Ord och bilder

Varje gång Nick Cave släpper ett album, en roman, en film, ett svar i Red Hand Files, lanserar en turné eller annat blir jag nästan nervös. Varje gång får jag skyhöga förväntningar. Vi vet alla hur svårt det är för en artist att behålla sin konstnärliga förmåga genom flera årtionden. Det är svårt för en konstnär att vårda sitt eget arv, sin historia men också samtidigt hitta nya uttrycksformer och inte bara repetera gamla succéer. Nick Cave gör just detta, efter över 40 år som musiker och författare. Senaste filmen This much I know to be true är inget undantag. Här finns sorg, humor, melankoli, det sublima, det absurda, allvar, glädje, ironi, allt paketerat i en estetisk hyllning till kreativiteten själv. Och som någon kritiker skrev för ett par år sedan: ingen annan konstnär lyckas vara komiker, terapeut och predikant samtidigt. Och han blandar punk, psalmer, blues – allt möjligt som inspirerar. Han inspireras av Beethoven, Bibeln och Flannery O’Connor. Hans förebilder utgörs av minst lika många författare som musiker. Det är just denna kombinationen som är så tilltalande med Nick Cave. Att ta allting på allvar, att skämta om allt, att vara troende, att inte vara troende. Skratta och gråta åt människans villkor. Samtidigt. Det är sann frihet.

Kärleken som en kraft större än oss själva. En kraft som kan överleva oss, även om vi själva dör och försvinner. Evig kärlek kan sägas vara romantikens kärna, oavsett om vi med romantik menar moderna parrelationer eller historisk filosofisk strömning. Evig kärlek kan också sägas vara en estetisk och filosofisk idé som tappat mark i det postmoderna, sekulariserade samhället. Stora berättelser om evig kärlek upplevs idag som både naiva och kanske konservativa. Uppfattningen att konsten är en fråga om kollektiva, sociala och politiska processer har ersatt uppfattningen att konstens främsta mål är att ge individen sublima upplevelser. Men som just estetisk och filosofisk idé, med tankegods från Edmund Burke och Immanuel Kant, är den eviga kärleken en tidlös tanke för de utstötta, radikal och revolutionär till sin natur.

Den eviga kärleken kan spåras långt tillbaka, men får förstås sitt genombrott i samband med de romantiska poeterna. En litterär, musikalisk och filmisk resa längs den eviga kärlekens stig kan därför ta sin början med systrarna Brontë och Keats vid det tidiga 1800-talet, gå via Stoker och andra gotiska vampyrförfattare kring sekelskiftet, till 1900-talets Dylan Thomas för att slutligen nå fram till idag där vi hittar Lars von Trier och Nick Cave. Gemensamt för dem alla är de stora berättelserna, episka och högstämda, om den eviga kärleken – men inte i religiös bemärkelse, inte i form av en gud.

Charlotte Brontës roman Jane Eyre kan sägas vara en av litteraturhistoriens största berättelser om evig kärlek. Jane är ustött från släkten, skolan och hela samhället. Hon är mån om sin värdighet och vägrar inleda en relation som inte är ärlig. Mot slutet av romanen, när en präst vill att hon följer med på en missionärsresa, hör hon plötsligt sin egen mission. Och missionen kommer från Gud, men inte i kyrkans bemärkelse. Utan Gud i bemärkelsen kärlek. Kärlek som en kraft större än oss själva. Det är detta ögonblicket, när Jane drabbas av en sorts radikal, revolutionär uppenbarelse om evig kärlek, som skiljer romanen från många andra. Liknande idéer genomsyrar Svindlande höjder: Cathys och Heathcliffes kärlek är så stark att deras band verkar har knutits av högre krafter. De plågas av sin kärlek, de kan inte göra något åt den. Och den verkar sträcka sig bortom döden.

En av få som idag berättar liknande stora berättelser är Lars von Trier, som gärna berättar med kapitel i sina filmer. En direkt motsvarighet till Jane Eyre är just Breaking the waves. Huvudpersonen Bess upplever sig också höra Gud kalla på henne. Men inte kyrkans Gud. Utan Gud i bemärkelsen kärleken. Bess gör allt för kärleken, även när kyrkan och samhället fördömer henne. Hennes kärlek är villkorslös, hon offrar till och med sig själv. I slutet ringer klockorna, men förmodligen inte Guds klockor, inte prästernas klockor. Utan den eviga kärlekens klockor, som ringer för ett helgon.

