Ord och bilder

Debatten om vad julen
“egentligen” handlar om får ofta ett löjets skimmer över sig. Många kristna
tycker exempelvis att Jesu födelse är den “egentliga”, ursprungliga anledningen
att fira jul. Konsumtionssamhällets kritiker beskriver julen som något ångest-
och stresskapande som först och främst handlar om att gynna näringslivet, shoppa
och öka tillväxten. Några anser att julen är en fråga om geografi, en nationell
kulturtradition. Det finns många fler som på olika sätt gör konkurrerande anspråk
på julens innebörd. Det borde dock aldrig vara statens, kyrkans eller
näringslivets uppgift att bestämma julens innebörd – det borde vara upp till
var och en. Frågan är också varför man inte kan fira jul just för julens egen
skull, utan hänsyn till religion, kommers och “svenskhet”? På samma sätt som
man kan ta del av konst för konstens egen skull.

Tiden kring 20-25 december har åtminstone sedan antiken år
varit en högtid och festtid, då man ätit och druckit. Man har i hela världen
firat olika gudar och väsen vid denna tid. I fornnordisk religion har man firat
midvinterblot. De flesta är, och har varit, övertygade om just deras version är
mest sann. Men det mesta är förstås lika osant. Sagan om Jesus är förstås,
vetenskapligt sett, inte mer sann än Julkalenderns påstått ockulta berättelse. Jesu
födelse är knappast heller den “ursprungliga” tanken bakom julen. Den som är
intresserad av historia – vilket tyvärr många religiösa inte är – kanske vet
att det varken finns historisk eller evangelisk grund för att Jesu födelse
skulle ha inträffat den 25 december. Mycket tyder på att kyrkan valde att ”flytta”
Jesus födelsedag till den 25 december i syfte att konkurrera ut hedendomen.
Detta tycks dock inte bekomma många kristna, som ändå firar Jesus födelsedag på
juldagen. Och det har de förstås full rätt att göra.

Naturligtvis får debatten också ett löjets skimmer över sig
när staten, representerad av myndigheter, politiker och tjänstemän, beter sig
som gamla tiders kyrka och på motsvarande sätt försöker omstöpa och korrigera
sagor. Man vill ta bort pepparkaksgubbarna till exempel, för att gamla sagor
ska stämma med 2012 års värderingar. Det är ett lika fantasilöst och
historielöst sätt att förhålla sig till sagorna som Romerska kyrkan, när de
bekämpade hedendomen. Nu senast har även näringslivet, representerat av Disney,
börjat ägna sig åt samma historierevisionism. (Det är förstås rimligt att
kritisera de nya verk, skapade 2012, som brister i kvalitet och skildrar
människor på ett stereotypt sätt, men att försöka omstöpa 30-talet till 2012 är
bara antiintellektuellt.)

Julen är idag en blandning av religion, folktro, myter och
kommers. Ett gammalt helgon från 300-talet (Sankt Nikolaus) har på 1900-talet
fått ett nytt utseende, skapat av bland andra Coca Cola. Detta blandas sedan
friskt med den svenska gårdstomten, ett slags väsen som hjälpte till på
gårdarna och matade djuren. Där har till exempel Jenny Nyström hjälpt till att
skapa bilden av tomten. Någonstans kommer också julbocken in, som gick omkring
med en säck och delade ut klappar. Och så dök tanken upp att tomten bor på
Nordpolen. Och har flygande renar. Granar och ljusstakar kommer från Tyskland
och har inte funnits i Sverige särskilt länge.

Här finns alltså Jesus, 1700 år gamla helgon, Coca Cola,
svensk folktro, tyska traditioner och mycket annat i en salig röra. Detta
brukar ibland vara en anledning för julens kritiker att avstå från firandet.
Eftersom det så att säga bara är sagor.

Och det är förstås sagor, allt från Jesus till den svenska
gårdstomten. Men frågan är om detta inte är en ännu starkare anledning att fira
julen? Det vore annars som att avstå från The Hobbit för att det bara är en
saga (sedan kan man avstå filmen för att sagan är överexploaterad eller för att
man misskött djuren under inspelningen, men det är en annan fråga). Man kan
mycket väl fira jul för julens skull. Ett skönsjungande luciatåg som övat länge
kan vara en estetisk upplevelse för både öga och öra en mörk decembermorgon. Glöggen
värmer när det är minusgrader ute. En överlastad Disneygran kan vara en fröjd
att titta på, ett fyrverkeri. Och sagan om Jesus, de tre vise männen och allt
det andra är både fantasifull och dramatisk.

Så varför inte fira julen som estetisk upplevelse? Som en fest
för öga, öra och smaklökar? Det vore ett mer ursprungligt sätt att fira. Och om
det nu är kommersiellt “jippo”, så innebär ju ökad konsumtion att vi skapar
fler arbetstillfällen. Vill man verkligen hjälpa de arbetslösa vid jul ska man
shoppa. Under nuvarande ekonomiska system är shopping det enda sättet att skapa
jobb och mer skatteintäkter till skola, vård och omsorg. (Men man ska förstås
helst gärna shoppa saker som är bra för människa, djur och natur). Och vidare, varför
skulle man känna stress och ångest inför jul? Alla är fria att fira jul i den
omfattning och på det sätt som passar var och en. Den som stressar, gör egen
julkorv och letar efter perfekta klappar kanske också är den som får den bästa
julen. Den som inte bryr sig, inte lagar julmat och inte köper klappar, får
inte samma jul. Det är upp till var och en att balansera prestation och
belöning och inte försöka tvinga på alla andra samma uppfattning som man själv
har.

Det är också på samma sätt upp till var och att fira
traditioner som man själv vill, eller helt avstå dem. En del firar av rent
sentimentala och nostalgiska skäl, vilket är en anledning lika god som någon
annan. Alla är fria att välja hur man vill göra, men bara så länge man ger
andra samma frihet. Därför kan man inte kräva att kyrka, stat eller näringsliv ska
värna ens egen uppfattning och lära alla andra vad julen “egentligen” handlar (eller
inte handlar) om. Julens innebörd är inte en fråga om vetenskap, där man kan skilja
sant från falskt.

