Ord och bilder

I dessa dagar är det flera som diskuterar monarkins icke eller icke vara. Hela tiden verkar det på debattörerna som vi måste ha antingen monarki eller republik. Men så är det inte alls.

En enkel modell vore att lägga över kungens ceremoniella statschefsuppgifter på någon annan. Talmannen kan till exempel öppna riksdagen. Kungens andra uppgifter, som ju är väldigt enkla, kan tas över av andra. Vi behöver inte alls ha någon president.

Hovet kan sedan frikopplas från staten och fortleva ungefär som kyrkan. De som vill kan vara medlemmar och betala avgift, tionde eller vad man vill. Kanske som en förening, samfund eller vad det nu skulle vara. Staten kan bidra lite grann till kulturvård, så att de vackra slotten inte förfaller.

På så vis slipper vi betala 120 miljoner (eller däromkring) till en verksamhet vars förutsättningar inte överensstämmer med en liberal demokrati, och som det är svårt att se den praktiska nyttan med för skattebetalare. Vi slipper också att på ett tämligen ociviliserat sätt bestämma på förhand vad ett några dagar gammalt barn ska ha för religion, åsikter och yrke när det växer upp.

Samtidigt kan hovet fortsätta att visa upp sig i vackra klänningar och juveler. Detta är nog en välbehövlig kontrast till en offentlighet som ofta saknar stil och glamour. På detta sätt går vi inte miste om underhållningen och vi kan vila tryggt i den där känslan av att vi bärs fram på en lång, meningsskapande tradition och historia.

Blir inte alla nöjda då?

Det vore intressant att någon gång höra politikerna diskutera ideologier. Istället utgår debatten idag från en blockuppdelning, som ibland gör att de viktiga frågorna inte får utrymme. Jag vill till exempel höra Reinfeldt förklara hur Moderaterna ser på sin (övergivna?) kombination av värdekonservatism och nyliberalism. Jonas Sjöstedt kallar sig socialist, men gör Stefan Löfven det?

Jag tycker personligen inte det finns något parti eller ideologi som har alla svar. Jag plockar gärna det bästa från olika ideologier. Åtminstone för tillfället – man kan ju ändra sig imorgon när man vet mer. Jag kan alltså tänka mig att rösta på alla – och ingen. Detta är en hållning inspirerad av Ingemar Hedenius, som menade att alla helhetssyner var intellektuellt ohederliga.

När det kommer till kultur är jag konservativ. Jag anser att man måste lära sig om historien för att förstå sin samtid och för att kunna blicka framåt. Jag anser också att viss kultur är bättre än annan (det blir långt ifrån oavgjort om man ställer Shelley vs Greider eller Brontë vs Sveland) och att politikens uppgift är att sprida kulturarvet. Kulturvänsterns idéer om relativism och amatörism leder ingen vart om man har ett bildningsideal som mål.

När det kommer till livsstilar är jag liberal. Jag har svårt för de konservativas och socialisternas åsikter om hur vi ska leva. De lägger sig i för mycket. Den ena kanten vill att vi ska leva i kärnfamilj – den andra verkar ibland tycka att vi blir bättre människor av att bo i kollektiv. Jag tycker politikerna ska låta alla göra vad de vill i privatlivet – det har politiken inte med att göra. Politiken bör också utgå från individen – inte gruppidentiteter (som kön, läggning, etnicitet med mera). Konservativa och socialister tror dessutom att vi inte kan tänka själva när det gäller alkohol, spel och andra saker.

När det kommer till frågor som ekonomi och organisation är jag socialist. Varken socialliberaler eller socialkonservativa är enligt min mening tillräckligt progressiva. Jag tycker vi ska ha ett gediget, påkostat trygghetssystem. Människor som av olika anledningar är resurssvaga eller har svårt att fatta beslut – barn, äldre, sjuka – ska ha samma möjligheter till utbildning, vård med mera. Jag tycker också att vi ska höja lönerna avsevärt för dem som utför arbete – inte för dem som bara passivt förvaltar eller äger. Socialismen är också kanske idag den enda ideologin som tar djurrättsfrågor på allvar.

Så frågan är vem jag ska rösta på? Man får ju inte rösta på alla. Att inte rösta på någon är inte heller aktuellt.

Statsskulden beskrivs av i stort sett alla medier och alla partier som ett problem. Men är den det? Jämför med din egen privatekonomi. Du har förmodligen en del skulder. Det kan vara studieskulder, bolån eller annat. Det är idag inte särskilt ovanligt att en individ har skulder på några miljoner.