En annan film i liknande genre är Bright star, filmen om John Keats. Poeten Keats dör mot slutet av filmen, men kärleken lever vidare genom hans ord. Poeten får på så sätt kärleken att leva vidare, bortom döden. John Keats själv uttryckte det själv med de ofta citerade orden Love is my religion, I could die for that. Keats, Shelley och Byron kan alla sägas vara den tidens revolutionärer. Samtidigt som Keats, och årtiondena därefter, blomstrade vidare vampyrmyten i poesin och litteraturen. Draculas kärlek till Mina består över århundraden, den överlever döden. Men Dracula är, liksom Jane och Bess, utstötta från samhället, från kyrkan.

Idag kan Nick Cave sägas vara den eviga kärlekens apostel, med tydliga kopplingar till Brontë, Keats och de andra. Nick Cave pratar i sina föreläsningar om Gud som en fantasi, en fantasi som uppenbarar sig på olika sätt för olika människor. För Nick Cave är Gud en kraft som skapas genom litteraturen och konsten, och som också hålls vid liv genom konsten och litteraturen. Gud finns inte utan vår fantasi. Samtidigt som Nick Cave närmast har en ateistisk hållning, vad det gäller religion som praktik och politik, anser han att en kultur utan Gud är medioker. Den kultur som är återhållsam, som inte släpper fantasin hela vägen till den eviga kärlekens horisont, är medioker.

När Nick Cave skriver kärleksballader, har föremålet för hans kärlek samma status som Gud. Han tillber henne. I Until the end of the world sjunger han closing my eyes and actually praying, not to God above but to you. I Into my arms sjunger han

I don’t believe in an interventionist God //

And I don’t believe in the existence of angels

But looking at you I wonder if that’s true //

But I believe in Love

And I know that you do too

Alla ovan nämnda romaner, dikter, filmer och sånger är inte enbart romantiska i den bemärkelsen att de enbart vilar på idealismen som filosofisk grund. Man kan förvisso göra en koppling till Immanuel Kants idealism. Vi kan enligt Kant mycket väl ha odödliga själar, men det ligger i så fall bortom vår kunskap. Och eftersom det ligger bortom empirin och erfarenheten, bör det heller inte vara föremål för praktik och politik. Men det är likväl en central fråga för människan att tänka kring. Ovan nämnda verk är dock inte heller enbart gotiska i den bemärkelsen att de enbart vilar på solipsismen som filosofisk grund. Medan flera romantiska poeter och konstnärer trodde att de kunde uppenbara Gud genom sina verk – Gud fanns överallt – skildrade de gotiska författarna en gudlös värld – Gud fanns ingenstans. De ovan nämnde författarna kan istället för romantiska eller gotiska sägas vara mörkerromantiska (i brist på ett bättre ord för engelskans dark romanticism).

Inom mörkerromantiken är den bärande tanken att den mystiska, för oss obskyra kärleken lever vidare, när vi själva försvinner. Detta rymmer en sublim romantik – men också en smärta över döden, över att slutet är detsamma för oss alla. Det är just denna ambivalens, som varken invaggar oss i trygghet eller lämnar oss i desperation, som är den bärande estetiska idén. Här finns om man så vill en koppling till kristendomens medeltida mystiker, som Johan av Korset, som likt Bess eftersträvade en personlig direktkontakt med en frånvarande, ibland obegriplig Gud. Jane Eyre, Bess och Nick Cave – alla vänder de sig mot kyrkans inskränkthet, mot dess världsliga anspråk på politisk makt. Alla vänder de sig samtidigt mot det mediokra, mot det fantasilösa, mot det kärlekslösa. Här blir den eviga kärleken både estetik, etik, filosofi och religion – men aldrig politik. Gud, i den bemärkelse var och en väljer att ge Gud, hör hemma endast i konsten och litteraturen, i vår fantasi om man så vill. Men där är Gud å andra sidan oumbärlig.

