å andra sidan tror en ateist inte på någonting övernaturligt. Och den som inte tror på någonting övernaturligt är inte religiös. Att inte göra något är inte detsamma som att göra något. Det vore som att påstå att den som inte spelar fotboll också ägnar sig åt en slags idrott. Jag tycker även att ateister ibland felaktigt anklagas för att vara fantasilösa, eller att de saknar mod att öppna sig för mysteriet. Detta är en lika orimlig ståndpunkt – det är ju tvärtom religionerna som ofta står för absoluta sanningar och teser som inte kan ifrågasättas. Det behöver med andra ord inte innebära att öppna sig för ett mysterium att tillhöra en religion, kanske snarare tvärtom. Den som har fantasi, helst i kombination med vetenskapligt grundande kunskaper, kan föreställa sig betydligt mer omvälvande förklaringar än den om en allsmäktig skapare.

Vidare är det fullt möjligt att vara både ateist och religiös samtidigt – om vi hänför de båda livsåskådningarna till olika verkligheter. Religiositet är enligt mig någonting i människans inre verklighet. Precis som kulturupplevelser, känslor och andra former av hänförelser. Det är ingen slump att musikaliska upplevelser och religiösa upplevelser enligt vetenskapen har samma effekt på hjärnan. Eller att det finns så mycket musik, konst och arkitektur som har skapats till Guds ära. Religion och estetik hänger samman. Dessa inre rörelser, som hänförelse av Gud eller musik, är i högsta grad sanna – men bara inombords för den som erfar dem. Den yttre verkligheten är som den är, alldeles oavsett vad vi upplever i vår inre verklighet. När ateister påstår att religiösa lever i lögn är det alltså en orimlig ståndpunkt. Den religiösa erfarenheten är sann för den enskilde, i dennes inre verklighet. Vilken inte gör den sanningen mindre värd.

Rörelsen inombords, vare sig den kommer från Gudstro, kärlek till en människa eller ett djur, musik, längtan efter mysterium eller någonting annat är kanske det vackraste, eller skönaste, som finns. Men vi kan likväl inte betrakta denna inre rörelse, denna hänförelse, som ett bevis, evidens eller empiri kring hur den yttre verkligheten är beskaffad. Den yttre verkligheten styrs av naturlagar och den kan vi bara förstå genom kunskap, genom att läsa, lyssna på andra och lära oss. Kort sagt vetenskap.

Den inre verkligheten styrs däremot inte av naturlagar och går enligt mig inte att förstå med logiken, eller vetenskapen. Vi kanske aldrig kan förstå den överhuvudtaget, möjligen med hjälp av estetiken. Vilket är någonting positivt – det är det som gör oss till människor. Och för att bli kompletta människor måste vi kunna existera både i den inre och den yttre verkligheten samtidigt och försöka förstå respektive verklighet utifrån olika utgångspunkter, som logiken och estetiken. Ibland bör vi skilja verkligheterna åt och växla mellan dem. Vi kan med andra ord utan problem vara både ateister och religiösa. Vi kan bli hänförda inombords utan att för den skull tro på övernaturliga krafter i världen utanför oss själva. Det går alldeles utmärkt att känna vördnad och hänförelse i en kyrka eller av att läsa en bönetext utan att för den skull hålla vissa skrifter för evigt sanna eller tro på en allsmäktig skapare.

Inom filosofin talar man också om en tredje verklighet vid sidan av den inre och yttre – konsensusverkligheten. Den delen av existensen som vi kan diskutera oss fram till hur den är beskaffad, eller den delen av existensen där vi kan debattera oss fram till vad som är sant. Men närvaron eller frånvaron av övernaturliga krafter kan knappast sägas höra till konsensusverkligheten. Lika lite som vi kan debattera oss fram till en absolut sanning om vad som är bra musik eller hur och vad en förälskelse är. Den inre rörelse vi får av våra favoritlåtar, musikstycken eller förälskelser kan vi knappast betrakta som naturlag – upplevelserna är egna, alltigenom kvalitativa och ojämförbara och vi kan inte gärna förvänta oss att andra ska erfara samma sak. Visserligen kan det bli tankeväckande diskussioner kring Guds existens eller vad som är bra musik, men det är inga bevisbara faktum i den yttre verkligheten vi i så fall diskuterar. Och det blir nära nog komiskt när människor med olika ståndpunkter då försöker övertyga varandra.



Statsministerns uppmaning att offra våra liv för nationen närmar sig barbari

Politik och samhälle Posted on Mon, January 15, 2024 18:19

Tanken att det skulle vara moraliskt befogat att offra både sitt eget och andras liv för nationen, jorden, blodet, flaggan, folket, en gud eller någonting annat har inneburit århundraden av meningslös död och sorg för mänskligheten. När människan blir ett medel för någonting annat – och inte längre är målet i sig – degraderas människolivet till ett instrument för makthavare, ideologier och annat. Ulf Kristersson hamnar i minst sagt dåligt sällskap med detta tankegods om ärorik död, när han uppmanar oss att offra våra liv med vapen i hand. Han är förstås fri att själv bli martyr, men att uppmana andra i en sådan maktposition närmar sig barbari.

Alla dessa män (det är nästan alltid män) som tycker att andras liv ska offras, är nästan alltid själv undantagna. De sitter ofta säkert med sin familj i en bunker någonstans och beordrar flyganfall som dödar tusentals oskyldiga vuxna och barn. De ser aldrig sina offer öga mot öga. Eftersom någon annan flyger flygplanet – och varken makthavare eller pilot har någon relation till offren – ser de sig inte själva som mördare. Offren är statistik. De skulle säkert däremot betrakta det som psykotiskt att för egen hand döda ett oskyldigt barn.

Frågan är om Ulf Kristersson är beredd att döda oskyldiga barn eller deras föräldrar för egen hand? Eller offra sina egna barn? Säger han även till sin familj och sina närmaste, öga mot öga, att han tycker att de ska dö för Sverige? Att det bästa vore om de tog avsked en gång för alla? Skulle han själv vilja vara längst fram vid fronten eller skicka fram sin familj och sina närmaste som kanonmat? Om hans barn vapenvägrade, skulle han då vilja frånta dem medborgarskapet?

Eller skulle han agera som de flesta människor gör i krig i verkligheten och inte på film – försöka rädda sig själva, sin familj, sina närmaste och andra undan barbariet?

Konsekvensen av krig i verkligheten är att människor dör i industriell skala. Oskyldiga människor blir bara statistik – oavsett om de skickas fram som kanonmat i försvar eller anfall. Liven tar slut. Och anhöriga får sedan bära en livslång sorg. Det finns ingen som helst ära i detta. Så hur kan Sveriges statsminister uppmana oss att agera i enlighet med detta barbariska tankegods? Hur kan han uppmana oss att vilja offra våra liv? Istället för att prata om hur vi ska rädda våra liv?

Ulf Kristersson borde agera precis tvärtom och vara den vuxne i rummet, som han påstår sig vilja vara. Männen i bunkrarna kan liknas vid pojkar som börjar gruffas och brösta sig på en skolgård. Till slut utbryter vilt slagsmål och även helt oskylda barn som inte vill vara med drabbas. Då behöver ibland vuxna gå emellan, lugna ner, resonera och bryta den grabbiga jargongen. Hålla huvudet kallt och inte dras med och försöka gruffas och brösta sig mer än alla andra.

Många av dessa mäktiga bunkermän är tyvärr inte ute efter att lugna ner och resonera, utan har förmodligen en dröm om ära och att gå till historien som en ny Stalin eller en ny Churchill. Trots att dessa män beordrade mord på oräkneliga antal människor. I en orolig värld, med olika yttre hot, hoppas jag att ledande politiker kunde överge dessa drömmar och i stället säga: ”vi tar alltid avstånd från alla former av militarism, våld, krig, och mord. Vi vill ha en värld fri från detta barbari. Vi kommer alltid att sträva efter fred, humanism och bildning. Ingen människa ska någonsin dö för någon annans hand. Inget liv ska någonsin offras. Men så länge det finns krig i världen, måste även vi försöka förbereda oss på det värsta och göra allt vi kan för att rädda så många liv det bara är möjligt.”  