Det viktiga är att det finns tillgångar också. Som till exempel en utbildning eller en bostad.

På samma sätt måste staten och det offentliga låna för att bygga vägar, skolor, sjukhus och allt annat. Staten har tillångar. Det vill säga, vi har tillgångar. Men jag har aldrig sett någon löpsedel som redovisar hur mycket tillgångar vi har per person. Däremot redovisas ofta hur stor statsskulden är per person.

Vi kan tänka oss ett scenario utan statsskuld, där det offentliga inte lånade. Då hade vi behövt spara ihop hundratals miljarder innan vi började bygga vägar, skolor och sjukhus. Hur hade hälso- och utbildningsnivån varit under tiden? Att låna är med andra ord en självklarhet – det är ett sätt att förskjuta kostnader, så att man till exempel kan skaffa bostad tidigt i livet. Tänk om alla sparade ihop till en bostad?

Det vore vidare ganska konstigt om du sålde alla dina tillgångar, såsom bostaden, bara för att betala av skulden. Du har ju lånat just för att köpa tillgångarna.

Den som bara lånar till löpande konsumtion får förstås problem, men det är en helt annan sak. Att låna till en krogrunda eller en Mallorcaresa är förstås inte bra. Jag skrev själv en C-uppsats i nationalekonomi. Under 80-talet lånade både Latinamerika och Sydostasien mycket pengar. Den ena till konsumtion, den andra till investeringar. Det gick bra för den ena, dåligt för den andra. Inte ett dugg överraskande.

Likaså är statsskulden som procent av BNP i princip helt ointressant. Räkna själv hur stora dina skulder är i relation till din årsinkomst. Kanske flera hundra eller tusen procent. Vad spelar det för roll?

Jag bläddrade i en kalender från 1929 och hittade denna beskrivning: “Statsskuld (maj 1927) 1,820,415,770. Statens bokförda tillgångar (juni, 1927) 3,102,133,706; efter avdrag av statsskulden 1,281,717,936”. Var hittar man en sådan formulering idag?

Det är på detta sätt man annars alltid redovisar tillgångar bredvid skulder – utom när det kommer till staten. Vad beror det på? Tycker vi idag, på grund av program som Lyxfällan och Reinfeldts retorik om ansvarstagande, att det är omoralisk att låna? Har den nyliberala agendan på så sätt slagit genom hos i princip all alla partier? Därav uttryck som “den som är satt i skuld är icke fri” eller den kanske bästa av alla: “negativ nettoskuld”. Man uttrycker till och med överskott som en skuld.

Alla partier borde diskutera nivån på skulden. Med mycket investeringar, inom till exempel miljö, kan statsskulden bli högre. Om vi säljer ut gemensamma tillgångar blir statsskulden lägre. Det beror på den politiska viljan och den ideologiska inriktningen.

Men det är i vilket fall som helst dags att sluta diskutera statsskulden som något som per automatik är ett problem. Miljarderna finns där att använda, om vi vill.

Whitney Houston har hyllats i alla medier de senaste dagarna. Hon beskrivs till och med som världens bästa röst. Och visst är hennes tidiga bortgång tragisk. Hennes livshistoria rymmer många dimensioner, med missbruk och andra problem. Men samtidigt finns det idag en tendens att överdriva bortgångna personers artistiska gärning.

De flesta av oss dödliga kommer inte att bli ihågkomna särskilt länge. Och inte av särskilt många. Det är inget konstigt med det. På samma sätt kommer inte Whitney Houston att gå till historien. Hon kommer sannolikt inte att bli odödlig på grund av “I wanna dance with somebody”.

Många har dansat till henne och tyckt om hennes musik. Men det är inte att göra en artist, eller någon bortgången människa, rättvisa att överdriva dennas betydelse. Så fort någon artist går bort blir det idag omedelbart minnesbilagor i tidningarna och minnesprogram i TV. Mängder med personer intervjuas om sina minnen, även personer som ibland inte ens träffat den bortgångna. Ibland vet den intervjuade knappt vem det handlar om. Även personer som ägnat sig åt nästan buskisliknande komedi hyllas som mästerliga konstnärer som vi aldrig kommer att glömma.

Detta beteende kanske säger något om vår tid. Är det en fråga om dåligt samvete, upplevs personen som ett offer i ett samhälle vi själva skapat? Eller finns det kanske en modern ensamhet, en brist på känsla, som manifesteras i den kollektiva “sorgen” – “I wanna cry with somebody”? Det kanske inte finns så mycket att gråta gemensamt över längre, förutom döda kändisar.

