Ord och bilder

Valvecka. Vad ska jag rösta på? Tips någon? Risken finns att jag röstar på sossarna igen, bara för att de är kompetenta förvaltare som troligen inte klantar sig och ställer till allt för mycket. Mycket politik har ju senare år tyvärr mest handlat om att välja bort vad som anses vara dåligt. Inte många visioner längre. Basinkomstpartiet eller Satanistiskt initiativ är tänkbara alternativ, men vore kanske inte särskilt valtaktiskt i orostider. Problemet är kanske att jag inte kan välja en ideologi, utan helst flera. Funderar därför ibland på att starta ett socialistiskt-liberalt-konservativt parti (arbetsnamn Världsmedborgarpartiet, VMP) med denna cocktaili:

-ekonomisk och materiell socialism i vissa frågor. Helst med en rejäl, helst europeisk eller global, medborgarlön som garanterar alla välfärd. Om man lägger ner försäkringskassan, arbetsförmedlingen, socialkontor och andra liknande allt mer ovärdiga och polisiära instanser kan dessa resurser omvandlas till medborgarlön. Plus ett förstatligande eller annan kollektivisering av järnväg, post, apotek, skola, vård osv. Och ett totalförbud för bl a NPM och ojämställda löner. Detta garanterar alla mänskliga rättigheter och ger alla människor en grund att stå på för att göra fria val. Detta går förstås att kombinera med fri företagsamhet i övrigt, där ingen måste få ett godkännande av någon tribunal för att producera något.

-livsstilsliberalism. Hur man lever, vem man älskar, vad man gör, vad man tror på, vad man inte tror på, vad man prioriterar i livet mm är enligt mig överhuvudtaget inte en kollektiv, statlig eller politisk angelägenhet. (Så länge man inte skadar någon eller inskränker andras frihet). Helst ingen värdekonservatism eller moralism överhuvudtaget. Det behövs mer traditionell humanism med ett bemyndigande av individer. Här följer bla a en avreglering av alkohol, tobak osv. Och avkriminalisering (att skilja från legalisering) av droger. (Vi har skyhög dödlighet jämfört med andra länder för att missbrukare inte vågar gå till vården, myndigheter mm. FN är kritiska till att Sverige kriminaliserar sjukdomar och missbruk) Och vidare ett avlägsnande av barnbidrag, stöd till trossamfund och annat som premiererar vissa livsval före andra. Alternativt då införa bidrag för ateister och singlar, men det skulle ju bara skapa mer administration.

-kulturkonservatism. Ett begrepp som idag har kidnappats av exempelvis nationalister och behöver nyanseras. Jag tycker inte att vare sig kultur eller skola ska vara en politisk experimentverkstad. Kultur och konst bör fredas från revolutioner och bör aldrig omvandlas till redskap för höger, vänster, mitten, nationer, grupper eller annat. Kultur är större än så. Större än vår tid och vår plats. Konservatism behöver alls inte handla om nationella identiteter eller en vilja att stanna eller backa tiden. Snarare handlar konservatism om en organisk utveckling framåt, utan några kommandon, där samhället förändras i takt med att människan förändras. Kulturkonservatism handlar enligt mig bl a om att försöka förstå vad det innebär att vara människa över tid, och inbegriper allt, även punk, hiphop och avantgarde mm. Nationalromantiken var exempelvis rebellisk mot etablissemanget vid sitt genombrott. Och anses idag vara tvärtom. Om vi inte lär oss om kulturhistorien förstår vi inte vad som händer över tid och utvecklas inte framåt. Vilket kulturarv skapas i vår tid till kommande generationer? Det behövs en politik för att vårda det globala historiska och framtida kulturarvet. Med mycket större offentligt stöd till kulturarv på både europeisk och global nivå.

Om man till allt detta slutligen adderar bildningsideal, obligatorisk filosofi i hela grundskolan, arbetstidsförkortning, pacifism och kosmopolitiska visioner mm, skulle jag kunna rösta på mig själv.

Den alltid lika omöjliga debatten mellan ateister och religiösa har tagit ny fart de senaste veckorna. Frågan är dels om det är en fråga som alls kan debatteras och dels om ateism och religiositet behöver utesluta varandra.

Guds existens och Guds icke-existens är båda lika obevisbara ståndpunkter. Det går inte, åtminstone än så länge, att bevisa varken närvaro eller frånvaro av övernaturliga krafter. Just för att de är övernaturliga, eller med andra ord bortom evidens och empiri. Bortom vår kunskaps gränser. Men trots att detta inte går att bevisa fortsätter debatten och blir ibland nästan komisk med orimliga ståndpunkter om de som tycker annorlunda.

Religiösa försvarar exempelvis sin ståndpunkt med att ateism också är en slags religion. En ateist kan visserligen bara tro att Gud inte finns. Men å andra sidan tror en ateist inte på någonting övernaturligt. Och den som inte tror på någonting övernaturligt är inte religiös. Att inte göra något är inte detsamma som att göra något. Det vore som att påstå att den som inte spelar fotboll också ägnar sig åt en slags idrott. Jag tycker även att ateister ibland felaktigt anklagas för att vara fantasilösa, eller att de saknar mod att öppna sig för mysteriet. Detta är en lika orimlig ståndpunkt – det är ju tvärtom religionerna som ofta står för absoluta sanningar och teser som inte kan ifrågasättas. Det behöver med andra ord inte innebära att öppna sig för ett mysterium att tillhöra en religion, kanske snarare tvärtom. Den som har fantasi, helst i kombination med vetenskapligt grundande kunskaper, kan föreställa sig betydligt mer omvälvande förklaringar än den om en allsmäktig skapare.