Så alltså, sammanfattningsvis – varför inte ta tillfället i
akt att njuta av ljus, musik, sagor och mat? För dess egen skull? Och låta
fantasin skena? Vad blir roligare eller bättre av att vi låter bli att fira?
Det är ju trots allt en fråga om sagor, och sagor kan stimulera fantasin, lära
oss att se saker ur olika perspektiv och i bästa fall skänka estetiska
upplevelser. Precis som konsten kan göra – om den bara lämnas i fred av stat,
kyrka och näringsliv.

Sverigedemokraterna
anser att svenskheten, såsom de definierar den, är hotad av inslag från andra
kulturer. De anser att ett samhälle mår bäst av mindre mångfald. De flesta
andra anser motsatsen, att mångfalden har ett egenvärde. Samma perspektiv borde
gälla debatten kring Gaza.

Israel bygger på tanken att en enskild folkgrupp ska ha en
egen stat, att detta är nödvändigt för att skydda deras kultur. Man vill skydda
det israeliska, eller det judiska, precis som Sverigedemokraterna vill skydda
det svenska. Man vill bevara det judiska på ett särskilt stycke mark, precis
som Sverigedemokraterna vill bevara det svenska på ett särskilt stycke mark.
Mot detta ställs ytterligare en folkgrupp, den palestinska, där vissa hyser
samma åsikter. En viss kultur, en viss religion, ska skyddas på ett särskilt
stycke mark. På diverse religiösa grunder anser båda parter att de har rätt
till detta särskilda stycke mark.

Så vad är lösningen på Gazakonflikten? Här kommer några
tankar, som sannolikt åtminstone skulle leda mot en fredligare situation:

1. Debattera emot mångfaldsmotståndare och nationalister
oavsett i vilket land dessa dyker upp. Det är fördomsfullt att tycka att vissa
(i synnerhet då “svaga”) folkgrupper äger rätt att vara motståndare till
mångfald och äger rätt att vara nationalister. Det är fördomsfullt att bekämpa
nationalismen i Sverige och samtidigt betrakta den som en rättighet hos andra
folkgrupper. Bekämpa alltså nationalismen även när den dyker upp utanför
Sverige. Men blanda inte ihop korten och kalla inte mångfaldsmotståndare och nationalister
för rasister och fascister. Då urvattnas begreppen och vi ser inte den riktiga
rasismen och fascismen när den dyker upp. Åsikten att ett samhälle mår bäst av
mindre mångfald måste inte innebära – hur klandervärd den än må vara – att man
anser att andra människor är lägre stående, utan bara att man anser att
kulturer i större utsträckning bör leva åtskilda. Sverigedemokraterna anser att
blandningen av kulturer enbart innebär krockar och problem, en uppfattning som
tyvärr finns i många länder, i hela världen. Det må vara en kortsiktig, rigid
och fantasilös världsbild, men inte rasism och fascism.

Det är heller inget konstigt för en svensk, en israelit, en
amerikan eller vem som helst, att tycka bättre om det egna landets kulturarv.
Alla har olika preferenser. Detta är något helt annat än att vilja begränsa
människors fria rörlighet och anse andra raser lägre stående.

2. Om vi vill fortsätta vara fria individer, bör vi inte
främja religiös, nationell eller kulturell tillhörighet. Det är förstås en
rättighet att själv välja en sådan grupptillhörighet, men om dessa grupptillhörigheter
stärks för mycket av exempelvis stater och myndigheter, kan det resultera i en
alltför stark identitet. En sådan alltför stark gruppidentitet kan ofta leda
till ett motstånd mot mångfalden. Det blir då ett vi och ett dem. Var därför
skeptisk när svensk, europeisk, israelisk eller palestinsk identitet ska
stärkas av politiker eller andra.

3. Mänskliga rättigheter är universella och tillhör nämligen
individer – inte grupper. En grupp har aldrig rätt att kränka en individ, inte
i nationens namn, inte i Guds namn, inte i ideologins namn, inte i något namn.
Detta helt oberoende av om man upplever sig själv som svag eller stark. Många,
särskilt på vänstersidan, ställer sig på palestiniernas sida, för att dessa
upplevs som svaga. Den som upplevs som svag, verkar enligt vissa till och med äga
rätten att använda terror och våld mot oskyldiga. Men mänskliga rättigheter är
universella. Och de gäller oavsett var vi befinner oss i världen. Det ger oss
rätt att tro på vad vi vill. Men israelen och palestiniern förtjänar endast
dessa rättigheter så länge de inte kränker den andra. I det ögonblick jag
fråntar en annan människa rättigheter, fråntar jag mig själv samma rättigheter.
Mänskliga rättigheter kräver demokrati. Och demokrati kräver dialog.

4. Våga därför diskutera religionens och
revolutionsromantikens problem. Religionen har ofta totalitära anspråk, de
religiösa “sanningarna” är ofta inte möjliga att diskutera. Det kan till
exempelvis vara Guds ord, som inte är diskutabla. De är inte föremål för
resonemang. Det går inte att argumentera mot, eller motbevisa, Guds ord.
Religionen hör därför inte hemma i politiken. Det finns andra nästan religiösa,
eller åtminstone metafysiska, inslag i debatten, som närmar sig uppfattningar
om det goda och det onda. Delar av vänstern har på detta sätt en nästan
religiös uppfattning om Israels ondska till exempel. (Även Sverigedemokrater
bemöts med samma metafysik vilket sannolikt bara gynnar dem). Samma vänster
tenderar också att förblindas av revolutionsromantik. Att utropa fraser, att
stå på barrikaden, på massmötet eller på torget, ger ett känslomässigt rus men
leder också till blindhet och onykter osaklighet. Historien är full av sådana
exempel.

Allt detta resulterar alltför ofta i svartvita världsbilder.
“Either you’re with us, or against us” borde få stå för Bush, ingen annan.
Denna svartvita världsbild tar tid att vända. Men det måste börja i skolan. Det
finns med andra ord inga religiösa (eller politiska) barn. Det borde därför
inte heller finnas några religiösa skolor i Israel och Palestina, då dessa
endast fortplantar konflikten till nästa generation.

5. Bejaka det kosmopolitiska och pacifistiska perspektivet. Det
kosmopolitiska perspektivet menar att vi är världsmedborgare. Vi är inte i
första hand svenskar, fransmän, somalier, amerikaner, israeler eller
palestinier. Det pacifistiska synsättet menar att våld aldrig är en lösning.
Våld föder våld. Och våldet drabbar alltid oskyldiga. Våldet reser då nya krav
på hämnd. Och man kommer att kräva denna hämnd i ett känslomässigt rus på
barrikaden, med hjälp av politiska fraser eller med hjälp av Guds ord.

