Whitney Houston har hyllats i alla medier de senaste dagarna. Hon beskrivs till och med som världens bästa röst. Och visst är hennes tidiga bortgång tragisk. Hennes livshistoria rymmer många dimensioner, med missbruk och andra problem. Men samtidigt finns det idag en tendens att överdriva bortgångna personers artistiska gärning.

De flesta av oss dödliga kommer inte att bli ihågkomna särskilt länge. Och inte av särskilt många. Det är inget konstigt med det. På samma sätt kommer inte Whitney Houston att gå till historien. Hon kommer sannolikt inte att bli odödlig på grund av “I wanna dance with somebody”.

Många har dansat till henne och tyckt om hennes musik. Men det är inte att göra en artist, eller någon bortgången människa, rättvisa att överdriva dennas betydelse. Så fort någon artist går bort blir det idag omedelbart minnesbilagor i tidningarna och minnesprogram i TV. Mängder med personer intervjuas om sina minnen, även personer som ibland inte ens träffat den bortgångna. Ibland vet den intervjuade knappt vem det handlar om. Även personer som ägnat sig åt nästan buskisliknande komedi hyllas som mästerliga konstnärer som vi aldrig kommer att glömma.

Detta beteende kanske säger något om vår tid. Är det en fråga om dåligt samvete, upplevs personen som ett offer i ett samhälle vi själva skapat? Eller finns det kanske en modern ensamhet, en brist på känsla, som manifesteras i den kollektiva “sorgen” – “I wanna cry with somebody”? Det kanske inte finns så mycket att gråta gemensamt över längre, förutom döda kändisar.

Tragedier som Whitney Houstons eller Michael Jacksons överrumplar oss förstås. Det känns som sagt tragiskt när ett bekant ansikte eller en bekant röst för alltid är borta. Det är sorgligt när ett destruktivt livsmönster slutar i förskräckelse. Ett livsmönster som alltså möjligen är en produkt av samhällets destruktiva värderingar. Och detta bör förstås ägnas visst utrymme i medierna. De döda måste hanteras.

Men än viktigare är hanteringen av odöda, det vill säga de klassiker som består när överrumplingen har lagt sig. Alla blir inte klassiker. Men det är nästan typiskt vår tid att tillskriva någon en sorts klassikerstatus i samma ögonblick som denne går bort. Även om ingen skulle får för sig att göra det medan personen levde. I synnerhet gäller detta förstås när personen går bort för tidigt. Men en människas tragiska och destruktiva liv får inte upprättelse genom att beskriva den artistiska, eller konstnärliga, gärningen på ett sätt som inte överensstämmer med verkligheten. Snarare tvärtom.