Vidare är det fullt möjligt att vara både ateist och religiös samtidigt – om vi hänför de båda livsåskådningarna till olika verkligheter. Religiositet är enligt mig någonting i människans inre verklighet. Precis som kulturupplevelser, känslor och andra former av hänförelser. Det är ingen slump att musikaliska upplevelser och religiösa upplevelser enligt vetenskapen har samma effekt på hjärnan. Eller att det finns så mycket musik, konst och arkitektur som har skapats till Guds ära. Religion och estetik hänger samman. Dessa inre rörelser, som hänförelse av Gud eller musik, är i högsta grad sanna – men bara inombords för den som erfar dem. Den yttre verkligheten är som den är, alldeles oavsett vad vi upplever i vår inre verklighet. När ateister påstår att religiösa lever i lögn är det alltså en orimlig ståndpunkt. Den religiösa erfarenheten är sann för den enskilde, i dennes inre verklighet. Vilken inte gör den sanningen mindre värd.

Rörelsen inombords, vare sig den kommer från Gudstro, kärlek till en människa eller ett djur, musik, längtan efter mysterium eller någonting annat är kanske det vackraste, eller skönaste, som finns. Men vi kan likväl inte betrakta denna inre rörelse, denna hänförelse, som ett bevis, evidens eller empiri kring hur den yttre verkligheten är beskaffad. Den yttre verkligheten styrs av naturlagar och den kan vi bara förstå genom kunskap, genom att läsa, lyssna på andra och lära oss. Kort sagt vetenskap.

Den inre verkligheten styrs däremot inte av naturlagar och går enligt mig inte att förstå med logiken, eller vetenskapen. Vi kanske aldrig kan förstå den överhuvudtaget, möjligen med hjälp av estetiken. Vilket är någonting positivt – det är det som gör oss till människor. Och för att bli kompletta människor måste vi kunna existera både i den inre och den yttre verkligheten samtidigt och försöka förstå respektive verklighet utifrån olika utgångspunkter, som logiken och estetiken. Ibland bör vi skilja verkligheterna åt och växla mellan dem. Vi kan med andra ord utan problem vara både ateister och religiösa. Vi kan bli hänförda inombords utan att för den skull tro på övernaturliga krafter i världen utanför oss själva. Det går alldeles utmärkt att känna vördnad och hänförelse i en kyrka eller av att läsa en bönetext utan att för den skull hålla vissa skrifter för evigt sanna eller tro på en allsmäktig skapare.

Inom filosofin talar man också om en tredje verklighet vid sidan av den inre och yttre – konsensusverkligheten. Den delen av existensen som vi kan diskutera oss fram till hur den är beskaffad, eller den delen av existensen där vi kan debattera oss fram till vad som är sant. Men närvaron eller frånvaron av övernaturliga krafter kan knappast sägas höra till konsensusverkligheten. Lika lite som vi kan debattera oss fram till en absolut sanning om vad som är bra musik eller hur och vad en förälskelse är. Den inre rörelse vi får av våra favoritlåtar, musikstycken eller förälskelser kan vi knappast betrakta som naturlag – upplevelserna är egna, alltigenom kvalitativa och ojämförbara och vi kan inte gärna förvänta oss att andra ska erfara samma sak. Visserligen kan det bli tankeväckande diskussioner kring Guds existens eller vad som är bra musik, men det är inga bevisbara faktum i den yttre verkligheten vi i så fall diskuterar. Och det blir nära nog komiskt när människor med olika ståndpunkter då försöker övertyga varandra.

Tanken att det skulle vara moraliskt befogat att offra både sitt eget och andras liv för nationen, jorden, blodet, flaggan, folket, en gud eller någonting annat har inneburit århundraden av meningslös död och sorg för mänskligheten. När människan blir ett medel för någonting annat – och inte längre är målet i sig – degraderas människolivet till ett instrument för makthavare, ideologier och annat. Ulf Kristersson hamnar i minst sagt dåligt sällskap med detta tankegods om ärorik död, när han uppmanar oss att offra våra liv med vapen i hand. Han är förstås fri att själv bli martyr, men att uppmana andra i en sådan maktposition närmar sig barbari.

Alla dessa män (det är nästan alltid män) som tycker att andras liv ska offras, är nästan alltid själv undantagna. De sitter ofta säkert med sin familj i en bunker någonstans och beordrar flyganfall som dödar tusentals oskyldiga vuxna och barn. De ser aldrig sina offer öga mot öga. Eftersom någon annan flyger flygplanet – och varken makthavare eller pilot har någon relation till offren – ser de sig inte själva som mördare. Offren är statistik. De skulle säkert däremot betrakta det som psykotiskt att för egen hand döda ett oskyldigt barn.