Det handlar alltså inte om att göra präster eller en församling till lags, eller att göra Gud till lags. Det finns en närmast revolutionär moralisk dimension i detta. En visionär, antiauktoritär moral. Kärleken är en högre kraft, som vi kan hålla vid liv. Den dör om vi inte anstränger oss. Och det är denna slutsats vi kan dra av Brontë, Keats och de andra: det som räknas är vad vi själva gör under vårt korta liv, om vi bidrar till att kärleken lever vidare. Eller om vi bidrar till dess död, genom vår inskränkthet och fantasibrist, genom vårt fördömande.

Ju mer kärlek vi ger till dem vi älskar – alla levande kännande varelser, djuren, och kanske också naturen i sig själv – desto mer bidrar vi till bevarandet av kärleken. Vi bör därför läsa poeterna inte bara för våra egna sublima upplevelser, en tanke som Burke definierade, utan också för att bära poeternas visioner, deras arv, vidare till kommande generationer. På så sätt blir vi alla del av någonting större, någonting högre. Men vi behöver göra det ensamma, inte i en fördömande församling, och inte i hopp om en paradisisk belöning. Ingen har kanske beskrivit det vackrare än Dylan Thomas, 1900-talets store mörkerromantiske poet, i dikten Death shall have no dominion:

Though lovers shall be lost, love shall not.

Debatten om vad julen
“egentligen” handlar om får ofta ett löjets skimmer över sig. Många kristna
tycker exempelvis att Jesu födelse är den “egentliga”, ursprungliga anledningen
att fira jul. Konsumtionssamhällets kritiker beskriver julen som något ångest-
och stresskapande som först och främst handlar om att gynna näringslivet, shoppa
och öka tillväxten. Några anser att julen är en fråga om geografi, en nationell
kulturtradition. Det finns många fler som på olika sätt gör konkurrerande anspråk
på julens innebörd. Det borde dock aldrig vara statens, kyrkans eller
näringslivets uppgift att bestämma julens innebörd – det borde vara upp till
var och en. Frågan är också varför man inte kan fira jul just för julens egen
skull, utan hänsyn till religion, kommers och “svenskhet”? På samma sätt som
man kan ta del av konst för konstens egen skull.

Tiden kring 20-25 december har åtminstone sedan antiken år
varit en högtid och festtid, då man ätit och druckit. Man har i hela världen
firat olika gudar och väsen vid denna tid. I fornnordisk religion har man firat
midvinterblot. De flesta är, och har varit, övertygade om just deras version är
mest sann. Men det mesta är förstås lika osant. Sagan om Jesus är förstås,
vetenskapligt sett, inte mer sann än Julkalenderns påstått ockulta berättelse. Jesu
födelse är knappast heller den “ursprungliga” tanken bakom julen. Den som är
intresserad av historia – vilket tyvärr många religiösa inte är – kanske vet
att det varken finns historisk eller evangelisk grund för att Jesu födelse
skulle ha inträffat den 25 december. Mycket tyder på att kyrkan valde att ”flytta”
Jesus födelsedag till den 25 december i syfte att konkurrera ut hedendomen.
Detta tycks dock inte bekomma många kristna, som ändå firar Jesus födelsedag på
juldagen. Och det har de förstås full rätt att göra.

Naturligtvis får debatten också ett löjets skimmer över sig
när staten, representerad av myndigheter, politiker och tjänstemän, beter sig
som gamla tiders kyrka och på motsvarande sätt försöker omstöpa och korrigera
sagor. Man vill ta bort pepparkaksgubbarna till exempel, för att gamla sagor
ska stämma med 2012 års värderingar. Det är ett lika fantasilöst och
historielöst sätt att förhålla sig till sagorna som Romerska kyrkan, när de
bekämpade hedendomen. Nu senast har även näringslivet, representerat av Disney,
börjat ägna sig åt samma historierevisionism. (Det är förstås rimligt att
kritisera de nya verk, skapade 2012, som brister i kvalitet och skildrar
människor på ett stereotypt sätt, men att försöka omstöpa 30-talet till 2012 är
bara antiintellektuellt.)