Och då slutar aldrig konflikten.

Tanken kan också slå en när som helst; en vardagkväll när
det skymmer eller när höstlöven får färg och multnar. Man påminns då och då om
att livet har ett slut, om att det efter en sista sommar inte kommer någon mer
höst. Man bör (och kan ibland inte låta bli att) vara medveten om döden – det
ger inspiration att utnyttja tiden på bästa sätt. Samtidigt kan man inte heller
tänka på döden hela tiden, då det kan skapa rädsla och kanske stress.

Den kanske avgörande frågan är egentligen vad man menar när
man säger “jag”. När man tänker att “jag” inte kommer att finnas. Finns det verkligen
ett “jag” som försvinner?

Jaget är enligt min åsikt oåtkomligt för oss. Vi kan inte
förstå jaget. Vi kan inte vara medvetna om jaget och tänka på det “utifrån”,
som betraktare. Vi kan inte betrakta jaget som ett objekt och vi kan inte
studera det vetenskapligt.

Forskningen visar att det tar upp till sex sekunder innan vi
blir medvetna om vad vi gör. Hjärnan beordrar kroppen att exempelvis lyfta en
arm flera sekunder innan vi blir medvetna om det. Mycket av det som jaget gör,
har alltså egentligen aldrig varit föremål för exempelvis övervägande eller
utvärdering. På motsvarande sätt kan vi inte hindra tankarna innan de kommer.
Vi kan inte utvärdera en tanke, om den är värd att tänka så att säga, innan vi tänker
den.

Favoritfilosofen Immanuel Kant menade att det finns saker
som vi inte kan få kunskap om. Som exempelvis Gud. Han menade att vi bör
förlita oss på vetenskapen så långt som möjligt, men att det också finns saker som
vi inte kan nå. Saker bortom horisonten som vi kan – och bör – spekulera och
filosofera om. Kant utesluter inte att vi har en odödlig själ, eftersom det
ligger bortom kunskapens gränser. Denna odödliga själ kan vara det som vi menar
med “jaget”. Det där oåtkomliga jaget, som forskningen inte kommer åt. Det där
jaget som gör saker innan vi är medvetna om det.

Kant illustrerar med tydliga exempel. Tänk dig att du kastar
iväg en boll. Bollen kommer med 100% sannolikhet att flyga iväg i enlighet med
fysikens lagar. Men varför lyfte du upp bollen? Kan vetenskapen någonsin ge ett
svar på varför du kastade iväg bollen? Vet du det ens själv? Är det, om man
spekulerar, din odödliga själ som agerar?

Vad säger då detta om döden och jaget? Vi kommer med 100%
sannolikhet att dö. Men vad som händer med jaget efter döden, vet vi inte. Vi
kan filosofera om det. Oavsett om jaget lever vidare efter döden eller inte, så
kanske jaget är en del av något större. När man läser böcker är man en del av
något större, en kedja. En bildningskedja. Man läser vad andra tänkt, begrundar
det och kanske också utvecklar det vidare. Man tar vid där andra slutat, och i
framtiden tar någon annan vid där man själv slutade. På samma sätt blir man en
del i en kärlekskedja, när man älskar någon, eller några. “Though lovers be
lost, love shall not” skrev Dylan Thomas. Den som läser håller bildningen vid
liv, den som älskar håller kärleken vid liv. Och den som skriver musik eller
skapar annan konst håller Gud vid liv, enligt Nick Cave.

Denna kedja är inte något övernaturligt, ingen Gud, men det
är ändå större än jaget. Med denna kedja följer också ett ansvar att leva
moraliskt mot människor, djur och natur. Att förvalta nu döda människors moral
för att den ska leva vidare, i en moralisk kedja, till kommande generationer. I
denna kedja blir jaget inte det viktigaste, det kanske inte spelar så stor roll
om vi försvinner.

Eller så kanske jaget är odödligt. Vi kanske har funnits för
evigt, vi är ju trots allt alla gjorda av stjärnstoft, av grundämnen som
skapades för miljarder år sedan. Eller så finns det ingenting, bara en evig
vila.

Inget vet, men den som dör får se.

När Småstickorna i Jönköping sätter upp Fröken Julie är det till
stor del i enlighet med originalmanus och med kläder och rekvisita från
1800-talet. Detta tillhör, konstigt nog, ovanligheterna i svenskt kulturliv.
Långt vanligare är det då att ”förnya” och ”modernisera”. Men frågan är av
vilken anledning man gör det senare. Och vilken effekt det får.

De senaste månaderna har vi sett flera exempel på ”förnyelse”
på svenska scener. Såväl Frankenstein som Bibeln har förflyttats till nutid och
handlingen har mer eller mindre långsökt kopplats till dagsaktuella, helst
politiska, frågor. Förmodligen gör man detta i tron att verket i fråga blir mer
angeläget.

Vi menar att dessa ambitioner, att göra klassiker mer
angelägna genom modernisering, sällan lyckas. Fröken Julie ger oss insikter om
1800-talets värderingar och ökar vår historiska bildning. Verket ger oss
kunskaper om hur synen på exempelvis äktenskapet har förändrats – över tid.
Detta ger oss helt enkelt långt mycket mer än en ögonblicksbild av den
dagsaktuella synen på äktenskapet. Kammarspelets allvar gör berättelsen mer
tragisk och gripande. Genom att sätta upp fröken Julie med tidstypisk rekvisita
och kläder förstärks detta ännu mer. Vi kan relatera vår samtid till vår historia
– och på så sätt staka ut framtiden.

Cecilia Fridén menar i sin krönika i JP den 24 april dock att
Strindberg behöver placeras i en modern kontext, att själva verken är
föråldrade. Men vi menar att den som alltid tittar på dagsaktuella frågor
skymmer sikten för sig själv. Det blir lätt en tidsprovinsialistisk hållning.
Man skulle nästan också kunna säga att detta är en smula självupptaget – att
allt ska handla om ens egen tid. Det viktigaste är inte alltid att känna igen
sig – det är ofta än mer underhållande och lärorikt att förstå paralleller.

Självklart kan – och ska – de gamla verken leva sida vid
sida med de gamla. Strindbergs gamla verk måste leva sida vid sida med Nina
Björks nya verk. Detta är riktig mångfald. Men denna mångfald begränsas när även
det gamla ska bli nytt. Att omforma det gamla för att det ska platsa bättre i
det nya innebär tyvärr också ofta att man inte lära sig av historien.