Frågan är om Ulf Kristersson är beredd att döda oskyldiga barn eller deras föräldrar för egen hand? Eller offra sina egna barn? Säger han även till sin familj och sina närmaste, öga mot öga, att han tycker att de ska dö för Sverige? Att det bästa vore om de tog avsked en gång för alla? Skulle han själv vilja vara längst fram vid fronten eller skicka fram sin familj och sina närmaste som kanonmat? Om hans barn vapenvägrade, skulle han då vilja frånta dem medborgarskapet?

Eller skulle han agera som de flesta människor gör i krig i verkligheten och inte på film – försöka rädda sig själva, sin familj, sina närmaste och andra undan barbariet?

Konsekvensen av krig i verkligheten är att människor dör i industriell skala. Oskyldiga människor blir bara statistik – oavsett om de skickas fram som kanonmat i försvar eller anfall. Liven tar slut. Och anhöriga får sedan bära en livslång sorg. Det finns ingen som helst ära i detta. Så hur kan Sveriges statsminister uppmana oss att agera i enlighet med detta barbariska tankegods? Hur kan han uppmana oss att vilja offra våra liv? Istället för att prata om hur vi ska rädda våra liv?

Ulf Kristersson borde agera precis tvärtom och vara den vuxne i rummet, som han påstår sig vilja vara. Männen i bunkrarna kan liknas vid pojkar som börjar gruffas och brösta sig på en skolgård. Till slut utbryter vilt slagsmål och även helt oskylda barn som inte vill vara med drabbas. Då behöver ibland vuxna gå emellan, lugna ner, resonera och bryta den grabbiga jargongen. Hålla huvudet kallt och inte dras med och försöka gruffas och brösta sig mer än alla andra.

Många av dessa mäktiga bunkermän är tyvärr inte ute efter att lugna ner och resonera, utan har förmodligen en dröm om ära och att gå till historien som en ny Stalin eller en ny Churchill. Trots att dessa män beordrade mord på oräkneliga antal människor. I en orolig värld, med olika yttre hot, hoppas jag att ledande politiker kunde överge dessa drömmar och i stället säga: ”vi tar alltid avstånd från alla former av militarism, våld, krig, och mord. Vi vill ha en värld fri från detta barbari. Vi kommer alltid att sträva efter fred, humanism och bildning. Ingen människa ska någonsin dö för någon annans hand. Inget liv ska någonsin offras. Men så länge det finns krig i världen, måste även vi försöka förbereda oss på det värsta och göra allt vi kan för att rädda så många liv det bara är möjligt.”  

Idag är det andra advent och Nobeldagen – men det är också födelsedag för en av mänsklighetens bästa idéer. Deklarationen om mänskliga rättigheter fyller 75 år. En minst sagt briljant idé baserad på lärdomarna från världskrigens och de totalitära regimernas barbari. Men ändå är denna idé på tillbakagång i hela världen. Färre och färre människor åtnjuter demokrati och yttrandefrihet. Hur är det möjligt?

Vi vet att vi sällan lär oss av historien och att vårt minne är kort. Men enligt mig beror tillbakagången också delvis på att vi inte diskuterar mänskliga skyldigheter i tillräcklig utsträckning. Mänskliga rättigheter handlar inte bara om frihet till, utan också om frihet ifrån. Eller annorlunda uttryckt som negativ och positiv frihet. Mänskliga rättigheter handlar därmed lika mycket om vad vi INTE ska göra mot andra människor.

För att förenkla något: jag är bara fri så länge du är fri. I samma ögonblick som jag försöker påtvinga dig min livsstil, min lära eller något annat, saboterar jag inte bara din frihet. Jag saboterar också hela idén om frihet och om mänskliga rättigheter. Och därmed saboterar jag också alltså min egen frihet. Om inte annat så ligger det i varje människas egenintresse att inte minska någon annans frihet. Det är också utifrån olika perspektiv min skyldighet att inte minska din frihet.

Diskussionen borde annorlunda uttryckt inte bara handla om rätten att bli inkluderad – utan lika mycket om rätten att exkludera sig själv från olika kollektiv. Politiska krafter vill ständigt göra anspråk på oss och inkludera oss i diverse olika kollektiva identiteter. Det kan vara identiteter grundande på nation, kön, kultur, religion, politik, livsstil och en mängd andra saker. Varje människa har rätt att stå utanför dessa, om den vill. Så hur mycket vi än själva hyllar dessa kollektiv, och övertygas av tanken att andra skulle få det bättre om de också var med, måste vi också låta andra vara i fred. Det står förstås alla individer fritt att bilda kollektiv, men det måste också stå alla individer fritt att avstå. Rätten att inte vara med helt enkelt. Och rätten att slippa bli definierad och klassificerad av andra.

Det hehövs kort och gott en deklaration om mänskliga skyldigheter, som en del av mänskliga rättigheter. Det är vår skyldighet att betrakta varje individ som ett mål och inte som ett medel. Och detta gäller inte bara i de stora världspolitiska händelserna, utan i vår vardag – att på allvar lyssna på andra och försöka hjälpa dem, så gott vi kan, att nå sina egna drömmar. Andra människor får aldrig bli medel för att nå våra egna drömmar. En av de första att formulera dessa tankar om mål och medel, och kanske ett slags första utkast till mänskliga rättigheter, var Immanuel Kant. En filosof som är ständigt aktuell och som borde lyftas fram i ljuset om och om igen.