Den mänskliga rättigheten att exkludera sig själv – och skyldigheten att lämna andra i fred

Filosofi och vetenskap Posted on Sun, December 10, 2023 12:06

Idag är det andra advent och Nobeldagen – men det är också födelsedag för en av mänsklighetens bästa idéer. Deklarationen om mänskliga rättigheter fyller 75 år. En minst sagt briljant idé baserad på lärdomarna från världskrigens och de totalitära regimernas barbari. Men ändå är denna idé på tillbakagång i hela världen. Färre och färre människor åtnjuter demokrati och yttrandefrihet. Hur är det möjligt?

Vi vet att vi sällan lär oss av historien och att vårt minne är kort. Men enligt mig beror tillbakagången också delvis på att vi inte diskuterar mänskliga skyldigheter i tillräcklig utsträckning. Mänskliga rättigheter handlar inte bara om frihet till, utan också om frihet ifrån. Eller annorlunda uttryckt som negativ och positiv frihet. Mänskliga rättigheter handlar därmed lika mycket om vad vi INTE ska göra mot andra människor.

För att förenkla något: jag är bara fri så länge du är fri. I samma ögonblick som jag försöker påtvinga dig min livsstil, min lära eller något annat, saboterar jag inte bara din frihet. Jag saboterar också hela idén om frihet och om mänskliga rättigheter. Och därmed saboterar jag också alltså min egen frihet. Om inte annat så ligger det i varje människas egenintresse att inte minska någon annans frihet. Det är också utifrån olika perspektiv min skyldighet att inte minska din frihet.

Diskussionen borde annorlunda uttryckt inte bara handla om rätten att bli inkluderad – utan lika mycket om rätten att exkludera sig själv från olika kollektiv. Politiska krafter vill ständigt göra anspråk på oss och inkludera oss i diverse olika kollektiva identiteter. Det kan vara identiteter grundande på nation, kön, kultur, religion, politik, livsstil och en mängd andra saker. Varje människa har rätt att stå utanför dessa, om den vill. Så hur mycket vi än själva hyllar dessa kollektiv, och övertygas av tanken att andra skulle få det bättre om de också var med, måste vi också låta andra vara i fred. Det står förstås alla individer fritt att bilda kollektiv, men det måste också stå alla individer fritt att avstå. Rätten att inte vara med helt enkelt. Och rätten att slippa bli definierad och klassificerad av andra.

Det hehövs kort och gott en deklaration om mänskliga skyldigheter, som en del av mänskliga rättigheter. Det är vår skyldighet att betrakta varje individ som ett mål och inte som ett medel. Och detta gäller inte bara i de stora världspolitiska händelserna, utan i vår vardag – att på allvar lyssna på andra och försöka hjälpa dem, så gott vi kan, att nå sina egna drömmar. Andra människor får aldrig bli medel för att nå våra egna drömmar. En av de första att formulera dessa tankar om mål och medel, och kanske ett slags första utkast till mänskliga rättigheter, var Immanuel Kant. En filosof som är ständigt aktuell och som borde lyftas fram i ljuset om och om igen.

De mänskliga rättigheterna är just individuella, eller borde enligt mig vara det. Rättigheter borde tillhöra just människor och inte nationer, folk, grupper, kön och så vidare – men inte heller åsikter, läror och ideologier, vare sig de är politiska eller religiösa. Det står var och en fritt att bekänna sig till en lära, men det står ingen fritt att påtvinga någon annan sin lära. Och de mänskliga rättigheterna ger oss också rätt att kritisera en lära. Detsamma gäller förstås också bland annat livsstilar. Det står var och fritt att exempelvis bekänna sig till kärnfamiljen som ideal och även bilda opinion, men det står ingen fritt att minska någon annans frihet att leva på annat sätt.

Jag gissar också att de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång för att vi inte i tillräcklig utsträckning diskuterar teoretiskt, abstrakt och principiellt. Eller utifrån intellektuella premisser. Det briljanta med mänskliga rättigheter är att de är just universella, oberoende av tiden, rummet, tillfälliga ideologier och andra sammanhang. Vi behöver stå bakom mänskliga rättigheter som filosofisk idé, med arvet från bland annat Kant, och inte bara i praktisk och konkret bemärkelse, här och nu.

Ibland kan åsikten framföras att det nästan är omoraliskt att njuta av våra fri- och rättigheter när så många andra inte kan det. Jag menar tvärtom – det mest moraliska är att njuta av friheterna maximalt varje dag, för att fira dem, upprätthålla dem och bevara dem. Att uttrycka sin åsikt, att festa, dricka för många glas vin, att gå på konsert, isolera sig eller vad som helst är alla praktiska och konkreta sätt att stå upp för mänskliga rättigheter.

Inget land har slutligen helt och hållet uppfyllt deklarationen. Alla människor har rätt till bostad exempelvis. Alla dessa rättigheter är fullt möjliga att uppnå – det finns både pengar och andra resurser. Finland har exempelvis nästan lyckats få slut på hemlösheten, genom att helt enkelt ge hemlösa bostad först, för att de sedan ska kunna lösa andra problem. Egentligen alltså oerhört enkelt, men komplicerat när makthavare och även den allmänna opinionen ofta vill något annat, eller har tillfälliga moraliska föreställningar som de tycker ska gälla alla. Det finns, som någon uttryckte det, egentligen ingen anledning att snåla med rättigheter. Vi skulle kunna deklarera djurens rättigheter. Robotars rättigheter. Kanske även naturens och därmed själva livets rättigheter.

För att till sist försöka summera, fira och hylla denna ändå livskraftiga 75-åring, skulle jag vilja formulera de mänskliga rättigheterna såhär: ”gör vad fan du vill, men bara så länge du inte hindrar någon annan från att göra vad fan den vill”.



Onyanserad och förenklad debatt om hybridförlag?

Skrivande och litteratur Posted on Tue, August 22, 2023 20:41

Hybridförlagen har debatterats den senaste tiden, ofta utifrån ståndpunkten att de utnyttjar människors författardrömmar, lurar skrivande människor, endast vill tjäna pengar och beter sig som pirayor. Är det så enkelt?

Visst finns det pirayor. Varje gång genom historien som det uppstå en ny marknad ser oseriösa aktörer, skojare och bedragare en chans att tjäna pengar. Innan marknaden har hunnit självsaneras och innan begrepp och regler har blivit tydliga för alla inblandade, ser de sin chans. Så är det inom alla branscher. Och litteraturen är inget undantag. Jag har själv publicerat både med traditionella avtal och hybridavtal. Jag har själv fått fullständigt oseriösa erbjudanden från hybridförlag. Men också vad jag uppfattar som fullständigt seriösa där de verkligen läst manuset. Men förutsatt att vi vill ha en fri marknad med en mångfald aktörer är det oundvikligt med skojare och bedragare, åtminstone tillfälligt. Självklart är det sorgligt när människor luras och får någonting helt annat än de förväntar sig, eller när företag gör reklam för något de inte kan leva upp till. Falsk reklam är ett problem oavsett bransch, oavsett om det handlar om författardrömmar eller att bli smal på en vecka. Det finns ju lagar och regler som ska förhindra att företag luras med reklam. Men frågan är var ansvaret ligger, hos företag eller konsument. Förmodligen hos båda.

Frågan är också hur många hybridförlag som verkligen utlovar att deras kunder ska bli författare. Och hur många av alla de skrivande personer som publicerar via hybridförlag, utgivningsföretag eller andra publiceringsformer som har författardrömmar och verkligen tror att de ska slå genom, bli recenserade och sälja stora volymer. Det vore intressant med statistik kring detta men det finns inte vad jag vet.