Julen är idag en blandning av religion, folktro, myter och
kommers. Ett gammalt helgon från 300-talet (Sankt Nikolaus) har på 1900-talet
fått ett nytt utseende, skapat av bland andra Coca Cola. Detta blandas sedan
friskt med den svenska gårdstomten, ett slags väsen som hjälpte till på
gårdarna och matade djuren. Där har till exempel Jenny Nyström hjälpt till att
skapa bilden av tomten. Någonstans kommer också julbocken in, som gick omkring
med en säck och delade ut klappar. Och så dök tanken upp att tomten bor på
Nordpolen. Och har flygande renar. Granar och ljusstakar kommer från Tyskland
och har inte funnits i Sverige särskilt länge.

Här finns alltså Jesus, 1700 år gamla helgon, Coca Cola,
svensk folktro, tyska traditioner och mycket annat i en salig röra. Detta
brukar ibland vara en anledning för julens kritiker att avstå från firandet.
Eftersom det så att säga bara är sagor.

Och det är förstås sagor, allt från Jesus till den svenska
gårdstomten. Men frågan är om detta inte är en ännu starkare anledning att fira
julen? Det vore annars som att avstå från The Hobbit för att det bara är en
saga (sedan kan man avstå filmen för att sagan är överexploaterad eller för att
man misskött djuren under inspelningen, men det är en annan fråga). Man kan
mycket väl fira jul för julens skull. Ett skönsjungande luciatåg som övat länge
kan vara en estetisk upplevelse för både öga och öra en mörk decembermorgon. Glöggen
värmer när det är minusgrader ute. En överlastad Disneygran kan vara en fröjd
att titta på, ett fyrverkeri. Och sagan om Jesus, de tre vise männen och allt
det andra är både fantasifull och dramatisk.

Så varför inte fira julen som estetisk upplevelse? Som en fest
för öga, öra och smaklökar? Det vore ett mer ursprungligt sätt att fira. Och om
det nu är kommersiellt “jippo”, så innebär ju ökad konsumtion att vi skapar
fler arbetstillfällen. Vill man verkligen hjälpa de arbetslösa vid jul ska man
shoppa. Under nuvarande ekonomiska system är shopping det enda sättet att skapa
jobb och mer skatteintäkter till skola, vård och omsorg. (Men man ska förstås
helst gärna shoppa saker som är bra för människa, djur och natur). Och vidare, varför
skulle man känna stress och ångest inför jul? Alla är fria att fira jul i den
omfattning och på det sätt som passar var och en. Den som stressar, gör egen
julkorv och letar efter perfekta klappar kanske också är den som får den bästa
julen. Den som inte bryr sig, inte lagar julmat och inte köper klappar, får
inte samma jul. Det är upp till var och en att balansera prestation och
belöning och inte försöka tvinga på alla andra samma uppfattning som man själv
har.

Det är också på samma sätt upp till var och att fira
traditioner som man själv vill, eller helt avstå dem. En del firar av rent
sentimentala och nostalgiska skäl, vilket är en anledning lika god som någon
annan. Alla är fria att välja hur man vill göra, men bara så länge man ger
andra samma frihet. Därför kan man inte kräva att kyrka, stat eller näringsliv ska
värna ens egen uppfattning och lära alla andra vad julen “egentligen” handlar (eller
inte handlar) om. Julens innebörd är inte en fråga om vetenskap, där man kan skilja
sant från falskt.

Så alltså, sammanfattningsvis – varför inte ta tillfället i
akt att njuta av ljus, musik, sagor och mat? För dess egen skull? Och låta
fantasin skena? Vad blir roligare eller bättre av att vi låter bli att fira?
Det är ju trots allt en fråga om sagor, och sagor kan stimulera fantasin, lära
oss att se saker ur olika perspektiv och i bästa fall skänka estetiska
upplevelser. Precis som konsten kan göra – om den bara lämnas i fred av stat,
kyrka och näringsliv.

När Småstickorna i Jönköping sätter upp Fröken Julie är det till
stor del i enlighet med originalmanus och med kläder och rekvisita från
1800-talet. Detta tillhör, konstigt nog, ovanligheterna i svenskt kulturliv.
Långt vanligare är det då att ”förnya” och ”modernisera”. Men frågan är av
vilken anledning man gör det senare. Och vilken effekt det får.