Tragedier som Whitney Houstons eller Michael Jacksons överrumplar oss förstås. Det känns som sagt tragiskt när ett bekant ansikte eller en bekant röst för alltid är borta. Det är sorgligt när ett destruktivt livsmönster slutar i förskräckelse. Ett livsmönster som alltså möjligen är en produkt av samhällets destruktiva värderingar. Och detta bör förstås ägnas visst utrymme i medierna. De döda måste hanteras.

Men än viktigare är hanteringen av odöda, det vill säga de klassiker som består när överrumplingen har lagt sig. Alla blir inte klassiker. Men det är nästan typiskt vår tid att tillskriva någon en sorts klassikerstatus i samma ögonblick som denne går bort. Även om ingen skulle får för sig att göra det medan personen levde. I synnerhet gäller detta förstås när personen går bort för tidigt. Men en människas tragiska och destruktiva liv får inte upprättelse genom att beskriva den artistiska, eller konstnärliga, gärningen på ett sätt som inte överensstämmer med verkligheten. Snarare tvärtom.

Vetenskapen närmar sig hela tiden svaret på de stora frågorna: var kommer vi ifrån? Varför? Vad är vi gjorda av? Vetenskap är att våga öppna sig för livets mysterium.

Titta en stund på bilden. Der ser ut som en oljemålning, ett konstverk. Det är det också – ett naturens konstverk. Denna bild av universum släpptes för bara några dagar sedan och är det hittills mest detaljerade fotot av Carina-nebulosan i Vintergatan. Det vi ser här är hur livet skapas. Stjärnor skapas när gasmolnen kollapsar.

Vi är gjorda av atomer som har skapats i stjärnor – stjärnor som har funnits långt före vårt eget solsystem. Vi är gjorda av stjärnstoft. Man kan nästan säga att vi är eviga.

Titta ut i rymden en kväll och tänk att du – bokstavligen – är en del av det nästan oändliga. Det är en av de mest poetiska upplevelser som finns. Det är svindlande. Och det är svindlande på ett annat sätt när upplevelsen bygger på kunskap. Det ger rysningar och även tårar, om man tänker på det en längre stund.

Detta är vetenskapens och den sekulära humanismens poesi. Att steg för steg, metodiskt, närma sig svaren på de stora frågorna. Ibland innebär forskningen dock att vi vet mindre – vi tvingas överge vissa teorier. Att på detta sätt erkänna att det kanske inte finns några eviga svar, inga sanningar som gäller en gång för alla – det är att våga öppna sig för livets mysterium.

Om vi själva vill det, är vår kunskap, våra hjärnor och våra hjärtan i ständig utveckling, ständig expansion. Precis som resten av universum.

Det är lite mer än 70 år sedan Sveriges kanske största författare avled, Hjalmar Söderberg. År 2012 är förstås Strindberg i fokus. Men om Strindberg hade den infernaliska elden, så hade Söderberg den kyliga melankolin. Hjalmar Söderberg hade stil – i alla avseenden. En stor författare, med andra ord.

Hjalmar Söderberg var utan tvekan en stor stilist. Han använd ofta klassisk dramaturgi och tänkte genom varje ord. Novellen Pälsen är ett utmärkt exempel på detta. På samma sätt var han alltid oklanderligt klädd. Han är alltid allvarlig på de bilder som finns bevarade – han var en posör, i ordets positiva bemärkelse.

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Vem känner inte igen sig själv i detta ungdomliga sökande efter både närhet och avstånd – samtidigt?

Söderberg skriver just på ett ungdomligt sätt, inte minst i Doktor Glas. Huvudpersonen är – eller upplever sig åtminstone vara – utstött, missförstådd, förvirrad och melankolisk. Och ensam, på alla tänkbara sätt. Huvudpersonen är precis som Hjalmar på bilderna – gravallvarlig. Elegant. Grubblande. En posör. Det genomgående temat är:

Liv, jag förstår dig inte.

Vem har inte tänkt så? Eller – vem tänker inte så ibland?

När man som vuxen läser doktor Glas, blir kanske perspektiv ett annat. Med åldern är det kanske generellt så, att man mindre och mindre upplever sig vara den som är utanför. Man är inte längre den som betraktar utifrån – och genomskådar allt det som andra inte förstår. Med vuxenlivet kommer mer anpassning. Och därmed kanske en förstelning? Eller möjligen försoning?