Anledningarna till att ge ut via hybrid eller andra tjänster kan helt enkelt vara många fler än att bli författare och försöka slå genom:

-för att det är kul att se sin bok i tryck och kanske sprida till vänner och bekanta, eller inom en viss begränsad nördkrets (nörd är ett positivt begrepp)

-för att de tycker om att bestämma en hel del själv kring utgivningen och tycker om att åka omkring på mindre mässor och marknadsföra sig själv

-för att lära sig om hur det går till att göra en bok, med lektörsläsningar, korrektur, formgivning och så vidare. De ser det snarare som ett slags utbildning de betalar för.

-för att försöka komma in i branschen. De ser hybridförlagen som något att börja med, för att sedan gå andra vägar.

-för att de större eller traditionella förlagen (som dessutom är oerhört få) inte ser någon marknad. Omkring tre promille av manusen som skickas till stora förlag ges ut. Dessa förlag måste se ekonomisk vinning i utgivningen, precis som alla andra aktörer.

-för att de mindre förlagen eller alternativa förlagen inte har ekonomiska muskler

Storförlagen har de ekonomiska musklerna att stå för alla kostnader och har egna lektörer, korrekturläsare, formgivare, marknadsföring och så vidare. Dessa förlag bygger upp sina ekonomiska muskler genom ett slags massproduktion av deckare bland annat. Jag vet faktiskt inte varför detta kommersiella tillvägagångssätt alltid skulle vara mer seriöst än att författaren själv är med och betalar.

Den som ger ut själv eller via hybrid kan gå genom exakt samma kvalitetsprocedur som hos traditionella förlag, med lektörsläsning, korrekturläsning och så vidare. En del branschorganisationer inom litteratur som granskar verk för att godkänna medlemskap, menar att de inte sett någon betydande kvalitetsskillnad mellan böcker från hybridförlag och traditionella förlag.

Däremot är det förstås av yttersta vikt att yrkesverksamma författare får skäligt betalt för sina verk. Här måste förstås regelverk och begrepp tydliggöras så att den yrkesverksamma författarens intressen tillvaratas. Att lära sig skrivandets hantverk tar lång tid och måste förstås betala sig. Frågan är om yrkesverksamma författares situation hotas av de nya aktörerna? Finns det något som tyder på att de traditionella eller stora förlagen kommer att gå samma väg som de nya aktörerna? Jag vet inte. I vilket fall som helst vore det enligt mig ett problem om endast yrkesverksamma författares verk publicerades och såldes. Ju fler som skriver och publicerar desto bättre. Ett större utbud kan enligt mig inte vara något problem. Sedan kan ingen förvänta sig att det finns efterfrågan för allt, men det är risker alla får ta som försöker.

Slutligen så intar litteraturen ofta en särställning gentemot andra konstformer, i både positiv och negativ bemärkelse. Antingen är man författare eller inte, antingen skriver man bra eller dåligt. Så skarp är enligt mig inte gränsen inom musik eller film. Och att ge ut sin egen musik kan innebära både kultstatus och anseende. Att finansiera sin egen film – i syfte att få maximal frihet – kan ge samma anseende. Det anses nästan där tvärtom ge lägre anseende att gå via de stora kommersiella musik- och filmbolagen. Jag tror litteraturen skulle vinna på att bejaka vissa förändringar inom branschen, välkomna ett slags DIY- eller indiekultur och inte endast fokusera på att försvara de etablerade publiceringsformerna. Även om vi vill få bort pirayorna, vill vi kanske ändå ha en mångfald av aktörer. Både traditionella förlag och andra. Inte minst för att bredda utbudet inom genrer som de traditionella förlagen i Sverige nästan aldrig satsar på, som exempelvis fantastik.  



Lärdomar från Platons samlade verk – om behärskning och begär

Filosofi och vetenskap Posted on Mon, June 05, 2023 14:51

På nyårsafton 2021 lovade jag av någon anledning mig själv att läsa Platons samlade verk under 2022. Av olika anledningar fanns det inte tid under det året, men nu i juni 2023 har jag nått målet och firar med ett glas Grönstedts. Så vad är lärdomarna från dessa verk, lite drygt 3500 sidor senare?

Framför allt är verken – förstås – ett intellektuellt fundament i det västerländska tänkandet och filosofin i hela världen. Jag tror att många människor på olika sätt söker efter fundament i livet, eller något sorts ursprung. Det händer något med ens tänkande när man försöker hitta rötterna. Och det går förstås att hitta många rötter i Platons verk. Här går det att hitta rötter till kristendomen, olika politiska ideologier, statsvetenskap och framför allt nästan alla filosofiska läror efter Platon. De stora filosofiska grundfrågorna, som så många filosofier efter Platon brottats med, grundläggs i dessa verk. Man förstår världen de senaste 2000 år sedan bättre av att läsa Platon.

Platon har också överraskande mycket humor och tidvis ironi. Stora dela av hans verk är skrivna i form att lättlästa och finurliga dialoger, med Sokrates som centralgestalt. Andra delar är nästan oläsliga. Tillsammans ger texterna en överblick på Platons många olika sätt att tänka och hans olika stadier i livet. Han resonerar på olika sätt utefter vad som händer i det omgivande samhället.

Men den kanske viktigaste lärdomen från mig är ändå Platons och Sokrates betoning av att leva ett filosofiskt liv. Ett reflekterande liv. Ett liv där man försöker förstå. Och skaffa sig kunskaper. Där man ställer frågor och inser sina egna begränsningar. Och för att leva ett sådant liv räcker det inte med att ge sken av att ha kunskaper, eller att bara prata om kunskaper. Platon vänder sig ofta mot retoriker och sofister. Nej, ett filosofiskt liv innebär enligt Platon till stor del behärskning. Att inte ideligen ge efter för de kortsiktiga begären utan att lära sig filosofera behärskat. Platons tid var på flera sätt inte annorlunda mot vår – då som nu var det vanligt att bli beroende av kortsiktiga njutningar, på bekostnad av behärskning och kunskaper. Då handlade det till stor del om rikedom, mat, dryck och vissa former av sex. Idag finns det förstås en mängd andra saker att bli beroende av, som sociala medier, tobak, droger och en mängd andra saker. Saker som distraherar och ger en ”kick”. Men den som bara ägnar sig åt detta lägger aldrig ett fundament för sig själv. Och lever till slut inte ett filosofiskt liv.

Sedan innebär detta synsätt, å andra sidan, att Platon på flera sätt är en tråkmåns. Han gillar inte konstnärer, som han menar skapar sämre, felaktiga avbildningar av verkligheten. Och han förstår kanske inte rusets, lustens och känslans betydelse för det mänskliga livet. Och den riktigt svåra konsten i livet är ju inte att en gång för alla välja sida, mellan behärskning och begär. Utan att hitta balansen. Att enbart låta sig styras av det ena eller andra leder till olycka. Och till slut kanske ingen filosof har svarat på hur man hittar denna balans. Var och en av oss måste hitta vägen.

Men enligt mig är det ingen tvekan om att ett filosofiskt liv, med viss behärskning, faktiskt är detsamma som ett lyckligt, meningsfullt liv. En sann förståelse för sig själv, andra och omvärlden får man aldrig genom ”kickar”. Inte för att det är enkelt att leva ett sådant liv eller för att jag lyckas särskilt väl så här långt, men det är ett ideal att sträva emot.



Livet kanske inte handlar om att övervinna rädslor eller försöka förstå andras avsikter

Filosofi och vetenskap Posted on Sun, May 21, 2023 15:00

I min debutbok från 2022 ”Allting handlar inte om dig själv här och nu” (som jag för övrigt nu i efterhand anser vara för lång och tjatig) kritiserar jag den stora mängden självhjälpslitteratur som fortsätter översvämma bokmarknaden. Ett av problemen är att dessa böcker ofta innehåller förenklade svar, inte sällan kopplat till positivt tänkande och liknande.