Cecilia Fridén är också representant för den moderna
uppfattningen att författaren är viktigare än verket. Vi ser detta överallt,
inte minst i dokumentärer; hur fokus riktas mot författarens känslor,
relationer, åsikter och privatliv. Fokus riktas bort från verkets kvalitet. Vi
menar att Strindberg bör läsas för kvalitén i hans verk – hans dramaturgiska skicklighet
syns i stegringar, klimax och vändpunkter. Det är dessa kvaliteter som gör
Strindbergs författarskap odödligt – inte hans eld, politiska åsikter,
kampvilja eller galenskap.

När Småstickorna nu ger Fröken Julie efter orginalmanus, och
i Strindbergs tid, tycker vi att de gör helt rätt. Visst kunde man låta Jean ha
en Iphone eller låta Fröken Julie vara en Stureplansprimadonna. Man skulle
också kunna skildra samhället precis som det är idag – där 1800-talets värderingar
och motsättningar har mildrats, och där fröken Julie inte far lika illa. Men
frågan är vad anledningen till detta skulle vara. Och vad effekten skulle bli.
Risken är att det bara skulle bli en blekare pjäs, som är mindre angelägen,
mindre tragisk och mindre gripande.

Demonstrationen för ett ”fritt” kulturhus har tydliga
partipolitiska markeringar. Det är uppenbart på bland annat facebooksidan att
man demonstrerar mot den borgerliga alliansen, mot en moderat världsbild med
mera. Så frågan är om Kulturhuset är så fritt som man påstår? Är det verkligen
ett hus för alla, oavsett politisk hemvist?

Kulturhuset som idé vilar på en kulturpolitik från 70-talet,
som har sitt ursprung i vänstern. Den röda oppositionen i kommunen har
frågan på sin agenda. Vidare finns det en tydlig vänstervridning bland
både medlemmar och bland de som verkar inom kulturhuset. Jag tror att de flesta i
Jönköping kan hålla med om denna beskrivning. Det finns sannolikt inga
moderater eller borgerliga sympatisörer bland demonstranterna, eller bland de
aktiva i kulturhuset. Men likväl demonstrerar man för ett ”fritt” kulturhus.
”Fritt” från vad? Oliktänkande?

Demonstranterna vill inte ha ett politikerstyrt kulturhus.
Ska förtroendevalda representanter alltså inte styra över skattepengarna? Ska
skattepengarna betalas ut helt utan några krav? Och är det mer demokratiskt att
en förening bestämmer över skattepengarna – om denna förening så ensidigt tar
partipolitisk ställning?

Man påstår förstås att huset är för alla. Men om man år
efter år erbjuder verksamhet vars innehåll bara attraherar en viss grupp med
samma politiska och kulturella referenser – då är det inte för alla.

Vidare påstår man att alliansen vill ha en viss sorts
föreningar i huset, som stämmer överens med deras världsbild. Och vidare säger demonstranterna
nej till vinstdrivande verksamhet i kulturhuset. Trots att ingen inom alliansen
har uttryckt att de vill ha föreningar med en viss världsbild, eller att de vill
ha vinstdrivande verksamhet. Vad kommer detta från?

Självklart är det helt rätt att demonstrera för det man tror
på. Men man bör göra det utifrån hur verkligheten ser ut. Och med
rätt begrepp. Annars finns risken att allt återgår till det vanliga på måndag
morgon, när helgens revolutionsromantiska kampglöd har lagt sig.

Mormonen, före detta musikern och numera pastorn i Jesu
Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, Louis Herrey påstår att vi ”lindrar
smärtan” genom att lägga upp bilder på oss själva på Facebook. Och de som sedan
tittar på bilderna mår i sin tur dåligt, för att de jämför sig. Läs Herreys
artikel här och läs min svarsartikel på Sourze här.

Man upphör aldrig att förvånas över hur religiösa personer
så ofta förutsätter att alla mår dåligt. Om man bläddrar i Amos (som av någon
obegriplig anledning skickas ut som samhällsinformation, vad jag förstår)
handlar det ena efter det andra reportaget om hur dåligt vi mår. Allt vi gör –
planera semester, köpa Iphone, bära reflexväst – vittnar om hur dåligt vi mår. Vi
känner oss, enligt Kyrkan, mindre värda så fort vi ser någon som har det bättre
än oss. Så fort någon har varit på en lyckad resa eller har en bättre telefon,
mår vi dåligt. Man hävdade faktiskt på fullt allvar i Amos för några månader
sedan att bärandet av reflexvästar vittnar om att vi känner oss små och vill
bli sedda.

Man kan anta att dessa idéer bottnar i den gamla religiösa
föreställningen om att människan är syndig. Och att det enda rätta ur moralisk
synpunkt är att känna sig liten. Den som känner sig stor gör sig skyldig till
synd. Det är bara Gud som är stor.

Idéerna bottnar sannolikt också i Kyrkans upplevelse av att
de står för något annat än materialismen. Man tror att människan hela tiden
luras av det ondskefulla omgivande samhället, inte minst kommersialismen.

Det är dags att överge denna människosyn, som i så många
århundraden har gjort människan mindre än vad hon är. Varje människa har ett
förnuft och kan tänka kritiskt. Och vi kan planera semestern, köpa Iphone och
bära reflexväst för vårt eget höga nöjes skull eller av ingen särskild
anledning alls. Inte särskilt många tror på allvar att materiella ägodelar,
prylar, har en direkt läkande effekt på den eventuella psykiska ohälsan. Detta
kompensationstänkande saknar helt enkelt grund.

Det är förståeligt att Kyrkan profilerar och legitimerar sig
genom att rädda själar. Men även om Kyrkan använder nya ord, såsom Iphone, är
idéerna gammalmodiga och rent av skadliga. Även Kyrkan själv skulle vinna på
att byta perspektiv, och sluta förutsätta att de allena har sett ljuset och att
alla andra mår dåligt och famlar i mörkret.

Och den som eventuellt famlar i mörkret, är nog dessutom mer
hjälpt av upplysning.