Hjalmar Söderberg stelnade aldrig. Och han försonades aldrig heller. Han var alltid en stilist. Han avled mitt under världskriget, pessimistisk om mänsklighetens framtid. Han är lika oklanderligt klädd på de sista bilderna i livet. Kanske en posör in i det sista?

Läser man Hjalmar Söderbergs mer personliga brevväxling med Bo Bergman, anar man att mycket hos honom är en pose. Mer än vad man kan tro. Han kanske trots allt förstod livet. Det kanske inte var fullt så dystert. Men det är inte det personliga som räknas här. Förvirringen och ensamheten var för honom en litterär idé – han fulländade melankolin som estetik. Detta är hans arv och det är just det som gör honom till en stor författare. Särskilt om man jämför med många av dagens författare, som tycks sakna integritet, litterära idéer och stil.

Sedan en längre tid innehåller samhällsdebatten – förstås med rätta – ett stort fokus på “den svage”, d v s de grupper eller individer i samhället som anses och/eller anser sig vara svaga, saknar rättigheter, etc. Detta kan gälla t ex kvinnor, homosexuella eller etniska och/eller religiösa minoriteter. Det kan också gälla låg- och medelinkomsttagare kontra välbärgade på solsidan.

Mindre fokus läggs dock i debatten på dessa svagare gruppers och individers uppfattning om sig själva och sin omvärld. Få diskussioner handlar om deras köns- och människosyn, samt uppfattning om t ex mänskliga rättigheter.

Att tycka illa om eller t o m hata den man uppfattar som starkare, är inget som ifrågasätts av omvärlden, åtminstone inte till den grad, att det får ett paradigmskifte till följd. Detta gäller såväl Valerie Solanas SCUM-manifestet och hennes mordförsök på Andy Warhol, som förbundet Allt åt allas överklassafari med parollen “Odla ditt klasshat”, samt Muslimska brödraskapets faktiska kvinnosyn. Viss diskussion och upprördhet finns, men leder bara till rundgång och begreppen reds aldrig ut. Jag dristar mig här dock till att göra ett försök.

Om de grupper och individer som hatar anses ha en svagare ställning i det globala samfundet – ja, då anser både svenska och även en del andra europeiska medier och politiker, att dessa människors hat är legitimt, eller åtminstone inget man fokuserar på. Man vill gärna ge den svage rätt, vilket implicit är den moraliska ryggraden i klasskampsretoriken, som påverkat tänkandet långt över de marxistiska gränserna. Enligt denna syn ger man den svage rätt oavsett vad denne tycker eller gör.

Är den svage t ex homofob eller kvinnoförtryckare, som i fallet med Hamas och andra islamsistiska rörelser, har denne rätt att vara det. Hatar han judar, har han rätt att göra det. (Judarna intar dock en särställning i denna debatt, då de kan anses som både svaga och starka, beroende på sammanhang. Är en jude bankir, anses han stark. Blir han förföljd anses han svag.)

Den starke – det vill säga den vite medelklassvästerlänningen (företrädesvis man) har – enligt sig själv och sitt samhälle – dock inte rätt att vara hatisk. Den starke skall vara tolerant, d v s det som är starkt, gott och konstruktivt, medan den svage kan få lov att ha fobi, förtrycka eller vara för domsfull och intolerant, dvs ha “lägre” känslor, utan krav på sig att vilja förändra sin syn och gå motparten tillmötes.

Vad säger detta om den svenska och västerländska synen på “den andre svage”? Det är tydligt att man omyndigförklarar den svage genom att tillskriva honom rätten till dessa “lägre” känslor. Hela debatten om den svage bygger på en intellektuellt ohederlig hållning, för att citera den kände debattören och filosofen Ingemar Hedénius och jag skulle i högsta grad vilja kalla detta orimliga förhållningssätt för rasism.

Slutligen, konstruktiv ilska kan måhända medföra gott. Men det ständiga överseendet med hatet, kommer aldrig att kunna skapa någon skön ny värld. Därför vore det enda riktiga att låta även svaga grupper och individer omfattas av demokratiska principer och krav, och inte av något slags missriktad medkänsla eller välvilja, låta dem bryta mot mänskliga rättigheter och de demokratiska principer som rättsstaten bygger på.