Man skulle kunna tänka sig att sådana böcker tipsar om att vi måste övervinna vår fruktan. Eller våra rädslor. Men det kanske inte är så enkelt, funderar jag på. Baserat på våra minnen, erfarenheter, kunskaper, lärdomar och annat kan det ibland finnas goda skäl att känna fruktan eller rädsla. Att frukta eller vara rädd för att såra någon annan är kanske någonting bra, i vissa fall. Fruktan och rädsla kan baseras på en gedigen självinsikt, en förståelse för att man helt enkelt inte klarar vissa saker. Detta kan gälla alla möjliga saker. Att vara rädd för ormar, som kan vara giftiga, är kanske någonting bra, i vissa fall. Vi kanske bör låta vår fruktan och våra rädslor styra oss mot de rätta valen? Och se fruktan och rädsla som någonting som kan hjälpa oss, i stället för att skapa ångest.

Sedan finns det självklart situationer när vi bör övervinna våra rädslor. Rädslor kan ju hindra oss från att göra det vi vill. Men även då agerar vi kanske utifrån våra minnen, erfarenheter med mera. Vi förstår vad vi har att vinna långsiktigt genom att övervinna rädslan. Bedömer vi att det finns mer att förlora på att övervinna rädslan, finns det goda skäl att låta bli.

Mycket i livet blir nog som det blir baserat på just våra minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar. Vår hjärna utvecklas långsamt genom livet – en kort evolution – och får oss efterhand att bete oss på ett visst sätt. Och kanske är det någonting bra att vi beter oss så. Kanske beter vi oss egentligen på ett sätt som leder oss till de rätta valen, även om det ofta kanske känns tvärtom. Alla har vi väl frågat oss saker i still med ”varför sa jag så?” ”Varför sa jag inte så?” Varför gjorde jag ingenting?”. Det är till synes omöjligt att förstå sig själv ibland. Men om man funderar djupare på saken är det kanske inte omöjligt. Vi säger och säger inte, gör och gör inte, förmodligen saker utifrån vad vi egentligen vill. Vår hjärna styr oss mot den livssituation vi egentligen vill ha, utifrån våra erfarenheter. Vi kan förstå oss själva.

Utifrån detta synsätt är det kanske inte heller fruktbart eller meningsfullt att alltid försöka förstå vad andra säger eller gör heller. Och framför allt inte att försöka förstås deras avsikter. De kanske inte heller har några särskilda avsikter. De kanske beter sig på ett visst sätt utifrån deras minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar – helt utan avsikter. Deras hjärnor har utvecklats på ett visst sätt och de säger och gör saker utifrån detta. Utifrån ett mikroevolutionärt perspektiv är det lika fruktbart och meningsfullt att fråga sig vilken avsikt ett äpple har med att falla till marken. (Därmed inte sagt att vi på något sätt är ofria eller saknar vilja, tvärtom. Beroende på hur vi lever kan vi varje dag skapa nya minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar som efterhand leder oss till nya val i livet. Men den processen tar tid då hjärnan utvecklas och förändras långsamt.)

Men för att verkligen förstå en annan människas avsikter – i den mån det finns sådana – måste man nog känna den människan på djupet. Och förstå den människans minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar genom hela livet. Men så länge man inte känner människan på djupet, är det kanske bäst att sluta försöka förstå avsikterna. Eller sluta tänka att det måste finnas en avsikt.



Skräck som filosofisk litteratur

Skrivande och litteratur Posted on Mon, February 13, 2023 20:30

Kan skräcklitteraturen ge oss svar på filsofiska frågor? Ja, mer än nästan alla andra genrer påstår jag. Men jag tycker att det råder en viss begreppsförvirring kring skräcklitteratur i Sverige, vilket gissningsvis beror på att forskningen, kritiken och debatten kring fantastik är liten här. Vi definierar gotik, slasherfilmer, zombiefilmer, skräckromantik, Dracula, Halloweenfilmerna och en mängd andra saker som skräck. Vi har ingen uppdelning. Inom anglosaxisk forskning skiljer man historiskt på horror och terror. Horror är det mer direkta hotet (zombies, knivmördare), medan terror är det mer psykologiska hotet. Terror, som inte har något motsvarighet på svenska, handlar mer om osäkerhet, tvivel på de egna sinnena, rädslan för att bli galen och liknande. En osäkerhet. Och det är här skräcken närmar sig filosofin på ett sätt som få andra genrer gör. En av de mest fundamentala frågorna inom filosofin är ju vad som så att säga endast finns i mitt eget huvud och vad som finns utanför mitt huvud. Skräcklitteraturen arbetar mycket med detta tema: finns det spöken, en ockult dimension av tillvaron, eller inbillar jag mig? Ser jag någonting mellan granarna i skogen i mörkret eller inbillar jag mig? Kan jag lita på vad mina ögon ser? Håller jag på att bli galen, förstår jag ingenting av min omvärld? Det är detta tillstånd som är mest skrämmande. Likaså expanderar skräcklitteraturen såväl tid och rum, två barriärer inom filosofin. Det blir mer gripande, mer sublimt, när Dracula saknar sin Mina i flera hundra år, jämfört med några månader om det vore en realistisk roman. Inom skräcklitteraturen kan det ibland anas ett annat liv, bortom döden. Eller bortom rummet. Eller en odödlighet. En obskyr värld, bebodd av spöken, vampyrer och andra väsen. En värld vi inte riktigt kommer åt eller kan förstå. Återigen osäkerhet. Skräcklitteraturen kan också ofta skildra ett slags upplösning eller förfall. Samhälle, relationer, politik, identiteter – allting är under upplösning. Återigen samma osäkerhet. Vi kan inte lita på någonting längre. Där kan skräcklitteraturen lära oss att hantera den ofrånkomliga förändringen i den inre och yttre verkligheten. Många som läser skräck vill försätta sig i detta tillstånd av osäkerhet. Och denna osäkerhet är en förutsättning för att expandera hjärna och hjärta, enligt mig. Eller med andra ord, nå en djupare och bredare filosofisk förståelse av människa och värld.



Är Astrid Lindgren fantasy?

Skrivande och litteratur Posted on Sat, December 17, 2022 13:47

Då och då blossar det upp en diskussion kring fantastikens ställning i Sverige. I ett nummer av Skriva menade flera stora förlag att fantasy, science fiction och skräck i regel är för smala genrer och inte kan nå tillräckligt många läsare. Jag tror att det i någon mån råder en viss förvirring kring definitionerna av dessa genrer. Jag anser exempelvis att Astrid Lindgren och J K Rowling båda borde kallas fantasy. Båda är förstås storsäljare, kanske två av de mest kända författarna i världen. Inom skräck finns Stephen King exempelvis. Eller John Ajvide Lindqvist. Det finns många exempel. Men likväl betraktas fantastiken som smal, som något som främst intresserar en liten krets på olika specialiserade konvent och liknande. Och visst finns det en subkulturell dimension av dessa genrer, med exempelvis tillverkning av dräkter, rekvisita, leksaker, föreningar, sällskap, fandom med mera. Men förlagen borde nog skilja denna subkulturella dimension från den rent litterära genren. Fantastiken som litterär genre kan nå fler läsare än någon annan genre. Precis som den subkulturella dimensionen kan väcka obegränsat engagemang och intresse, men då hos några färre.



Bokmässans fantaster

Skrivande och litteratur Posted on Sun, October 02, 2022 17:14

Bokmässan i Göteborg var fortfarande full av fantaster i år. Där fanns alla småförlag som varje år erbjuder mängder med smala titlar inom filosofi, klassisk litteratur och mycket annat. Jag hittade bland annat alla böckerna på bilden här. En riktig bokskatt. Där fanns också i alla fall ett antikvariat som sålde fantastiska böcker för bara tjugo kronor styck. Tre av böckerna på bilden kostade sextio kronor totalt. Samma antikvariat skänkte tretton fina böcker till en bekant. De tyckte att min bekant helt enkelt skulle ha böckerna för att han var en litteraturfantast. Jag funderar nästan på om dessa småförlag och antikvariat överhuvudtaget gör någon ekonomisk vinst. Men de medverkar på mässan av kärlek till litteraturen. Sedan måste förstås de stora mer kommersiella förlagen och organisationerna ha sina platser på mässan. Branschen behöver både stora och små, breda och smala förlag. Det är bara så litteraturen lever vidare. Men det är utan tvekan de små förlagen och antikvariaten som är mässans fantaster. Mina hjältar.