De senaste månaderna har vi sett flera exempel på ”förnyelse”
på svenska scener. Såväl Frankenstein som Bibeln har förflyttats till nutid och
handlingen har mer eller mindre långsökt kopplats till dagsaktuella, helst
politiska, frågor. Förmodligen gör man detta i tron att verket i fråga blir mer
angeläget.

Vi menar att dessa ambitioner, att göra klassiker mer
angelägna genom modernisering, sällan lyckas. Fröken Julie ger oss insikter om
1800-talets värderingar och ökar vår historiska bildning. Verket ger oss
kunskaper om hur synen på exempelvis äktenskapet har förändrats – över tid.
Detta ger oss helt enkelt långt mycket mer än en ögonblicksbild av den
dagsaktuella synen på äktenskapet. Kammarspelets allvar gör berättelsen mer
tragisk och gripande. Genom att sätta upp fröken Julie med tidstypisk rekvisita
och kläder förstärks detta ännu mer. Vi kan relatera vår samtid till vår historia
– och på så sätt staka ut framtiden.

Cecilia Fridén menar i sin krönika i JP den 24 april dock att
Strindberg behöver placeras i en modern kontext, att själva verken är
föråldrade. Men vi menar att den som alltid tittar på dagsaktuella frågor
skymmer sikten för sig själv. Det blir lätt en tidsprovinsialistisk hållning.
Man skulle nästan också kunna säga att detta är en smula självupptaget – att
allt ska handla om ens egen tid. Det viktigaste är inte alltid att känna igen
sig – det är ofta än mer underhållande och lärorikt att förstå paralleller.

Självklart kan – och ska – de gamla verken leva sida vid
sida med de gamla. Strindbergs gamla verk måste leva sida vid sida med Nina
Björks nya verk. Detta är riktig mångfald. Men denna mångfald begränsas när även
det gamla ska bli nytt. Att omforma det gamla för att det ska platsa bättre i
det nya innebär tyvärr också ofta att man inte lära sig av historien.

Cecilia Fridén är också representant för den moderna
uppfattningen att författaren är viktigare än verket. Vi ser detta överallt,
inte minst i dokumentärer; hur fokus riktas mot författarens känslor,
relationer, åsikter och privatliv. Fokus riktas bort från verkets kvalitet. Vi
menar att Strindberg bör läsas för kvalitén i hans verk – hans dramaturgiska skicklighet
syns i stegringar, klimax och vändpunkter. Det är dessa kvaliteter som gör
Strindbergs författarskap odödligt – inte hans eld, politiska åsikter,
kampvilja eller galenskap.

När Småstickorna nu ger Fröken Julie efter orginalmanus, och
i Strindbergs tid, tycker vi att de gör helt rätt. Visst kunde man låta Jean ha
en Iphone eller låta Fröken Julie vara en Stureplansprimadonna. Man skulle
också kunna skildra samhället precis som det är idag – där 1800-talets värderingar
och motsättningar har mildrats, och där fröken Julie inte far lika illa. Men
frågan är vad anledningen till detta skulle vara. Och vad effekten skulle bli.
Risken är att det bara skulle bli en blekare pjäs, som är mindre angelägen,
mindre tragisk och mindre gripande.

Whitney Houston har hyllats i alla medier de senaste dagarna. Hon beskrivs till och med som världens bästa röst. Och visst är hennes tidiga bortgång tragisk. Hennes livshistoria rymmer många dimensioner, med missbruk och andra problem. Men samtidigt finns det idag en tendens att överdriva bortgångna personers artistiska gärning.

De flesta av oss dödliga kommer inte att bli ihågkomna särskilt länge. Och inte av särskilt många. Det är inget konstigt med det. På samma sätt kommer inte Whitney Houston att gå till historien. Hon kommer sannolikt inte att bli odödlig på grund av “I wanna dance with somebody”.

Många har dansat till henne och tyckt om hennes musik. Men det är inte att göra en artist, eller någon bortgången människa, rättvisa att överdriva dennas betydelse. Så fort någon artist går bort blir det idag omedelbart minnesbilagor i tidningarna och minnesprogram i TV. Mängder med personer intervjuas om sina minnen, även personer som ibland inte ens träffat den bortgångna. Ibland vet den intervjuade knappt vem det handlar om. Även personer som ägnat sig åt nästan buskisliknande komedi hyllas som mästerliga konstnärer som vi aldrig kommer att glömma.