Försvarsmakten oroar sig dessa dagar för att det är så få som söker sig till försvarsmakten, sedan den allmänna värnplikten avskaffades. Det diskuteras olika åtgärder för att vända utvecklingen. Men är det inte glädjande att färre vill lära sig döda?

Civilisation innebär rimligtvis att vi använder mindre våld och söker andra lösningar, som samtal och diplomati. Men militären bygger på idén att svärdet är mäktigare än pennan. Och dessutom på idén att okritiskt lyda överordnade och göra som man blir tillsagd – utan att rådfråga sitt eget förnuft och sitt eget omdöme. Är inte detta idéer som vi på 2000-talet borde överge?

Försvarsmakten själv föreslår som åtgärd att man sänker kraven, från avklarade gymnasiestudier till avklarade högstadiestudier. Vad sänder detta för signaler? Militärer behöver uppenbarligen inte grundläggande kunskaper om vår historia. De behöver inte heller kunna uttrycka sig.

Oräkneliga miljoner människor har under 1900-talet dött i Guds, nationens eller ideologins namn. Men det verkar ibland på debatten som försvarsmakten inte har lärt sig något av detta. Inser vi fortfarande inte det meningslösa i att lära sig döda andra bara för att de känner tillhörighet med en annan fana, en annan Gud eller en annan ideologi? Att offra sitt liv för en gemenskap som bestäms av tillfälliga nationsgränser? Jag tycker det är sorgligt att se bilderna när de stupade militärerna kommer hem från Afghanistan. Först och främst är det sorgligt med tanke på de anhöriga. Men också för att kistorna är insvepta i svenska fanan. Det är som om vi ingenting har lärt av historien.

Försvarsmakten vill också rekrytera fler kvinnor. Innebär jämställdhet nu att kvinnor också ska delta i männens krig?

Fråga är förstås också om det finns några hot mot Sverige. Varifrån skulle de komma? De som har sin utbildning, inkomst och kanske också sitt sociala liv inom försvarsmakten, hävdar förstås att det finns hot. Precis som alla andra offentliga förvaltningar som vill ha mer pengar och berättiga sin existens.

Om vi vill att världen ska bli mer civiliserad och lära sig av historien, behövs det inte mer pengar till försvaret och inte mer rekrytering av militärer. Lägg istället pengarna, i Sverige och i omvärlden, på åtgärder som syftar till att fler får fullständig skolgång, lär sig om historien och lär sig uttrycka sig. Då blir pennan mäktigare än svärdet.

I dagens DN (30/1) fanns det en hel bilaga om minoriteter i Sverige. Den mesta texten handlade om rättigheter, om att det är “coolt att tillhöra Sveriges urfolk”, om olika kommunala satsningar för att stärka minoriteter och öka allmänhetens kunskap om desamma – kort sagt, samma gamla vanliga identitetspoltik.

Ingen verkar fråga sig om det offentliga – stat, kommuner och landsting – verkligen ska syssla med identitetspolitik. Är det verkligen det allmännas uppgift år 2012 att stärka identiteten hos vuxna individer? Eller hos barn för den delen?

Naturligtvis finns det mörka sidor av historien där man av politiska skäl försökt försvaga och till och med utrota vissa identiteter. Det tar vi alla avstånd från idag. Men frågan är om inte ett stärkande av vissa identiteter ökar främlingsfientligheten? Det är precis denna typ av identitetspolitik som gynnar Sverigedemokraterna. Att ta bort identitetspolitiken vore att ta bort argumenten från Sverigedemokraterna.

Självklart har alla rätt att utveckla sin identitet, ensam eller i grupp. Men i ett demokratiskt, modernt samhälle ska det allmänna varken försvaga eller förstärka identiteter. Om det allmänna alls ska syssla med detta, behövs det en mer kritisk hållning. Vad får det för konsekvens att stärka sin identitet? Kan viss identitetspolitik komma i konflikt med det demokratiska samhället? Kan viss identitetspoltik rentav försvåra för individer att fritt leva sitt liv?

Ett sätt att motverka främlingsfientlighet är att ta strid, att gå upp på barrikaderna med slagord. Ett annat, kanske mer effektivt sätt, är att neutralisera själva frågeställningen som ligger bakom striden. Det vill säga, i detta fallet göra staten neutral i dessa frågor. Det är äkta avväpning. På köpet slipper vi den filosofiskt omöjliga frågan om vilka kulturer som ska stärkas med allmänna medel, och vilka som ska klara sig själva.

Välkommen till vår blogg! Denna blogg har just startats och de första inläggen kommer om några dagar.