Författarsamtal från andra sidan

Skrivande och litteratur Posted on Sun, August 28, 2022 13:15

I helgen hade jag förmånen att intervjua sju olika författare i mitt yrke som litteraturutvecklare. Bokmässan ägde rum på köpcentret Asecs i samverkan med Akademikbokhandeln. På en scen i köpcentret samtalade vi om författarnas böcker, deras skrivprocess och deras genrer. Allt från feelgood till fantasy till barnböcker. Då jag själv suttit i fler intervjuer i min egenskap av författare, var det mycket lärorikt att sitta på andra sidan och intervjua. Även om det blev ganska korta intervjuer mitt i vimlet på ett köpcenter var det mycket intressant. Allra mest intressant är kanske att få ta del av all den fantasi och kreativitet som alla dessa författare har. På bilden sitter jag och samtalar med författaren Leif Bergholtz.



Kommer jag eller någon annan någonsin förstå döden?

Filosofi och vetenskap Posted on Sun, July 31, 2022 15:09

Häromdagen följde jag min pappa till sista vilan, efter ett långt och innehållsrikt liv. Sorgen och saknaden är verklig för mig. Känslan i hjärtat är verklig. Men faktumet att han är borta, tanken i hjärnan, är overklig. Jag kan inte förstå att han är död. Förmodligen kommer döden att vara overklig och omöjligt att förstå för oss människor en lång tid framöver. Någon gång långt in i framtiden kanske våra hjärnor kan förstå döden, som en följd av evolutionen kanske. Men just icke-varandet har ju varit ett filosofiskt mysterium ända sedan människan började filosofera för omkring 2300 år sedan. Somliga filosofer menade att det är omöjligt att överhuvudtaget tänka och tala om det som icke är. De kanske hade rätt. Det är omöjligt för mig att tänka om min pappas frånvaro. Men däremot kan jag förstås tänka på alla minnen, historien, allt som har varit. Och det som har varit finns kvar, så länge vi kan och vill. Minnena och historien kan bli en del av varandet och behöver inte förpassas till ett icke-varande. Vi kan på så sätt leva i det förflutna, nuet och framtiden. Allt som har varit är inte borta, utan något vi kan lära av. Jag kommer att fortsätta lära mig av min pappa så länge jag lever.



Att skriva i helt olika syften – och olika genrer

Skrivande och litteratur Posted on Sat, June 18, 2022 13:15

Jag har blivit antagen till två antologier under hösten 2022, med hela olika texter. I ena fallet handlar det om mina egna barndomsminnen från en gård i Småland. Något som har hänt. I det andra fallet handlar det om en fantasynovell – Besökaren – med jultema. Texterna har alltså helt olika syften och genrer. I barndomsskildringen handlar det om att beskriva livets gång, från barn till gammal, kanske med en dos nostalgi och sentimentalitet. I novellen handlar det om skönlitterär fantastik. Jag har också skrivit en skräckroman och en science fiction-roman de senaste två-tre åren. Då är syftet att skrämmas och skapa spänning, respektive utmana fantasin och vår verklighetsuppfattning, med en vetenskaplig bakgrund. Fantasy är något som aldrig skulle kunna hända, science fiction är något som skulle kunna hända, enligt en definition. Och min debutbok från januari i år handlar mer om resonemang och filosofi. Jag tycker det är roligt, utmanande och lärorikt att skriva i helt olika syften och genrer. Kanske inte det bästa för en författarkarriär, men det utan tvekan mest utvecklande och fördjupande.



Kan man lära sig något från ens gamla gymnasiedikter?

Skrivande och litteratur Posted on Fri, June 10, 2022 11:45

Många har väl någon gång bläddrat genom gamla dikter eller liknande från högstadiet eller gymnasiet och funderat på hur man kunde vara så pretentiös. Eller skriva så dåliga dikter. När jag en sommar hittade min egen “Poesi i urval” i föräldrahemmet tänkte jag först samma sak. Men efterhand insåg jag också att mycket idéer, tematik och stämningar återkommer många gånger genom livet. Dikterna på den tiden var ett slags prototyper. Obundna av konventioner och läsares förväntningar. Och därmed förstås ganska oläsbara. Utan mängdträning blir det sällan någon litterär kvalitet. Det är inte många författare eller poeter som lyckas skriva eller publicera något med kvalitet i tidig ålder. Men jag tycker ändå om att gå tillbaka ibland i gamla texter och försöka leva mig in i hur jag själv tänkte och kände. Det ger många uppslag och minnen vaknar igen. Men framför allt ger det en känsla av kontinuitet genom livet. Skrivandet blir mer organiskt och man ser hur olika tankegångar växer fram över tid. Man kan plocka det bästa från varje fas i sitt liv och bära det med sig. Varje ny roman, novell eller dikt blir inte någonting nytt, bortom ens egen historia, utan något som binder ihop de olika faserna i livet. Kanske till ett slags helhet när man en dag närmar sig livets slut. Av samma anledningar innehåller denna blogg alla gamla inlägg, trots ett uppehåll på flera år. Och faktiskt kan man hitta en och annan dikt, eller ett inlägg, som kan väcka tankar och känslor även senare i livet. Själv tycker jag att “Gloria” från gymnasiet fortfarande har något visst.

Gloria

Fastän du inte vill, fastän jag inte får
placerar jag en gloria över ditt huvud
Jag vet att du inte vill bära den
men mina ögon känner den ändå

Fastän du aldrig varit på ett berg
försöker jag klättra dit upp
För att med dig predika
ett evangelium du aldrig sett

Du krossar glorian i spillror
För att visa mig att du är människa
Jag plockar upp en splitter
Förvandlar det till min vigselring

Min tysta mission upphör inte
Med Domarboken i min famn



Trump och högerkristendom – samtal i butikslokal

Skrivande och litteratur Posted on Sun, May 29, 2022 13:08

Under Jönköpings marknad ledde jag ett författarsamtal med Pekka Mellergård kring hans nya bok om trumpismen och den nya högerkristendomen. Vi satt i en second-hand soffa i en för tillfället tom butikslokal i Jönköping, som omvandlats till bokmässa och konsthall för en helg. Pekkas nya bok väcker många tankar kring kristendomens roll i USA specifikt, men också i Sverige och i samhället i stort. Oavsett om man tolkar kristendomen som framgångsteologer, väckelsepredikanter och andra, som en väg till personlig framgång och rikedomen, eller som en lära om framför allt barmhärtighet och en mer kollektiv hållning – så kanske religionen bör vara en fristående kraft i samhället? Som inte är alltför beroende av politik, ekonomi och andra faktorer för att kunna verka? Jag är inte troende själv, men jag tolkar Jesus på detta sätt, att han stod för ett slags anti-etablissemang, en lära fri från överhet, prästerskap och liknande. Kanske skulle alla vinna på om religionen frikopplades från politiken och etablissemanget. Dels skulle vi kanske slippa fler Trumpliknande personer, dels skulle kanske debatten blir mer saklig, dels skulle kyrkan kunna utmana och inte gå i ledband. På den punkten tror jag att sekulärhumanister och många troende faktiskt kan enas.