De mänskliga rättigheterna är just individuella, eller borde enligt mig vara det. Rättigheter borde tillhöra just människor och inte nationer, folk, grupper, kön och så vidare – men inte heller åsikter, läror och ideologier, vare sig de är politiska eller religiösa. Det står var och en fritt att bekänna sig till en lära, men det står ingen fritt att påtvinga någon annan sin lära. Och de mänskliga rättigheterna ger oss också rätt att kritisera en lära. Detsamma gäller förstås också bland annat livsstilar. Det står var och fritt att exempelvis bekänna sig till kärnfamiljen som ideal och även bilda opinion, men det står ingen fritt att minska någon annans frihet att leva på annat sätt.

Jag gissar också att de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång för att vi inte i tillräcklig utsträckning diskuterar teoretiskt, abstrakt och principiellt. Eller utifrån intellektuella premisser. Det briljanta med mänskliga rättigheter är att de är just universella, oberoende av tiden, rummet, tillfälliga ideologier och andra sammanhang. Vi behöver stå bakom mänskliga rättigheter som filosofisk idé, med arvet från bland annat Kant, och inte bara i praktisk och konkret bemärkelse, här och nu.

Ibland kan åsikten framföras att det nästan är omoraliskt att njuta av våra fri- och rättigheter när så många andra inte kan det. Jag menar tvärtom – det mest moraliska är att njuta av friheterna maximalt varje dag, för att fira dem, upprätthålla dem och bevara dem. Att uttrycka sin åsikt, att festa, dricka för många glas vin, att gå på konsert, isolera sig eller vad som helst är alla praktiska och konkreta sätt att stå upp för mänskliga rättigheter.

Inget land har slutligen helt och hållet uppfyllt deklarationen. Alla människor har rätt till bostad exempelvis. Alla dessa rättigheter är fullt möjliga att uppnå – det finns både pengar och andra resurser. Finland har exempelvis nästan lyckats få slut på hemlösheten, genom att helt enkelt ge hemlösa bostad först, för att de sedan ska kunna lösa andra problem. Egentligen alltså oerhört enkelt, men komplicerat när makthavare och även den allmänna opinionen ofta vill något annat, eller har tillfälliga moraliska föreställningar som de tycker ska gälla alla. Det finns, som någon uttryckte det, egentligen ingen anledning att snåla med rättigheter. Vi skulle kunna deklarera djurens rättigheter. Robotars rättigheter. Kanske även naturens och därmed själva livets rättigheter.

För att till sist försöka summera, fira och hylla denna ändå livskraftiga 75-åring, skulle jag vilja formulera de mänskliga rättigheterna såhär: ”gör vad fan du vill, men bara så länge du inte hindrar någon annan från att göra vad fan den vill”.

På nyårsafton 2021 lovade jag av någon anledning mig själv att läsa Platons samlade verk under 2022. Av olika anledningar fanns det inte tid under det året, men nu i juni 2023 har jag nått målet och firar med ett glas Grönstedts. Så vad är lärdomarna från dessa verk, lite drygt 3500 sidor senare?

Framför allt är verken – förstås – ett intellektuellt fundament i det västerländska tänkandet och filosofin i hela världen. Jag tror att många människor på olika sätt söker efter fundament i livet, eller något sorts ursprung. Det händer något med ens tänkande när man försöker hitta rötterna. Och det går förstås att hitta många rötter i Platons verk. Här går det att hitta rötter till kristendomen, olika politiska ideologier, statsvetenskap och framför allt nästan alla filosofiska läror efter Platon. De stora filosofiska grundfrågorna, som så många filosofier efter Platon brottats med, grundläggs i dessa verk. Man förstår världen de senaste 2000 år sedan bättre av att läsa Platon.

Platon har också överraskande mycket humor och tidvis ironi. Stora dela av hans verk är skrivna i form att lättlästa och finurliga dialoger, med Sokrates som centralgestalt. Andra delar är nästan oläsliga. Tillsammans ger texterna en överblick på Platons många olika sätt att tänka och hans olika stadier i livet. Han resonerar på olika sätt utefter vad som händer i det omgivande samhället.

Men den kanske viktigaste lärdomen från mig är ändå Platons och Sokrates betoning av att leva ett filosofiskt liv. Ett reflekterande liv. Ett liv där man försöker förstå. Och skaffa sig kunskaper. Där man ställer frågor och inser sina egna begränsningar. Och för att leva ett sådant liv räcker det inte med att ge sken av att ha kunskaper, eller att bara prata om kunskaper. Platon vänder sig ofta mot retoriker och sofister. Nej, ett filosofiskt liv innebär enligt Platon till stor del behärskning. Att inte ideligen ge efter för de kortsiktiga begären utan att lära sig filosofera behärskat. Platons tid var på flera sätt inte annorlunda mot vår – då som nu var det vanligt att bli beroende av kortsiktiga njutningar, på bekostnad av behärskning och kunskaper. Då handlade det till stor del om rikedom, mat, dryck och vissa former av sex. Idag finns det förstås en mängd andra saker att bli beroende av, som sociala medier, tobak, droger och en mängd andra saker. Saker som distraherar och ger en ”kick”. Men den som bara ägnar sig åt detta lägger aldrig ett fundament för sig själv. Och lever till slut inte ett filosofiskt liv.