Av allt att döma var den arabiska våren på många sätt ett uppror mot det sekulära samhället. Och detta kommer inte att innebära en positiv utveckling för alla. Djur, kvinnor, barn och hbtq-personer blir de stora förlorarna om vi i västvärlden ägnar oss åt antiintellektuell revolutionsromantik. Och att hävda detta är inte “islamofobi”.

Undersökningar visar nu att över 80% av befolkningen i Egypten anser att demokrati är detsamma som att religiösa auktoriteter tolkar lagen. Flera av de rörelser som nu vill ha makten, bland annat Muslimska brödraskapet, står för värderingar som inte överensstämmer med demokratin och rättstaten. Det är på det hela taget inget ovanligt att en religion – vare sig det är islam, kristendom eller något annat – på detta sätt krockar med demokratiska värderingar. Religionen säger sig stå för eviga, absoluta sanningar, en ståndpunkt som krockar med demokratisk opinionsbildning och debatt. Genom att erkänna krockarna kan vi åstadkomma förbättring och söka kompromisser. Om vi blundar för krockarna fortsätter förtrycket.

För det är just mer förtryck, och av en annan sort, som kan bli resultatet av den arabiska våren. Förtyck av bland annat djur, kvinnor och flickor. Sharialagarna grundas inte på jämlikhet och jämställdhet. Djur utsätts vid halalslakt för ett mycket ångestladdat lidande, vilket vi i alla andra lägen omedelbart skulle kalla plågeri – om inte tortyr. Dessa rörelser vill inte heller att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Flickor i 10-årsåldern, ibland yngre, ska giftas bort. Trots detta kallar vänsterdebattörer den arabiska våren för någon sorts frihetsrevolution. Frihet för vem?

Likadant förhåller det sig med hbtq-personer, som lever under dödshot i dessa länder. Vänstern säger sig vara för dessa gruppers rättigheter här – men inte i andra länder? Menar debattörerna att vissa människor i andra länder ska utstå plågeri och förtryck? Medan vi i Sverige och västvärlden ska åtnjuta rättigheter?

Att kritisera förtryck är inte detsamma som fobi. Att kollektivt beskylla en religions alla utövare för allt ont i världen – det är fobi. Men att nyansera debatten och kritisera vissa delar av en religion i både yttrandefrihetens och religionsfrihetens namn – i syfte att förbättra tillvaron för både djur och människor – är inte fobi. Det är inte heller rasism. Och det är inte att tycka detsamma som Sverigedemokraterna.

Det pågår en oroande utveckling där Sverige, EU och FN överordnar religionen andra lagar. Det blir därmed tillåtet att plåga djur och förtrycka kvinnor, barn och hbtq-personer – så länge man gör det i religionens namn. Det borde vara en självklar princip i liberala demokratier att plågeri och förtryck alltid är oacceptabelt, och att detta gäller alla, oavsett religion eller livsåskådning. Det gäller muslimer, kristna, ateister och alla andra. Detta är likhet inför lagen och raka motsatsen till att peka ut någon – och raka motsatsen till fobi. Likhet inför lagen skyddar mot övergrepp, även mot muslimer naturligtvis.

Vi måste analysera de positiva konsekvenserna av att korrupta regimer faller – och samtidigt analysera de negativa konsekvenser det kan få. Att analysera negativa konsekvenser är inte att vilja backa tiden – det är att på ett ansvarsfullt sätt staka ut framtiden. Djur, kvinnor, barn och hbtq-personer blir som sagt annars de stora förlorarna om vi i västvärlden ägnar oss åt antiintellektuell revolutionsromantik.

I dessa dagar är det flera som diskuterar monarkins icke eller icke vara. Hela tiden verkar det på debattörerna som vi måste ha antingen monarki eller republik. Men så är det inte alls.

En enkel modell vore att lägga över kungens ceremoniella statschefsuppgifter på någon annan. Talmannen kan till exempel öppna riksdagen. Kungens andra uppgifter, som ju är väldigt enkla, kan tas över av andra. Vi behöver inte alls ha någon president.

Hovet kan sedan frikopplas från staten och fortleva ungefär som kyrkan. De som vill kan vara medlemmar och betala avgift, tionde eller vad man vill. Kanske som en förening, samfund eller vad det nu skulle vara. Staten kan bidra lite grann till kulturvård, så att de vackra slotten inte förfaller.

På så vis slipper vi betala 120 miljoner (eller däromkring) till en verksamhet vars förutsättningar inte överensstämmer med en liberal demokrati, och som det är svårt att se den praktiska nyttan med för skattebetalare. Vi slipper också att på ett tämligen ociviliserat sätt bestämma på förhand vad ett några dagar gammalt barn ska ha för religion, åsikter och yrke när det växer upp.

Samtidigt kan hovet fortsätta att visa upp sig i vackra klänningar och juveler. Detta är nog en välbehövlig kontrast till en offentlighet som ofta saknar stil och glamour. På detta sätt går vi inte miste om underhållningen och vi kan vila tryggt i den där känslan av att vi bärs fram på en lång, meningsskapande tradition och historia.

Blir inte alla nöjda då?

Det vore intressant att någon gång höra politikerna diskutera ideologier. Istället utgår debatten idag från en blockuppdelning, som ibland gör att de viktiga frågorna inte får utrymme. Jag vill till exempel höra Reinfeldt förklara hur Moderaterna ser på sin (övergivna?) kombination av värdekonservatism och nyliberalism. Jonas Sjöstedt kallar sig socialist, men gör Stefan Löfven det?

Jag tycker personligen inte det finns något parti eller ideologi som har alla svar. Jag plockar gärna det bästa från olika ideologier. Åtminstone för tillfället – man kan ju ändra sig imorgon när man vet mer. Jag kan alltså tänka mig att rösta på alla – och ingen. Detta är en hållning inspirerad av Ingemar Hedenius, som menade att alla helhetssyner var intellektuellt ohederliga.

När det kommer till kultur är jag konservativ. Jag anser att man måste lära sig om historien för att förstå sin samtid och för att kunna blicka framåt. Jag anser också att viss kultur är bättre än annan (det blir långt ifrån oavgjort om man ställer Shelley vs Greider eller Brontë vs Sveland) och att politikens uppgift är att sprida kulturarvet. Kulturvänsterns idéer om relativism och amatörism leder ingen vart om man har ett bildningsideal som mål.