This much I know to be true

Kultur Posted on Sun, May 15, 2022 19:04

Varje gång Nick Cave släpper ett album, en roman, en film, ett svar i Red Hand Files, lanserar en turné eller annat blir jag nästan nervös. Varje gång får jag skyhöga förväntningar. Vi vet alla hur svårt det är för en artist att behålla sin konstnärliga förmåga genom flera årtionden. Det är svårt för en konstnär att vårda sitt eget arv, sin historia men också samtidigt hitta nya uttrycksformer och inte bara repetera gamla succéer. Nick Cave gör just detta, efter över 40 år som musiker och författare. Senaste filmen This much I know to be true är inget undantag. Här finns sorg, humor, melankoli, det sublima, det absurda, allvar, glädje, ironi, allt paketerat i en estetisk hyllning till kreativiteten själv. Och som någon kritiker skrev för ett par år sedan: ingen annan konstnär lyckas vara komiker, terapeut och predikant samtidigt. Och han blandar punk, psalmer, blues – allt möjligt som inspirerar. Han inspireras av Beethoven, Bibeln och Flannery O’Connor. Hans förebilder utgörs av minst lika många författare som musiker. Det är just denna kombinationen som är så tilltalande med Nick Cave. Att ta allting på allvar, att skämta om allt, att vara troende, att inte vara troende. Skratta och gråta åt människans villkor. Samtidigt. Det är sann frihet.



Ljudboken – litteraturens räddning eller undergång?

Skrivande och litteratur Posted on Tue, May 10, 2022 18:08

Idag är det release för ljudboken av min debut. Inläsaren Veronica Kurba har gjort ett fantastiskt jobb med en över arton timmar långa inläsningen. Jag följer förstås debatten om ljudboken som pågår i Sverige och omvärlden. Som så ofta annars präglas debatten av överdrifter, enligt mig. Ljudboken utmålas som både litteraturens räddning och dess undergång. De som tycker om ljudböcker hävdar att litteraturen kan nå ut till många fler och de som inte tycker om ljudboken hävdar att vi till slut kommer att sluta läsa. Jag anser själv att ljudboken har många fördelar. Forskningen visar att många unga män lyssnar på ljudboken – en grupp som i övrigt läser väldigt lite. Många människor tar också del av berättelser medan de gör något annat. De kanske inte skulle finna tiden att läsa samma berättelse. Och ljudboken kan förstås leda intresset vidare till annan litteratur. Det är slutligen en konstform i sig att läsa in en bok på ett dramatiskt och intresseväckande sätt. Att lyssna på en berättelse är en helt annan upplevelse än att läsa. Man kanske kan jämföra med spoken word, poetry slam och liknande, där det uttalade ordet står i centrum. Men samtidigt föredrar jag personligen den klassiska pappersboken. Och vi får inte heller glömma att läsningen ökar ordförrådet och den språkliga förmågan på ett sätt som ljudboken inte gör.



Det skrivna och uttalade ordet

Skrivande och litteratur Posted on Sun, May 08, 2022 11:30

Det är en intressant upplevelse att gestalta det skrivna ordet med uttalade ord. Jag har under våren framträtt med boken “Allting handlar inte om dig själv här och nu” under Smålit, Bokmässan Dalarna och Klubb Mikrokosmos. När man talar måste man, förstås, vara beredd på frågor, på att andra inte håller med, komprimera och renodla tankegångar och allt annat. Det går inte att redigera eller korrigera det som redan sagts. Det är just detta som gör kombinationen av skrivna och uttalade ord så intressant. Ytterligare en dimension är också att höra någon annan uttala ens egna ord – ljudboken av ovan nämnda titel släpps på tisdag.



Mörkerromantiken och den eviga kärleken – en estetisk och filosofisk revolution för de utstötta

Kultur Posted on Mon, January 26, 2015 22:01

Kärleken som en kraft större än oss själva. En kraft som kan överleva oss, även om vi själva dör och försvinner. Evig kärlek kan sägas vara romantikens kärna, oavsett om vi med romantik menar moderna parrelationer eller historisk filosofisk strömning. Evig kärlek kan också sägas vara en estetisk och filosofisk idé som tappat mark i det postmoderna, sekulariserade samhället. Stora berättelser om evig kärlek upplevs idag som både naiva och kanske konservativa. Uppfattningen att konsten är en fråga om kollektiva, sociala och politiska processer har ersatt uppfattningen att konstens främsta mål är att ge individen sublima upplevelser. Men som just estetisk och filosofisk idé, med tankegods från Edmund Burke och Immanuel Kant, är den eviga kärleken en tidlös tanke för de utstötta, radikal och revolutionär till sin natur.

Den eviga kärleken kan spåras långt tillbaka, men får förstås sitt genombrott i samband med de romantiska poeterna. En litterär, musikalisk och filmisk resa längs den eviga kärlekens stig kan därför ta sin början med systrarna Brontë och Keats vid det tidiga 1800-talet, gå via Stoker och andra gotiska vampyrförfattare kring sekelskiftet, till 1900-talets Dylan Thomas för att slutligen nå fram till idag där vi hittar Lars von Trier och Nick Cave. Gemensamt för dem alla är de stora berättelserna, episka och högstämda, om den eviga kärleken – men inte i religiös bemärkelse, inte i form av en gud.

Charlotte Brontës roman Jane Eyre kan sägas vara en av litteraturhistoriens största berättelser om evig kärlek. Jane är ustött från släkten, skolan och hela samhället. Hon är mån om sin värdighet och vägrar inleda en relation som inte är ärlig. Mot slutet av romanen, när en präst vill att hon följer med på en missionärsresa, hör hon plötsligt sin egen mission. Och missionen kommer från Gud, men inte i kyrkans bemärkelse. Utan Gud i bemärkelsen kärlek. Kärlek som en kraft större än oss själva. Det är detta ögonblicket, när Jane drabbas av en sorts radikal, revolutionär uppenbarelse om evig kärlek, som skiljer romanen från många andra. Liknande idéer genomsyrar Svindlande höjder: Cathys och Heathcliffes kärlek är så stark att deras band verkar har knutits av högre krafter. De plågas av sin kärlek, de kan inte göra något åt den. Och den verkar sträcka sig bortom döden.

En av få som idag berättar liknande stora berättelser är Lars von Trier, som gärna berättar med kapitel i sina filmer. En direkt motsvarighet till Jane Eyre är just Breaking the waves. Huvudpersonen Bess upplever sig också höra Gud kalla på henne. Men inte kyrkans Gud. Utan Gud i bemärkelsen kärleken. Bess gör allt för kärleken, även när kyrkan och samhället fördömer henne. Hennes kärlek är villkorslös, hon offrar till och med sig själv. I slutet ringer klockorna, men förmodligen inte Guds klockor, inte prästernas klockor. Utan den eviga kärlekens klockor, som ringer för ett helgon.

En annan film i liknande genre är Bright star, filmen om John Keats. Poeten Keats dör mot slutet av filmen, men kärleken lever vidare genom hans ord. Poeten får på så sätt kärleken att leva vidare, bortom döden. John Keats själv uttryckte det själv med de ofta citerade orden Love is my religion, I could die for that. Keats, Shelley och Byron kan alla sägas vara den tidens revolutionärer. Samtidigt som Keats, och årtiondena därefter, blomstrade vidare vampyrmyten i poesin och litteraturen. Draculas kärlek till Mina består över århundraden, den överlever döden. Men Dracula är, liksom Jane och Bess, utstötta från samhället, från kyrkan.

Idag kan Nick Cave sägas vara den eviga kärlekens apostel, med tydliga kopplingar till Brontë, Keats och de andra. Nick Cave pratar i sina föreläsningar om Gud som en fantasi, en fantasi som uppenbarar sig på olika sätt för olika människor. För Nick Cave är Gud en kraft som skapas genom litteraturen och konsten, och som också hålls vid liv genom konsten och litteraturen. Gud finns inte utan vår fantasi. Samtidigt som Nick Cave närmast har en ateistisk hållning, vad det gäller religion som praktik och politik, anser han att en kultur utan Gud är medioker. Den kultur som är återhållsam, som inte släpper fantasin hela vägen till den eviga kärlekens horisont, är medioker.