Sedan innebär detta synsätt, å andra sidan, att Platon på flera sätt är en tråkmåns. Han gillar inte konstnärer, som han menar skapar sämre, felaktiga avbildningar av verkligheten. Och han förstår kanske inte rusets, lustens och känslans betydelse för det mänskliga livet. Och den riktigt svåra konsten i livet är ju inte att en gång för alla välja sida, mellan behärskning och begär. Utan att hitta balansen. Att enbart låta sig styras av det ena eller andra leder till olycka. Och till slut kanske ingen filosof har svarat på hur man hittar denna balans. Var och en av oss måste hitta vägen.

Men enligt mig är det ingen tvekan om att ett filosofiskt liv, med viss behärskning, faktiskt är detsamma som ett lyckligt, meningsfullt liv. En sann förståelse för sig själv, andra och omvärlden får man aldrig genom ”kickar”. Inte för att det är enkelt att leva ett sådant liv eller för att jag lyckas särskilt väl så här långt, men det är ett ideal att sträva emot.

I min debutbok från 2022 ”Allting handlar inte om dig själv här och nu” (som jag för övrigt nu i efterhand anser vara för lång och tjatig) kritiserar jag den stora mängden självhjälpslitteratur som fortsätter översvämma bokmarknaden. Ett av problemen är att dessa böcker ofta innehåller förenklade svar, inte sällan kopplat till positivt tänkande och liknande.

Man skulle kunna tänka sig att sådana böcker tipsar om att vi måste övervinna vår fruktan. Eller våra rädslor. Men det kanske inte är så enkelt, funderar jag på. Baserat på våra minnen, erfarenheter, kunskaper, lärdomar och annat kan det ibland finnas goda skäl att känna fruktan eller rädsla. Att frukta eller vara rädd för att såra någon annan är kanske någonting bra, i vissa fall. Fruktan och rädsla kan baseras på en gedigen självinsikt, en förståelse för att man helt enkelt inte klarar vissa saker. Detta kan gälla alla möjliga saker. Att vara rädd för ormar, som kan vara giftiga, är kanske någonting bra, i vissa fall. Vi kanske bör låta vår fruktan och våra rädslor styra oss mot de rätta valen? Och se fruktan och rädsla som någonting som kan hjälpa oss, i stället för att skapa ångest.

Sedan finns det självklart situationer när vi bör övervinna våra rädslor. Rädslor kan ju hindra oss från att göra det vi vill. Men även då agerar vi kanske utifrån våra minnen, erfarenheter med mera. Vi förstår vad vi har att vinna långsiktigt genom att övervinna rädslan. Bedömer vi att det finns mer att förlora på att övervinna rädslan, finns det goda skäl att låta bli.

Mycket i livet blir nog som det blir baserat på just våra minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar. Vår hjärna utvecklas långsamt genom livet – en kort evolution – och får oss efterhand att bete oss på ett visst sätt. Och kanske är det någonting bra att vi beter oss så. Kanske beter vi oss egentligen på ett sätt som leder oss till de rätta valen, även om det ofta kanske känns tvärtom. Alla har vi väl frågat oss saker i still med ”varför sa jag så?” ”Varför sa jag inte så?” Varför gjorde jag ingenting?”. Det är till synes omöjligt att förstå sig själv ibland. Men om man funderar djupare på saken är det kanske inte omöjligt. Vi säger och säger inte, gör och gör inte, förmodligen saker utifrån vad vi egentligen vill. Vår hjärna styr oss mot den livssituation vi egentligen vill ha, utifrån våra erfarenheter. Vi kan förstå oss själva.

Utifrån detta synsätt är det kanske inte heller fruktbart eller meningsfullt att alltid försöka förstå vad andra säger eller gör heller. Och framför allt inte att försöka förstås deras avsikter. De kanske inte heller har några särskilda avsikter. De kanske beter sig på ett visst sätt utifrån deras minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar – helt utan avsikter. Deras hjärnor har utvecklats på ett visst sätt och de säger och gör saker utifrån detta. Utifrån ett mikroevolutionärt perspektiv är det lika fruktbart och meningsfullt att fråga sig vilken avsikt ett äpple har med att falla till marken. (Därmed inte sagt att vi på något sätt är ofria eller saknar vilja, tvärtom. Beroende på hur vi lever kan vi varje dag skapa nya minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar som efterhand leder oss till nya val i livet. Men den processen tar tid då hjärnan utvecklas och förändras långsamt.)

Men för att verkligen förstå en annan människas avsikter – i den mån det finns sådana – måste man nog känna den människan på djupet. Och förstå den människans minnen, erfarenheter, kunskaper och lärdomar genom hela livet. Men så länge man inte känner människan på djupet, är det kanske bäst att sluta försöka förstå avsikterna. Eller sluta tänka att det måste finnas en avsikt.

