Ord och bilder

Kan skräcklitteraturen ge oss svar på filsofiska frågor? Ja, mer än nästan alla andra genrer påstår jag. Men jag tycker att det råder en viss begreppsförvirring kring skräcklitteratur i Sverige, vilket gissningsvis beror på att forskningen, kritiken och debatten kring fantastik är liten här. Vi definierar gotik, slasherfilmer, zombiefilmer, skräckromantik, Dracula, Halloweenfilmerna och en mängd andra saker som skräck. Vi har ingen uppdelning. Inom anglosaxisk forskning skiljer man historiskt på horror och terror. Horror är det mer direkta hotet (zombies, knivmördare), medan terror är det mer psykologiska hotet. Terror, som inte har något motsvarighet på svenska, handlar mer om osäkerhet, tvivel på de egna sinnena, rädslan för att bli galen och liknande. En osäkerhet. Och det är här skräcken närmar sig filosofin på ett sätt som få andra genrer gör. En av de mest fundamentala frågorna inom filosofin är ju vad som så att säga endast finns i mitt eget huvud och vad som finns utanför mitt huvud. Skräcklitteraturen arbetar mycket med detta tema: finns det spöken, en ockult dimension av tillvaron, eller inbillar jag mig? Ser jag någonting mellan granarna i skogen i mörkret eller inbillar jag mig? Kan jag lita på vad mina ögon ser? Håller jag på att bli galen, förstår jag ingenting av min omvärld? Det är detta tillstånd som är mest skrämmande. Likaså expanderar skräcklitteraturen såväl tid och rum, två barriärer inom filosofin. Det blir mer gripande, mer sublimt, när Dracula saknar sin Mina i flera hundra år, jämfört med några månader om det vore en realistisk roman. Inom skräcklitteraturen kan det ibland anas ett annat liv, bortom döden. Eller bortom rummet. Eller en odödlighet. En obskyr värld, bebodd av spöken, vampyrer och andra väsen. En värld vi inte riktigt kommer åt eller kan förstå. Återigen osäkerhet. Skräcklitteraturen kan också ofta skildra ett slags upplösning eller förfall. Samhälle, relationer, politik, identiteter – allting är under upplösning. Återigen samma osäkerhet. Vi kan inte lita på någonting längre. Där kan skräcklitteraturen lära oss att hantera den ofrånkomliga förändringen i den inre och yttre verkligheten. Många som läser skräck vill försätta sig i detta tillstånd av osäkerhet. Och denna osäkerhet är en förutsättning för att expandera hjärna och hjärta, enligt mig. Eller med andra ord, nå en djupare och bredare filosofisk förståelse av människa och värld.

Då och då blossar det upp en diskussion kring fantastikens ställning i Sverige. I ett nummer av Skriva menade flera stora förlag att fantasy, science fiction och skräck i regel är för smala genrer och inte kan nå tillräckligt många läsare. Jag tror att det i någon mån råder en viss förvirring kring definitionerna av dessa genrer. Jag anser exempelvis att Astrid Lindgren och J K Rowling båda borde kallas fantasy. Båda är förstås storsäljare, kanske två av de mest kända författarna i världen. Inom skräck finns Stephen King exempelvis. Eller John Ajvide Lindqvist. Det finns många exempel. Men likväl betraktas fantastiken som smal, som något som främst intresserar en liten krets på olika specialiserade konvent och liknande. Och visst finns det en subkulturell dimension av dessa genrer, med exempelvis tillverkning av dräkter, rekvisita, leksaker, föreningar, sällskap, fandom med mera. Men förlagen borde nog skilja denna subkulturella dimension från den rent litterära genren. Fantastiken som litterär genre kan nå fler läsare än någon annan genre. Precis som den subkulturella dimensionen kan väcka obegränsat engagemang och intresse, men då hos några färre.

Bokmässan i Göteborg var fortfarande full av fantaster i år. Där fanns alla småförlag som varje år erbjuder mängder med smala titlar inom filosofi, klassisk litteratur och mycket annat. Jag hittade bland annat alla böckerna på bilden här. En riktig bokskatt. Där fanns också i alla fall ett antikvariat som sålde fantastiska böcker för bara tjugo kronor styck. Tre av böckerna på bilden kostade sextio kronor totalt. Samma antikvariat skänkte tretton fina böcker till en bekant. De tyckte att min bekant helt enkelt skulle ha böckerna för att han var en litteraturfantast. Jag funderar nästan på om dessa småförlag och antikvariat överhuvudtaget gör någon ekonomisk vinst. Men de medverkar på mässan av kärlek till litteraturen. Sedan måste förstås de stora mer kommersiella förlagen och organisationerna ha sina platser på mässan. Branschen behöver både stora och små, breda och smala förlag. Det är bara så litteraturen lever vidare. Men det är utan tvekan de små förlagen och antikvariaten som är mässans fantaster. Mina hjältar.

I helgen hade jag förmånen att intervjua sju olika författare i mitt yrke som litteraturutvecklare. Bokmässan ägde rum på köpcentret Asecs i samverkan med Akademikbokhandeln. På en scen i köpcentret samtalade vi om författarnas böcker, deras skrivprocess och deras genrer. Allt från feelgood till fantasy till barnböcker. Då jag själv suttit i fler intervjuer i min egenskap av författare, var det mycket lärorikt att sitta på andra sidan och intervjua. Även om det blev ganska korta intervjuer mitt i vimlet på ett köpcenter var det mycket intressant. Allra mest intressant är kanske att få ta del av all den fantasi och kreativitet som alla dessa författare har. På bilden sitter jag och samtalar med författaren Leif Bergholtz.