När Nick Cave skriver kärleksballader, har föremålet för hans kärlek samma status som Gud. Han tillber henne. I Until the end of the world sjunger han closing my eyes and actually praying, not to God above but to you. I Into my arms sjunger han

I don’t believe in an interventionist God //

And I don’t believe in the existence of angels

But looking at you I wonder if that’s true //

But I believe in Love

And I know that you do too

Alla ovan nämnda romaner, dikter, filmer och sånger är inte enbart romantiska i den bemärkelsen att de enbart vilar på idealismen som filosofisk grund. Man kan förvisso göra en koppling till Immanuel Kants idealism. Vi kan enligt Kant mycket väl ha odödliga själar, men det ligger i så fall bortom vår kunskap. Och eftersom det ligger bortom empirin och erfarenheten, bör det heller inte vara föremål för praktik och politik. Men det är likväl en central fråga för människan att tänka kring. Ovan nämnda verk är dock inte heller enbart gotiska i den bemärkelsen att de enbart vilar på solipsismen som filosofisk grund. Medan flera romantiska poeter och konstnärer trodde att de kunde uppenbara Gud genom sina verk – Gud fanns överallt – skildrade de gotiska författarna en gudlös värld – Gud fanns ingenstans. De ovan nämnde författarna kan istället för romantiska eller gotiska sägas vara mörkerromantiska (i brist på ett bättre ord för engelskans dark romanticism).

Inom mörkerromantiken är den bärande tanken att den mystiska, för oss obskyra kärleken lever vidare, när vi själva försvinner. Detta rymmer en sublim romantik – men också en smärta över döden, över att slutet är detsamma för oss alla. Det är just denna ambivalens, som varken invaggar oss i trygghet eller lämnar oss i desperation, som är den bärande estetiska idén. Här finns om man så vill en koppling till kristendomens medeltida mystiker, som Johan av Korset, som likt Bess eftersträvade en personlig direktkontakt med en frånvarande, ibland obegriplig Gud. Jane Eyre, Bess och Nick Cave – alla vänder de sig mot kyrkans inskränkthet, mot dess världsliga anspråk på politisk makt. Alla vänder de sig samtidigt mot det mediokra, mot det fantasilösa, mot det kärlekslösa. Här blir den eviga kärleken både estetik, etik, filosofi och religion – men aldrig politik. Gud, i den bemärkelse var och en väljer att ge Gud, hör hemma endast i konsten och litteraturen, i vår fantasi om man så vill. Men där är Gud å andra sidan oumbärlig.

Det handlar alltså inte om att göra präster eller en församling till lags, eller att göra Gud till lags. Det finns en närmast revolutionär moralisk dimension i detta. En visionär, antiauktoritär moral. Kärleken är en högre kraft, som vi kan hålla vid liv. Den dör om vi inte anstränger oss. Och det är denna slutsats vi kan dra av Brontë, Keats och de andra: det som räknas är vad vi själva gör under vårt korta liv, om vi bidrar till att kärleken lever vidare. Eller om vi bidrar till dess död, genom vår inskränkthet och fantasibrist, genom vårt fördömande.

Ju mer kärlek vi ger till dem vi älskar – alla levande kännande varelser, djuren, och kanske också naturen i sig själv – desto mer bidrar vi till bevarandet av kärleken. Vi bör därför läsa poeterna inte bara för våra egna sublima upplevelser, en tanke som Burke definierade, utan också för att bära poeternas visioner, deras arv, vidare till kommande generationer. På så sätt blir vi alla del av någonting större, någonting högre. Men vi behöver göra det ensamma, inte i en fördömande församling, och inte i hopp om en paradisisk belöning. Ingen har kanske beskrivit det vackrare än Dylan Thomas, 1900-talets store mörkerromantiske poet, i dikten Death shall have no dominion:

Though lovers shall be lost, love shall not.



Att förslava, avrätta och äta upp levande, kännande varelser är inte att rädda världen

Politik och samhälle Posted on Sun, February 16, 2014 20:28

I debatten om huruvida det är bra eller inte för människan och planeten att äta kött saknas oftast det vitktigaste perspektivet – djurens. Det är förvånande att exempelvis signaturen CG (som i Jönköpingsposten 17 januari på står att man räddar världen om man äter kött) och så många med honom inte ser några problem med att förslava, avrätta och äta upp levande, kännande varelser. Att minimiera lidandet bordet alltid vara viktigast, anser vi. Politiker och föräldrar saknar oftast helt och hållet detta perspektiv när de exempelvis diskuterar ytterligare vegetarisk mat i skolan. Mat som i EU varje dag reser en sträcka motsvarande tur och retur solen.

Djur är individer. Varje djur är NÅGON. Djur känner. Djur kommunicerar med varandra. Djur har relationer – både med andra djur och med människor. Det finns mycket forskning som visar att djur har känslor precis som människor, att de upplever glädje och sorg, att de har empati, samarbetar och mycket mer.

Att äta kött är därför att bidra till en industriell avrättning av kännande varelser. Varje gång ett djur slaktas, innebär det inte bara meningslös död, utan också sorg för anhöriga. För djurets familj, för djurets vänner. Detta gäller inte bara kött, utan även ägg och mjölk. Kalvar rycks i tidig ålder bort från sina föräldrar, för att sättas i tvångsarbete och producera livsmedel till människor. Detta får de göra hela sitt kort liv, tills de inte orkar längre och avrättas. Hade det gällt människor hade vi kallat det för vad det är – slaveri. Tänk dig ett litet barn som rycks bort från sina föräldrar, sätts i en fabrik och får tvångsarbeta tills det inte orkar mer för att sedan avrättas? Eller sätts i bur och matas ett tag, varefter man drar av barnets hud för att göra en jacka? Eller om man på försök hällde frätande schampo i ögonen på barnet för att se om det gör ont? Det är för oss obegripligt att signaturen CG och andra likställer detta med att “döda jord och gräs”.

Det flesta inser detta när det kommer till vissa djur, som exempelvis hästar, katter och hundar. De flesta tycker att det är fel att förslava, avrätta och äta upp dessa djur. Varför? För att människan utvecklat en relation till dessa djur, förstås. Men egentligen är det en självklarhet att resonera på samma sätt för alla djur. Alla djur känner, inte bara de som upplevs som “gulliga” av människor.

Människan har sedan länge enbart brytt sig om dem de har en relation till, sin egen “klan” eller “stam”. Jämför med världskrigen exempelvis. Mördandet som då pågick i industriell skala påminner om dagens köttbransch. De som släppte bomber över hundratusentals människor behövde inte se konsekvenserna, behövde inte se offren. Men ingen av de som släppte bomberna hade förstås gjort det över sin egen familj eller sina egna vänner. Likadant är det idag: ingen skulle stå ut med att skicka sina egna husdjur till slakteriet och titta på medan de skärs i småbitar. När ska människan på allvar börja bry sig om alla djur och människor som de aldrig träffat?

Faktum är att det inte finns några godtagbara skäl för att fortsätta äta djur. Det spelar ingen roll vad vi historiskt har anpassat oss till. Det spelar heller ingen roll hur mycket djuren förstår. Återigen: överför resonemanget till människor. Sedan när det skulle det vara rätt att förslava och döda andra människor med argumentet att det är en gammal vana, eller tradition? Eller ett av strukturer skapat behov, såsom till exempel slaveri? Eller att det är acceptabelt att döda människan, för att människan som dödas inte förstår vad som händer, eller inte har ett fullt utvecklat språk? Man skulle kunna hävda att det är ännu grymmare att döda dem som inte förstår (exempelvis intellektuellt funktionsnedsatta). Att något “alltid” eller “länge” varit vanligt, är inte i något annat sammanhang i samhällsdebatten, ett argument till att inte förändra. Köttätandet bidrar aktivt och medvetet till att plåga och döda, till skillnad från om man råkar trampa på en myra, något som den perspektivlöse köttätaren ofta tar till intäkt för att kritisera vegetarianen/veganen, och fortsätta sitt eget köttätande.

Återigen: det är ingen skillnad på människor och djur i de viktigaste bemärkelserna. Vi är alla släkt. Djur känner glädje och sorg. Djur kommunicerar. Djur har relationer. Djur har far- och morföräldrar. Och kusiner. Det går aldrig att försvara slaveri och mord på varken människor eller djur. Att vi genom att avstå kött, minskar världens samlade lidande, är ett oslagbart argument till att avstå kött.