Häromdagen följde jag min pappa till sista vilan, efter ett långt och innehållsrikt liv. Sorgen och saknaden är verklig för mig. Känslan i hjärtat är verklig. Men faktumet att han är borta, tanken i hjärnan, är overklig. Jag kan inte förstå att han är död. Förmodligen kommer döden att vara overklig och omöjligt att förstå för oss människor en lång tid framöver. Någon gång långt in i framtiden kanske våra hjärnor kan förstå döden, som en följd av evolutionen kanske. Men just icke-varandet har ju varit ett filosofiskt mysterium ända sedan människan började filosofera för omkring 2300 år sedan. Somliga filosofer menade att det är omöjligt att överhuvudtaget tänka och tala om det som icke är. De kanske hade rätt. Det är omöjligt för mig att tänka om min pappas frånvaro. Men däremot kan jag förstås tänka på alla minnen, historien, allt som har varit. Och det som har varit finns kvar, så länge vi kan och vill. Minnena och historien kan bli en del av varandet och behöver inte förpassas till ett icke-varande. Vi kan på så sätt leva i det förflutna, nuet och framtiden. Allt som har varit är inte borta, utan något vi kan lära av. Jag kommer att fortsätta lära mig av min pappa så länge jag lever.

Varje gång Nick Cave släpper ett album, en roman, en film, ett svar i Red Hand Files, lanserar en turné eller annat blir jag nästan nervös. Varje gång får jag skyhöga förväntningar. Vi vet alla hur svårt det är för en artist att behålla sin konstnärliga förmåga genom flera årtionden. Det är svårt för en konstnär att vårda sitt eget arv, sin historia men också samtidigt hitta nya uttrycksformer och inte bara repetera gamla succéer. Nick Cave gör just detta, efter över 40 år som musiker och författare. Senaste filmen This much I know to be true är inget undantag. Här finns sorg, humor, melankoli, det sublima, det absurda, allvar, glädje, ironi, allt paketerat i en estetisk hyllning till kreativiteten själv. Och som någon kritiker skrev för ett par år sedan: ingen annan konstnär lyckas vara komiker, terapeut och predikant samtidigt. Och han blandar punk, psalmer, blues – allt möjligt som inspirerar. Han inspireras av Beethoven, Bibeln och Flannery O’Connor. Hans förebilder utgörs av minst lika många författare som musiker. Det är just denna kombinationen som är så tilltalande med Nick Cave. Att ta allting på allvar, att skämta om allt, att vara troende, att inte vara troende. Skratta och gråta åt människans villkor. Samtidigt. Det är sann frihet.

Kärleken som en kraft större än oss själva. En kraft som kan överleva oss, även om vi själva dör och försvinner. Evig kärlek kan sägas vara romantikens kärna, oavsett om vi med romantik menar moderna parrelationer eller historisk filosofisk strömning. Evig kärlek kan också sägas vara en estetisk och filosofisk idé som tappat mark i det postmoderna, sekulariserade samhället. Stora berättelser om evig kärlek upplevs idag som både naiva och kanske konservativa. Uppfattningen att konsten är en fråga om kollektiva, sociala och politiska processer har ersatt uppfattningen att konstens främsta mål är att ge individen sublima upplevelser. Men som just estetisk och filosofisk idé, med tankegods från Edmund Burke och Immanuel Kant, är den eviga kärleken en tidlös tanke för de utstötta, radikal och revolutionär till sin natur.

Den eviga kärleken kan spåras långt tillbaka, men får förstås sitt genombrott i samband med de romantiska poeterna. En litterär, musikalisk och filmisk resa längs den eviga kärlekens stig kan därför ta sin början med systrarna Brontë och Keats vid det tidiga 1800-talet, gå via Stoker och andra gotiska vampyrförfattare kring sekelskiftet, till 1900-talets Dylan Thomas för att slutligen nå fram till idag där vi hittar Lars von Trier och Nick Cave. Gemensamt för dem alla är de stora berättelserna, episka och högstämda, om den eviga kärleken – men inte i religiös bemärkelse, inte i form av en gud.

Charlotte Brontës roman Jane Eyre kan sägas vara en av litteraturhistoriens största berättelser om evig kärlek. Jane är ustött från släkten, skolan och hela samhället. Hon är mån om sin värdighet och vägrar inleda en relation som inte är ärlig. Mot slutet av romanen, när en präst vill att hon följer med på en missionärsresa, hör hon plötsligt sin egen mission. Och missionen kommer från Gud, men inte i kyrkans bemärkelse. Utan Gud i bemärkelsen kärlek. Kärlek som en kraft större än oss själva. Det är detta ögonblicket, när Jane drabbas av en sorts radikal, revolutionär uppenbarelse om evig kärlek, som skiljer romanen från många andra. Liknande idéer genomsyrar Svindlande höjder: Cathys och Heathcliffes kärlek är så stark att deras band verkar har knutits av högre krafter. De plågas av sin kärlek, de kan inte göra något åt den. Och den verkar sträcka sig bortom döden.

En av få som idag berättar liknande stora berättelser är Lars von Trier, som gärna berättar med kapitel i sina filmer. En direkt motsvarighet till Jane Eyre är just Breaking the waves. Huvudpersonen Bess upplever sig också höra Gud kalla på henne. Men inte kyrkans Gud. Utan Gud i bemärkelsen kärleken. Bess gör allt för kärleken, även när kyrkan och samhället fördömer henne. Hennes kärlek är villkorslös, hon offrar till och med sig själv. I slutet ringer klockorna, men förmodligen inte Guds klockor, inte prästernas klockor. Utan den eviga kärlekens klockor, som ringer för ett helgon.