Jag har blivit antagen till två antologier under hösten 2022, med hela olika texter. I ena fallet handlar det om mina egna barndomsminnen från en gård i Småland. Något som har hänt. I det andra fallet handlar det om en fantasynovell – Besökaren – med jultema. Texterna har alltså helt olika syften och genrer. I barndomsskildringen handlar det om att beskriva livets gång, från barn till gammal, kanske med en dos nostalgi och sentimentalitet. I novellen handlar det om skönlitterär fantastik. Jag har också skrivit en skräckroman och en science fiction-roman de senaste två-tre åren. Då är syftet att skrämmas och skapa spänning, respektive utmana fantasin och vår verklighetsuppfattning, med en vetenskaplig bakgrund. Fantasy är något som aldrig skulle kunna hända, science fiction är något som skulle kunna hända, enligt en definition. Och min debutbok från januari i år handlar mer om resonemang och filosofi. Jag tycker det är roligt, utmanande och lärorikt att skriva i helt olika syften och genrer. Kanske inte det bästa för en författarkarriär, men det utan tvekan mest utvecklande och fördjupande.

Många har väl någon gång bläddrat genom gamla dikter eller liknande från högstadiet eller gymnasiet och funderat på hur man kunde vara så pretentiös. Eller skriva så dåliga dikter. När jag en sommar hittade min egen “Poesi i urval” i föräldrahemmet tänkte jag först samma sak. Men efterhand insåg jag också att mycket idéer, tematik och stämningar återkommer många gånger genom livet. Dikterna på den tiden var ett slags prototyper. Obundna av konventioner och läsares förväntningar. Och därmed förstås ganska oläsbara. Utan mängdträning blir det sällan någon litterär kvalitet. Det är inte många författare eller poeter som lyckas skriva eller publicera något med kvalitet i tidig ålder. Men jag tycker ändå om att gå tillbaka ibland i gamla texter och försöka leva mig in i hur jag själv tänkte och kände. Det ger många uppslag och minnen vaknar igen. Men framför allt ger det en känsla av kontinuitet genom livet. Skrivandet blir mer organiskt och man ser hur olika tankegångar växer fram över tid. Man kan plocka det bästa från varje fas i sitt liv och bära det med sig. Varje ny roman, novell eller dikt blir inte någonting nytt, bortom ens egen historia, utan något som binder ihop de olika faserna i livet. Kanske till ett slags helhet när man en dag närmar sig livets slut. Av samma anledningar innehåller denna blogg alla gamla inlägg, trots ett uppehåll på flera år. Och faktiskt kan man hitta en och annan dikt, eller ett inlägg, som kan väcka tankar och känslor även senare i livet. Själv tycker jag att “Gloria” från gymnasiet fortfarande har något visst.

Gloria

Fastän du inte vill, fastän jag inte får
placerar jag en gloria över ditt huvud
Jag vet att du inte vill bära den
men mina ögon känner den ändå

Fastän du aldrig varit på ett berg
försöker jag klättra dit upp
För att med dig predika
ett evangelium du aldrig sett

Du krossar glorian i spillror
För att visa mig att du är människa
Jag plockar upp en splitter
Förvandlar det till min vigselring

Min tysta mission upphör inte
Med Domarboken i min famn

Under Jönköpings marknad ledde jag ett författarsamtal med Pekka Mellergård kring hans nya bok om trumpismen och den nya högerkristendomen. Vi satt i en second-hand soffa i en för tillfället tom butikslokal i Jönköping, som omvandlats till bokmässa och konsthall för en helg. Pekkas nya bok väcker många tankar kring kristendomens roll i USA specifikt, men också i Sverige och i samhället i stort. Oavsett om man tolkar kristendomen som framgångsteologer, väckelsepredikanter och andra, som en väg till personlig framgång och rikedomen, eller som en lära om framför allt barmhärtighet och en mer kollektiv hållning – så kanske religionen bör vara en fristående kraft i samhället? Som inte är alltför beroende av politik, ekonomi och andra faktorer för att kunna verka? Jag är inte troende själv, men jag tolkar Jesus på detta sätt, att han stod för ett slags anti-etablissemang, en lära fri från överhet, prästerskap och liknande. Kanske skulle alla vinna på om religionen frikopplades från politiken och etablissemanget. Dels skulle vi kanske slippa fler Trumpliknande personer, dels skulle kanske debatten blir mer saklig, dels skulle kyrkan kunna utmana och inte gå i ledband. På den punkten tror jag att sekulärhumanister och många troende faktiskt kan enas.

Det är en intressant upplevelse att gestalta det skrivna ordet med uttalade ord. Jag har under våren framträtt med boken “Allting handlar inte om dig själv här och nu” under Smålit, Bokmässan Dalarna och Klubb Mikrokosmos. När man talar måste man, förstås, vara beredd på frågor, på att andra inte håller med, komprimera och renodla tankegångar och allt annat. Det går inte att redigera eller korrigera det som redan sagts. Det är just detta som gör kombinationen av skrivna och uttalade ord så intressant. Ytterligare en dimension är också att höra någon annan uttala ens egna ord – ljudboken av ovan nämnda titel släpps på tisdag.