Att minskat köttätande sedan skulle innebära stora miljövinster är en bonus. Forskningsrapporter tyder på att köttproduktionen står för över 50% av växthusgaserna, om man räknar in alla transporter med mera (medan signaturen CG grundlöst påstår att betande djur inte bidrar till växthuseffekten). Varje dag körs köttdjur omkring i lastbilstransporter i enbart Europa, motsvarande en sträcka på tur och retur solen, det vill säga 30 miljoner mil. Tur och retur en annan himlakropp i universum, varje dag! Vidare ger skogsskövlingen för betesmark i Latinamerika upphov till stora miljöproblem, dels vad det gäller lokal erosion och dels vad det gäller hela jordens syresättning. Att vi skulle odla för mycket på jorden om vi alla åt vegetariskt/veganskt är i jämförelse ett alltför klent argument för köttätande.

Så när du räddar levande, kännande varelser från plågeri, slaveri och avrättning, räddar du också planeten. Tänk på det, du som kallar dig miljövän. Såvida inte ditt ekologiska kött är alltför gott, förstås…



Staten, kyrkan och näringslivet borde lämna julen i fred

Kultur Posted on Mon, December 17, 2012 16:10

Debatten om vad julen
“egentligen” handlar om får ofta ett löjets skimmer över sig. Många kristna
tycker exempelvis att Jesu födelse är den “egentliga”, ursprungliga anledningen
att fira jul. Konsumtionssamhällets kritiker beskriver julen som något ångest-
och stresskapande som först och främst handlar om att gynna näringslivet, shoppa
och öka tillväxten. Några anser att julen är en fråga om geografi, en nationell
kulturtradition. Det finns många fler som på olika sätt gör konkurrerande anspråk
på julens innebörd. Det borde dock aldrig vara statens, kyrkans eller
näringslivets uppgift att bestämma julens innebörd – det borde vara upp till
var och en. Frågan är också varför man inte kan fira jul just för julens egen
skull, utan hänsyn till religion, kommers och “svenskhet”? På samma sätt som
man kan ta del av konst för konstens egen skull.

Tiden kring 20-25 december har åtminstone sedan antiken år
varit en högtid och festtid, då man ätit och druckit. Man har i hela världen
firat olika gudar och väsen vid denna tid. I fornnordisk religion har man firat
midvinterblot. De flesta är, och har varit, övertygade om just deras version är
mest sann. Men det mesta är förstås lika osant. Sagan om Jesus är förstås,
vetenskapligt sett, inte mer sann än Julkalenderns påstått ockulta berättelse. Jesu
födelse är knappast heller den “ursprungliga” tanken bakom julen. Den som är
intresserad av historia – vilket tyvärr många religiösa inte är – kanske vet
att det varken finns historisk eller evangelisk grund för att Jesu födelse
skulle ha inträffat den 25 december. Mycket tyder på att kyrkan valde att ”flytta”
Jesus födelsedag till den 25 december i syfte att konkurrera ut hedendomen.
Detta tycks dock inte bekomma många kristna, som ändå firar Jesus födelsedag på
juldagen. Och det har de förstås full rätt att göra.

Naturligtvis får debatten också ett löjets skimmer över sig
när staten, representerad av myndigheter, politiker och tjänstemän, beter sig
som gamla tiders kyrka och på motsvarande sätt försöker omstöpa och korrigera
sagor. Man vill ta bort pepparkaksgubbarna till exempel, för att gamla sagor
ska stämma med 2012 års värderingar. Det är ett lika fantasilöst och
historielöst sätt att förhålla sig till sagorna som Romerska kyrkan, när de
bekämpade hedendomen. Nu senast har även näringslivet, representerat av Disney,
börjat ägna sig åt samma historierevisionism. (Det är förstås rimligt att
kritisera de nya verk, skapade 2012, som brister i kvalitet och skildrar
människor på ett stereotypt sätt, men att försöka omstöpa 30-talet till 2012 är
bara antiintellektuellt.)

Julen är idag en blandning av religion, folktro, myter och
kommers. Ett gammalt helgon från 300-talet (Sankt Nikolaus) har på 1900-talet
fått ett nytt utseende, skapat av bland andra Coca Cola. Detta blandas sedan
friskt med den svenska gårdstomten, ett slags väsen som hjälpte till på
gårdarna och matade djuren. Där har till exempel Jenny Nyström hjälpt till att
skapa bilden av tomten. Någonstans kommer också julbocken in, som gick omkring
med en säck och delade ut klappar. Och så dök tanken upp att tomten bor på
Nordpolen. Och har flygande renar. Granar och ljusstakar kommer från Tyskland
och har inte funnits i Sverige särskilt länge.

Här finns alltså Jesus, 1700 år gamla helgon, Coca Cola,
svensk folktro, tyska traditioner och mycket annat i en salig röra. Detta
brukar ibland vara en anledning för julens kritiker att avstå från firandet.
Eftersom det så att säga bara är sagor.

Och det är förstås sagor, allt från Jesus till den svenska
gårdstomten. Men frågan är om detta inte är en ännu starkare anledning att fira
julen? Det vore annars som att avstå från The Hobbit för att det bara är en
saga (sedan kan man avstå filmen för att sagan är överexploaterad eller för att
man misskött djuren under inspelningen, men det är en annan fråga). Man kan
mycket väl fira jul för julens skull. Ett skönsjungande luciatåg som övat länge
kan vara en estetisk upplevelse för både öga och öra en mörk decembermorgon. Glöggen
värmer när det är minusgrader ute. En överlastad Disneygran kan vara en fröjd
att titta på, ett fyrverkeri. Och sagan om Jesus, de tre vise männen och allt
det andra är både fantasifull och dramatisk.

Så varför inte fira julen som estetisk upplevelse? Som en fest
för öga, öra och smaklökar? Det vore ett mer ursprungligt sätt att fira. Och om
det nu är kommersiellt “jippo”, så innebär ju ökad konsumtion att vi skapar
fler arbetstillfällen. Vill man verkligen hjälpa de arbetslösa vid jul ska man
shoppa. Under nuvarande ekonomiska system är shopping det enda sättet att skapa
jobb och mer skatteintäkter till skola, vård och omsorg. (Men man ska förstås
helst gärna shoppa saker som är bra för människa, djur och natur). Och vidare, varför
skulle man känna stress och ångest inför jul? Alla är fria att fira jul i den
omfattning och på det sätt som passar var och en. Den som stressar, gör egen
julkorv och letar efter perfekta klappar kanske också är den som får den bästa
julen. Den som inte bryr sig, inte lagar julmat och inte köper klappar, får
inte samma jul. Det är upp till var och en att balansera prestation och
belöning och inte försöka tvinga på alla andra samma uppfattning som man själv
har.

Det är också på samma sätt upp till var och att fira
traditioner som man själv vill, eller helt avstå dem. En del firar av rent
sentimentala och nostalgiska skäl, vilket är en anledning lika god som någon
annan. Alla är fria att välja hur man vill göra, men bara så länge man ger
andra samma frihet. Därför kan man inte kräva att kyrka, stat eller näringsliv ska
värna ens egen uppfattning och lära alla andra vad julen “egentligen” handlar (eller
inte handlar) om. Julens innebörd är inte en fråga om vetenskap, där man kan skilja
sant från falskt.

Så alltså, sammanfattningsvis – varför inte ta tillfället i
akt att njuta av ljus, musik, sagor och mat? För dess egen skull? Och låta
fantasin skena? Vad blir roligare eller bättre av att vi låter bli att fira?
Det är ju trots allt en fråga om sagor, och sagor kan stimulera fantasin, lära
oss att se saker ur olika perspektiv och i bästa fall skänka estetiska
upplevelser. Precis som konsten kan göra – om den bara lämnas i fred av stat,
kyrka och näringsliv.



Next »