En annan film i liknande genre är Bright star, filmen om John Keats. Poeten Keats dör mot slutet av filmen, men kärleken lever vidare genom hans ord. Poeten får på så sätt kärleken att leva vidare, bortom döden. John Keats själv uttryckte det själv med de ofta citerade orden Love is my religion, I could die for that. Keats, Shelley och Byron kan alla sägas vara den tidens revolutionärer. Samtidigt som Keats, och årtiondena därefter, blomstrade vidare vampyrmyten i poesin och litteraturen. Draculas kärlek till Mina består över århundraden, den överlever döden. Men Dracula är, liksom Jane och Bess, utstötta från samhället, från kyrkan.

Idag kan Nick Cave sägas vara den eviga kärlekens apostel, med tydliga kopplingar till Brontë, Keats och de andra. Nick Cave pratar i sina föreläsningar om Gud som en fantasi, en fantasi som uppenbarar sig på olika sätt för olika människor. För Nick Cave är Gud en kraft som skapas genom litteraturen och konsten, och som också hålls vid liv genom konsten och litteraturen. Gud finns inte utan vår fantasi. Samtidigt som Nick Cave närmast har en ateistisk hållning, vad det gäller religion som praktik och politik, anser han att en kultur utan Gud är medioker. Den kultur som är återhållsam, som inte släpper fantasin hela vägen till den eviga kärlekens horisont, är medioker.

När Nick Cave skriver kärleksballader, har föremålet för hans kärlek samma status som Gud. Han tillber henne. I Until the end of the world sjunger han closing my eyes and actually praying, not to God above but to you. I Into my arms sjunger han

I don’t believe in an interventionist God //

And I don’t believe in the existence of angels

But looking at you I wonder if that’s true //

But I believe in Love

And I know that you do too

Alla ovan nämnda romaner, dikter, filmer och sånger är inte enbart romantiska i den bemärkelsen att de enbart vilar på idealismen som filosofisk grund. Man kan förvisso göra en koppling till Immanuel Kants idealism. Vi kan enligt Kant mycket väl ha odödliga själar, men det ligger i så fall bortom vår kunskap. Och eftersom det ligger bortom empirin och erfarenheten, bör det heller inte vara föremål för praktik och politik. Men det är likväl en central fråga för människan att tänka kring. Ovan nämnda verk är dock inte heller enbart gotiska i den bemärkelsen att de enbart vilar på solipsismen som filosofisk grund. Medan flera romantiska poeter och konstnärer trodde att de kunde uppenbara Gud genom sina verk – Gud fanns överallt – skildrade de gotiska författarna en gudlös värld – Gud fanns ingenstans. De ovan nämnde författarna kan istället för romantiska eller gotiska sägas vara mörkerromantiska (i brist på ett bättre ord för engelskans dark romanticism).

Inom mörkerromantiken är den bärande tanken att den mystiska, för oss obskyra kärleken lever vidare, när vi själva försvinner. Detta rymmer en sublim romantik – men också en smärta över döden, över att slutet är detsamma för oss alla. Det är just denna ambivalens, som varken invaggar oss i trygghet eller lämnar oss i desperation, som är den bärande estetiska idén. Här finns om man så vill en koppling till kristendomens medeltida mystiker, som Johan av Korset, som likt Bess eftersträvade en personlig direktkontakt med en frånvarande, ibland obegriplig Gud. Jane Eyre, Bess och Nick Cave – alla vänder de sig mot kyrkans inskränkthet, mot dess världsliga anspråk på politisk makt. Alla vänder de sig samtidigt mot det mediokra, mot det fantasilösa, mot det kärlekslösa. Här blir den eviga kärleken både estetik, etik, filosofi och religion – men aldrig politik. Gud, i den bemärkelse var och en väljer att ge Gud, hör hemma endast i konsten och litteraturen, i vår fantasi om man så vill. Men där är Gud å andra sidan oumbärlig.

Det handlar alltså inte om att göra präster eller en församling till lags, eller att göra Gud till lags. Det finns en närmast revolutionär moralisk dimension i detta. En visionär, antiauktoritär moral. Kärleken är en högre kraft, som vi kan hålla vid liv. Den dör om vi inte anstränger oss. Och det är denna slutsats vi kan dra av Brontë, Keats och de andra: det som räknas är vad vi själva gör under vårt korta liv, om vi bidrar till att kärleken lever vidare. Eller om vi bidrar till dess död, genom vår inskränkthet och fantasibrist, genom vårt fördömande.

Ju mer kärlek vi ger till dem vi älskar – alla levande kännande varelser, djuren, och kanske också naturen i sig själv – desto mer bidrar vi till bevarandet av kärleken. Vi bör därför läsa poeterna inte bara för våra egna sublima upplevelser, en tanke som Burke definierade, utan också för att bära poeternas visioner, deras arv, vidare till kommande generationer. På så sätt blir vi alla del av någonting större, någonting högre. Men vi behöver göra det ensamma, inte i en fördömande församling, och inte i hopp om en paradisisk belöning. Ingen har kanske beskrivit det vackrare än Dylan Thomas, 1900-talets store mörkerromantiske poet, i dikten Death shall have no dominion:

Though lovers shall be lost, love shall not.