Detta beteende kanske säger något om vår tid. Är det en fråga om dåligt samvete, upplevs personen som ett offer i ett samhälle vi själva skapat? Eller finns det kanske en modern ensamhet, en brist på känsla, som manifesteras i den kollektiva “sorgen” – “I wanna cry with somebody”? Det kanske inte finns så mycket att gråta gemensamt över längre, förutom döda kändisar.

Tragedier som Whitney Houstons eller Michael Jacksons överrumplar oss förstås. Det känns som sagt tragiskt när ett bekant ansikte eller en bekant röst för alltid är borta. Det är sorgligt när ett destruktivt livsmönster slutar i förskräckelse. Ett livsmönster som alltså möjligen är en produkt av samhällets destruktiva värderingar. Och detta bör förstås ägnas visst utrymme i medierna. De döda måste hanteras.

Men än viktigare är hanteringen av odöda, det vill säga de klassiker som består när överrumplingen har lagt sig. Alla blir inte klassiker. Men det är nästan typiskt vår tid att tillskriva någon en sorts klassikerstatus i samma ögonblick som denne går bort. Även om ingen skulle får för sig att göra det medan personen levde. I synnerhet gäller detta förstås när personen går bort för tidigt. Men en människas tragiska och destruktiva liv får inte upprättelse genom att beskriva den artistiska, eller konstnärliga, gärningen på ett sätt som inte överensstämmer med verkligheten. Snarare tvärtom.

Det är lite mer än 70 år sedan Sveriges kanske största författare avled, Hjalmar Söderberg. År 2012 är förstås Strindberg i fokus. Men om Strindberg hade den infernaliska elden, så hade Söderberg den kyliga melankolin. Hjalmar Söderberg hade stil – i alla avseenden. En stor författare, med andra ord.

Hjalmar Söderberg var utan tvekan en stor stilist. Han använd ofta klassisk dramaturgi och tänkte genom varje ord. Novellen Pälsen är ett utmärkt exempel på detta. På samma sätt var han alltid oklanderligt klädd. Han är alltid allvarlig på de bilder som finns bevarade – han var en posör, i ordets positiva bemärkelse.

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Vem känner inte igen sig själv i detta ungdomliga sökande efter både närhet och avstånd – samtidigt?

Söderberg skriver just på ett ungdomligt sätt, inte minst i Doktor Glas. Huvudpersonen är – eller upplever sig åtminstone vara – utstött, missförstådd, förvirrad och melankolisk. Och ensam, på alla tänkbara sätt. Huvudpersonen är precis som Hjalmar på bilderna – gravallvarlig. Elegant. Grubblande. En posör. Det genomgående temat är:

Liv, jag förstår dig inte.

Vem har inte tänkt så? Eller – vem tänker inte så ibland?

När man som vuxen läser doktor Glas, blir kanske perspektiv ett annat. Med åldern är det kanske generellt så, att man mindre och mindre upplever sig vara den som är utanför. Man är inte längre den som betraktar utifrån – och genomskådar allt det som andra inte förstår. Med vuxenlivet kommer mer anpassning. Och därmed kanske en förstelning? Eller möjligen försoning?

Hjalmar Söderberg stelnade aldrig. Och han försonades aldrig heller. Han var alltid en stilist. Han avled mitt under världskriget, pessimistisk om mänsklighetens framtid. Han är lika oklanderligt klädd på de sista bilderna i livet. Kanske en posör in i det sista?

Läser man Hjalmar Söderbergs mer personliga brevväxling med Bo Bergman, anar man att mycket hos honom är en pose. Mer än vad man kan tro. Han kanske trots allt förstod livet. Det kanske inte var fullt så dystert. Men det är inte det personliga som räknas här. Förvirringen och ensamheten var för honom en litterär idé – han fulländade melankolin som estetik. Detta är hans arv och det är just det som gör honom till en stor författare. Särskilt om man jämför med många av dagens författare, som tycks sakna integritet, litterära idéer och stil.