När det kommer till livsstilar är jag liberal. Jag har svårt för de konservativas och socialisternas åsikter om hur vi ska leva. De lägger sig i för mycket. Den ena kanten vill att vi ska leva i kärnfamilj – den andra verkar ibland tycka att vi blir bättre människor av att bo i kollektiv. Jag tycker politikerna ska låta alla göra vad de vill i privatlivet – det har politiken inte med att göra. Politiken bör också utgå från individen – inte gruppidentiteter (som kön, läggning, etnicitet med mera). Konservativa och socialister tror dessutom att vi inte kan tänka själva när det gäller alkohol, spel och andra saker.

När det kommer till frågor som ekonomi och organisation är jag socialist. Varken socialliberaler eller socialkonservativa är enligt min mening tillräckligt progressiva. Jag tycker vi ska ha ett gediget, påkostat trygghetssystem. Människor som av olika anledningar är resurssvaga eller har svårt att fatta beslut – barn, äldre, sjuka – ska ha samma möjligheter till utbildning, vård med mera. Jag tycker också att vi ska höja lönerna avsevärt för dem som utför arbete – inte för dem som bara passivt förvaltar eller äger. Socialismen är också kanske idag den enda ideologin som tar djurrättsfrågor på allvar.

Så frågan är vem jag ska rösta på? Man får ju inte rösta på alla. Att inte rösta på någon är inte heller aktuellt.

Statsskulden beskrivs av i stort sett alla medier och alla partier som ett problem. Men är den det? Jämför med din egen privatekonomi. Du har förmodligen en del skulder. Det kan vara studieskulder, bolån eller annat. Det är idag inte särskilt ovanligt att en individ har skulder på några miljoner.

Det viktiga är att det finns tillgångar också. Som till exempel en utbildning eller en bostad.

På samma sätt måste staten och det offentliga låna för att bygga vägar, skolor, sjukhus och allt annat. Staten har tillångar. Det vill säga, vi har tillgångar. Men jag har aldrig sett någon löpsedel som redovisar hur mycket tillgångar vi har per person. Däremot redovisas ofta hur stor statsskulden är per person.

Vi kan tänka oss ett scenario utan statsskuld, där det offentliga inte lånade. Då hade vi behövt spara ihop hundratals miljarder innan vi började bygga vägar, skolor och sjukhus. Hur hade hälso- och utbildningsnivån varit under tiden? Att låna är med andra ord en självklarhet – det är ett sätt att förskjuta kostnader, så att man till exempel kan skaffa bostad tidigt i livet. Tänk om alla sparade ihop till en bostad?

Det vore vidare ganska konstigt om du sålde alla dina tillgångar, såsom bostaden, bara för att betala av skulden. Du har ju lånat just för att köpa tillgångarna.

Den som bara lånar till löpande konsumtion får förstås problem, men det är en helt annan sak. Att låna till en krogrunda eller en Mallorcaresa är förstås inte bra. Jag skrev själv en C-uppsats i nationalekonomi. Under 80-talet lånade både Latinamerika och Sydostasien mycket pengar. Den ena till konsumtion, den andra till investeringar. Det gick bra för den ena, dåligt för den andra. Inte ett dugg överraskande.

Likaså är statsskulden som procent av BNP i princip helt ointressant. Räkna själv hur stora dina skulder är i relation till din årsinkomst. Kanske flera hundra eller tusen procent. Vad spelar det för roll?

Jag bläddrade i en kalender från 1929 och hittade denna beskrivning: “Statsskuld (maj 1927) 1,820,415,770. Statens bokförda tillgångar (juni, 1927) 3,102,133,706; efter avdrag av statsskulden 1,281,717,936”. Var hittar man en sådan formulering idag?

Det är på detta sätt man annars alltid redovisar tillgångar bredvid skulder – utom när det kommer till staten. Vad beror det på? Tycker vi idag, på grund av program som Lyxfällan och Reinfeldts retorik om ansvarstagande, att det är omoralisk att låna? Har den nyliberala agendan på så sätt slagit genom hos i princip all alla partier? Därav uttryck som “den som är satt i skuld är icke fri” eller den kanske bästa av alla: “negativ nettoskuld”. Man uttrycker till och med överskott som en skuld.

Alla partier borde diskutera nivån på skulden. Med mycket investeringar, inom till exempel miljö, kan statsskulden bli högre. Om vi säljer ut gemensamma tillgångar blir statsskulden lägre. Det beror på den politiska viljan och den ideologiska inriktningen.

Men det är i vilket fall som helst dags att sluta diskutera statsskulden som något som per automatik är ett problem. Miljarderna finns där att använda, om vi vill.

Whitney Houston har hyllats i alla medier de senaste dagarna. Hon beskrivs till och med som världens bästa röst. Och visst är hennes tidiga bortgång tragisk. Hennes livshistoria rymmer många dimensioner, med missbruk och andra problem. Men samtidigt finns det idag en tendens att överdriva bortgångna personers artistiska gärning.

De flesta av oss dödliga kommer inte att bli ihågkomna särskilt länge. Och inte av särskilt många. Det är inget konstigt med det. På samma sätt kommer inte Whitney Houston att gå till historien. Hon kommer sannolikt inte att bli odödlig på grund av “I wanna dance with somebody”.

Många har dansat till henne och tyckt om hennes musik. Men det är inte att göra en artist, eller någon bortgången människa, rättvisa att överdriva dennas betydelse. Så fort någon artist går bort blir det idag omedelbart minnesbilagor i tidningarna och minnesprogram i TV. Mängder med personer intervjuas om sina minnen, även personer som ibland inte ens träffat den bortgångna. Ibland vet den intervjuade knappt vem det handlar om. Även personer som ägnat sig åt nästan buskisliknande komedi hyllas som mästerliga konstnärer som vi aldrig kommer att glömma.

Detta beteende kanske säger något om vår tid. Är det en fråga om dåligt samvete, upplevs personen som ett offer i ett samhälle vi själva skapat? Eller finns det kanske en modern ensamhet, en brist på känsla, som manifesteras i den kollektiva “sorgen” – “I wanna cry with somebody”? Det kanske inte finns så mycket att gråta gemensamt över längre, förutom döda kändisar.

Tragedier som Whitney Houstons eller Michael Jacksons överrumplar oss förstås. Det känns som sagt tragiskt när ett bekant ansikte eller en bekant röst för alltid är borta. Det är sorgligt när ett destruktivt livsmönster slutar i förskräckelse. Ett livsmönster som alltså möjligen är en produkt av samhällets destruktiva värderingar. Och detta bör förstås ägnas visst utrymme i medierna. De döda måste hanteras.