I debatten om huruvida det är bra eller inte för människan och planeten att äta kött saknas oftast det vitktigaste perspektivet – djurens. Det är förvånande att exempelvis signaturen CG (som i Jönköpingsposten 17 januari på står att man räddar världen om man äter kött) och så många med honom inte ser några problem med att förslava, avrätta och äta upp levande, kännande varelser. Att minimiera lidandet bordet alltid vara viktigast, anser vi. Politiker och föräldrar saknar oftast helt och hållet detta perspektiv när de exempelvis diskuterar ytterligare vegetarisk mat i skolan. Mat som i EU varje dag reser en sträcka motsvarande tur och retur solen.

Djur är individer. Varje djur är NÅGON. Djur känner. Djur kommunicerar med varandra. Djur har relationer – både med andra djur och med människor. Det finns mycket forskning som visar att djur har känslor precis som människor, att de upplever glädje och sorg, att de har empati, samarbetar och mycket mer.

Att äta kött är därför att bidra till en industriell avrättning av kännande varelser. Varje gång ett djur slaktas, innebär det inte bara meningslös död, utan också sorg för anhöriga. För djurets familj, för djurets vänner. Detta gäller inte bara kött, utan även ägg och mjölk. Kalvar rycks i tidig ålder bort från sina föräldrar, för att sättas i tvångsarbete och producera livsmedel till människor. Detta får de göra hela sitt kort liv, tills de inte orkar längre och avrättas. Hade det gällt människor hade vi kallat det för vad det är – slaveri. Tänk dig ett litet barn som rycks bort från sina föräldrar, sätts i en fabrik och får tvångsarbeta tills det inte orkar mer för att sedan avrättas? Eller sätts i bur och matas ett tag, varefter man drar av barnets hud för att göra en jacka? Eller om man på försök hällde frätande schampo i ögonen på barnet för att se om det gör ont? Det är för oss obegripligt att signaturen CG och andra likställer detta med att “döda jord och gräs”.

Det flesta inser detta när det kommer till vissa djur, som exempelvis hästar, katter och hundar. De flesta tycker att det är fel att förslava, avrätta och äta upp dessa djur. Varför? För att människan utvecklat en relation till dessa djur, förstås. Men egentligen är det en självklarhet att resonera på samma sätt för alla djur. Alla djur känner, inte bara de som upplevs som “gulliga” av människor.

Människan har sedan länge enbart brytt sig om dem de har en relation till, sin egen “klan” eller “stam”. Jämför med världskrigen exempelvis. Mördandet som då pågick i industriell skala påminner om dagens köttbransch. De som släppte bomber över hundratusentals människor behövde inte se konsekvenserna, behövde inte se offren. Men ingen av de som släppte bomberna hade förstås gjort det över sin egen familj eller sina egna vänner. Likadant är det idag: ingen skulle stå ut med att skicka sina egna husdjur till slakteriet och titta på medan de skärs i småbitar. När ska människan på allvar börja bry sig om alla djur och människor som de aldrig träffat?

Faktum är att det inte finns några godtagbara skäl för att fortsätta äta djur. Det spelar ingen roll vad vi historiskt har anpassat oss till. Det spelar heller ingen roll hur mycket djuren förstår. Återigen: överför resonemanget till människor. Sedan när det skulle det vara rätt att förslava och döda andra människor med argumentet att det är en gammal vana, eller tradition? Eller ett av strukturer skapat behov, såsom till exempel slaveri? Eller att det är acceptabelt att döda människan, för att människan som dödas inte förstår vad som händer, eller inte har ett fullt utvecklat språk? Man skulle kunna hävda att det är ännu grymmare att döda dem som inte förstår (exempelvis intellektuellt funktionsnedsatta). Att något “alltid” eller “länge” varit vanligt, är inte i något annat sammanhang i samhällsdebatten, ett argument till att inte förändra. Köttätandet bidrar aktivt och medvetet till att plåga och döda, till skillnad från om man råkar trampa på en myra, något som den perspektivlöse köttätaren ofta tar till intäkt för att kritisera vegetarianen/veganen, och fortsätta sitt eget köttätande.

Återigen: det är ingen skillnad på människor och djur i de viktigaste bemärkelserna. Vi är alla släkt. Djur känner glädje och sorg. Djur kommunicerar. Djur har relationer. Djur har far- och morföräldrar. Och kusiner. Det går aldrig att försvara slaveri och mord på varken människor eller djur. Att vi genom att avstå kött, minskar världens samlade lidande, är ett oslagbart argument till att avstå kött.

Att minskat köttätande sedan skulle innebära stora miljövinster är en bonus. Forskningsrapporter tyder på att köttproduktionen står för över 50% av växthusgaserna, om man räknar in alla transporter med mera (medan signaturen CG grundlöst påstår att betande djur inte bidrar till växthuseffekten). Varje dag körs köttdjur omkring i lastbilstransporter i enbart Europa, motsvarande en sträcka på tur och retur solen, det vill säga 30 miljoner mil. Tur och retur en annan himlakropp i universum, varje dag! Vidare ger skogsskövlingen för betesmark i Latinamerika upphov till stora miljöproblem, dels vad det gäller lokal erosion och dels vad det gäller hela jordens syresättning. Att vi skulle odla för mycket på jorden om vi alla åt vegetariskt/veganskt är i jämförelse ett alltför klent argument för köttätande.

Så när du räddar levande, kännande varelser från plågeri, slaveri och avrättning, räddar du också planeten. Tänk på det, du som kallar dig miljövän. Såvida inte ditt ekologiska kött är alltför gott, förstås…