Men än viktigare är hanteringen av odöda, det vill säga de klassiker som består när överrumplingen har lagt sig. Alla blir inte klassiker. Men det är nästan typiskt vår tid att tillskriva någon en sorts klassikerstatus i samma ögonblick som denne går bort. Även om ingen skulle får för sig att göra det medan personen levde. I synnerhet gäller detta förstås när personen går bort för tidigt. Men en människas tragiska och destruktiva liv får inte upprättelse genom att beskriva den artistiska, eller konstnärliga, gärningen på ett sätt som inte överensstämmer med verkligheten. Snarare tvärtom.

Vetenskapen närmar sig hela tiden svaret på de stora frågorna: var kommer vi ifrån? Varför? Vad är vi gjorda av? Vetenskap är att våga öppna sig för livets mysterium.

Titta en stund på bilden. Der ser ut som en oljemålning, ett konstverk. Det är det också – ett naturens konstverk. Denna bild av universum släpptes för bara några dagar sedan och är det hittills mest detaljerade fotot av Carina-nebulosan i Vintergatan. Det vi ser här är hur livet skapas. Stjärnor skapas när gasmolnen kollapsar.

Vi är gjorda av atomer som har skapats i stjärnor – stjärnor som har funnits långt före vårt eget solsystem. Vi är gjorda av stjärnstoft. Man kan nästan säga att vi är eviga.

Titta ut i rymden en kväll och tänk att du – bokstavligen – är en del av det nästan oändliga. Det är en av de mest poetiska upplevelser som finns. Det är svindlande. Och det är svindlande på ett annat sätt när upplevelsen bygger på kunskap. Det ger rysningar och även tårar, om man tänker på det en längre stund.

Detta är vetenskapens och den sekulära humanismens poesi. Att steg för steg, metodiskt, närma sig svaren på de stora frågorna. Ibland innebär forskningen dock att vi vet mindre – vi tvingas överge vissa teorier. Att på detta sätt erkänna att det kanske inte finns några eviga svar, inga sanningar som gäller en gång för alla – det är att våga öppna sig för livets mysterium.

Om vi själva vill det, är vår kunskap, våra hjärnor och våra hjärtan i ständig utveckling, ständig expansion. Precis som resten av universum.

Det är lite mer än 70 år sedan Sveriges kanske största författare avled, Hjalmar Söderberg. År 2012 är förstås Strindberg i fokus. Men om Strindberg hade den infernaliska elden, så hade Söderberg den kyliga melankolin. Hjalmar Söderberg hade stil – i alla avseenden. En stor författare, med andra ord.

Hjalmar Söderberg var utan tvekan en stor stilist. Han använd ofta klassisk dramaturgi och tänkte genom varje ord. Novellen Pälsen är ett utmärkt exempel på detta. På samma sätt var han alltid oklanderligt klädd. Han är alltid allvarlig på de bilder som finns bevarade – han var en posör, i ordets positiva bemärkelse.

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Vem känner inte igen sig själv i detta ungdomliga sökande efter både närhet och avstånd – samtidigt?

Söderberg skriver just på ett ungdomligt sätt, inte minst i Doktor Glas. Huvudpersonen är – eller upplever sig åtminstone vara – utstött, missförstådd, förvirrad och melankolisk. Och ensam, på alla tänkbara sätt. Huvudpersonen är precis som Hjalmar på bilderna – gravallvarlig. Elegant. Grubblande. En posör. Det genomgående temat är:

Liv, jag förstår dig inte.

Vem har inte tänkt så? Eller – vem tänker inte så ibland?

När man som vuxen läser doktor Glas, blir kanske perspektiv ett annat. Med åldern är det kanske generellt så, att man mindre och mindre upplever sig vara den som är utanför. Man är inte längre den som betraktar utifrån – och genomskådar allt det som andra inte förstår. Med vuxenlivet kommer mer anpassning. Och därmed kanske en förstelning? Eller möjligen försoning?

Hjalmar Söderberg stelnade aldrig. Och han försonades aldrig heller. Han var alltid en stilist. Han avled mitt under världskriget, pessimistisk om mänsklighetens framtid. Han är lika oklanderligt klädd på de sista bilderna i livet. Kanske en posör in i det sista?

Läser man Hjalmar Söderbergs mer personliga brevväxling med Bo Bergman, anar man att mycket hos honom är en pose. Mer än vad man kan tro. Han kanske trots allt förstod livet. Det kanske inte var fullt så dystert. Men det är inte det personliga som räknas här. Förvirringen och ensamheten var för honom en litterär idé – han fulländade melankolin som estetik. Detta är hans arv och det är just det som gör honom till en stor författare. Särskilt om man jämför med många av dagens författare, som tycks sakna integritet, litterära idéer och stil.

Sedan en längre tid innehåller samhällsdebatten – förstås med rätta – ett stort fokus på “den svage”, d v s de grupper eller individer i samhället som anses och/eller anser sig vara svaga, saknar rättigheter, etc. Detta kan gälla t ex kvinnor, homosexuella eller etniska och/eller religiösa minoriteter. Det kan också gälla låg- och medelinkomsttagare kontra välbärgade på solsidan.

Mindre fokus läggs dock i debatten på dessa svagare gruppers och individers uppfattning om sig själva och sin omvärld. Få diskussioner handlar om deras köns- och människosyn, samt uppfattning om t ex mänskliga rättigheter.

Att tycka illa om eller t o m hata den man uppfattar som starkare, är inget som ifrågasätts av omvärlden, åtminstone inte till den grad, att det får ett paradigmskifte till följd. Detta gäller såväl Valerie Solanas SCUM-manifestet och hennes mordförsök på Andy Warhol, som förbundet Allt åt allas överklassafari med parollen “Odla ditt klasshat”, samt Muslimska brödraskapets faktiska kvinnosyn. Viss diskussion och upprördhet finns, men leder bara till rundgång och begreppen reds aldrig ut. Jag dristar mig här dock till att göra ett försök.

Om de grupper och individer som hatar anses ha en svagare ställning i det globala samfundet – ja, då anser både svenska och även en del andra europeiska medier och politiker, att dessa människors hat är legitimt, eller åtminstone inget man fokuserar på. Man vill gärna ge den svage rätt, vilket implicit är den moraliska ryggraden i klasskampsretoriken, som påverkat tänkandet långt över de marxistiska gränserna. Enligt denna syn ger man den svage rätt oavsett vad denne tycker eller gör.

Är den svage t ex homofob eller kvinnoförtryckare, som i fallet med Hamas och andra islamsistiska rörelser, har denne rätt att vara det. Hatar han judar, har han rätt att göra det. (Judarna intar dock en särställning i denna debatt, då de kan anses som både svaga och starka, beroende på sammanhang. Är en jude bankir, anses han stark. Blir han förföljd anses han svag.)

Den starke – det vill säga den vite medelklassvästerlänningen (företrädesvis man) har – enligt sig själv och sitt samhälle – dock inte rätt att vara hatisk. Den starke skall vara tolerant, d v s det som är starkt, gott och konstruktivt, medan den svage kan få lov att ha fobi, förtrycka eller vara för domsfull och intolerant, dvs ha “lägre” känslor, utan krav på sig att vilja förändra sin syn och gå motparten tillmötes.

Vad säger detta om den svenska och västerländska synen på “den andre svage”? Det är tydligt att man omyndigförklarar den svage genom att tillskriva honom rätten till dessa “lägre” känslor. Hela debatten om den svage bygger på en intellektuellt ohederlig hållning, för att citera den kände debattören och filosofen Ingemar Hedénius och jag skulle i högsta grad vilja kalla detta orimliga förhållningssätt för rasism.

Slutligen, konstruktiv ilska kan måhända medföra gott. Men det ständiga överseendet med hatet, kommer aldrig att kunna skapa någon skön ny värld. Därför vore det enda riktiga att låta även svaga grupper och individer omfattas av demokratiska principer och krav, och inte av något slags missriktad medkänsla eller välvilja, låta dem bryta mot mänskliga rättigheter och de demokratiska principer som rättsstaten bygger på.

Försvarsmakten oroar sig dessa dagar för att det är så få som söker sig till försvarsmakten, sedan den allmänna värnplikten avskaffades. Det diskuteras olika åtgärder för att vända utvecklingen. Men är det inte glädjande att färre vill lära sig döda?

Civilisation innebär rimligtvis att vi använder mindre våld och söker andra lösningar, som samtal och diplomati. Men militären bygger på idén att svärdet är mäktigare än pennan. Och dessutom på idén att okritiskt lyda överordnade och göra som man blir tillsagd – utan att rådfråga sitt eget förnuft och sitt eget omdöme. Är inte detta idéer som vi på 2000-talet borde överge?

Försvarsmakten själv föreslår som åtgärd att man sänker kraven, från avklarade gymnasiestudier till avklarade högstadiestudier. Vad sänder detta för signaler? Militärer behöver uppenbarligen inte grundläggande kunskaper om vår historia. De behöver inte heller kunna uttrycka sig.

Oräkneliga miljoner människor har under 1900-talet dött i Guds, nationens eller ideologins namn. Men det verkar ibland på debatten som försvarsmakten inte har lärt sig något av detta. Inser vi fortfarande inte det meningslösa i att lära sig döda andra bara för att de känner tillhörighet med en annan fana, en annan Gud eller en annan ideologi? Att offra sitt liv för en gemenskap som bestäms av tillfälliga nationsgränser? Jag tycker det är sorgligt att se bilderna när de stupade militärerna kommer hem från Afghanistan. Först och främst är det sorgligt med tanke på de anhöriga. Men också för att kistorna är insvepta i svenska fanan. Det är som om vi ingenting har lärt av historien.

Försvarsmakten vill också rekrytera fler kvinnor. Innebär jämställdhet nu att kvinnor också ska delta i männens krig?

Fråga är förstås också om det finns några hot mot Sverige. Varifrån skulle de komma? De som har sin utbildning, inkomst och kanske också sitt sociala liv inom försvarsmakten, hävdar förstås att det finns hot. Precis som alla andra offentliga förvaltningar som vill ha mer pengar och berättiga sin existens.

Om vi vill att världen ska bli mer civiliserad och lära sig av historien, behövs det inte mer pengar till försvaret och inte mer rekrytering av militärer. Lägg istället pengarna, i Sverige och i omvärlden, på åtgärder som syftar till att fler får fullständig skolgång, lär sig om historien och lär sig uttrycka sig. Då blir pennan mäktigare än svärdet.

I dagens DN (30/1) fanns det en hel bilaga om minoriteter i Sverige. Den mesta texten handlade om rättigheter, om att det är “coolt att tillhöra Sveriges urfolk”, om olika kommunala satsningar för att stärka minoriteter och öka allmänhetens kunskap om desamma – kort sagt, samma gamla vanliga identitetspoltik.

Ingen verkar fråga sig om det offentliga – stat, kommuner och landsting – verkligen ska syssla med identitetspolitik. Är det verkligen det allmännas uppgift år 2012 att stärka identiteten hos vuxna individer? Eller hos barn för den delen?

Naturligtvis finns det mörka sidor av historien där man av politiska skäl försökt försvaga och till och med utrota vissa identiteter. Det tar vi alla avstånd från idag. Men frågan är om inte ett stärkande av vissa identiteter ökar främlingsfientligheten? Det är precis denna typ av identitetspolitik som gynnar Sverigedemokraterna. Att ta bort identitetspolitiken vore att ta bort argumenten från Sverigedemokraterna.

Självklart har alla rätt att utveckla sin identitet, ensam eller i grupp. Men i ett demokratiskt, modernt samhälle ska det allmänna varken försvaga eller förstärka identiteter. Om det allmänna alls ska syssla med detta, behövs det en mer kritisk hållning. Vad får det för konsekvens att stärka sin identitet? Kan viss identitetspolitik komma i konflikt med det demokratiska samhället? Kan viss identitetspoltik rentav försvåra för individer att fritt leva sitt liv?

Ett sätt att motverka främlingsfientlighet är att ta strid, att gå upp på barrikaderna med slagord. Ett annat, kanske mer effektivt sätt, är att neutralisera själva frågeställningen som ligger bakom striden. Det vill säga, i detta fallet göra staten neutral i dessa frågor. Det är äkta avväpning. På köpet slipper vi den filosofiskt omöjliga frågan om vilka kulturer som ska stärkas med allmänna medel, och vilka som ska klara sig själva.

Välkommen till vår blogg! Denna blogg har just startats och de första inläggen kommer om några dagar.