Vetenskapen närmar sig hela tiden svaret på de stora frågorna: var kommer vi ifrån? Varför? Vad är vi gjorda av? Vetenskap är att våga öppna sig för livets mysterium.
Titta en stund på bilden. Der ser ut som en oljemålning, ett konstverk. Det är det också – ett naturens konstverk. Denna bild av universum släpptes för bara några dagar sedan och är det hittills mest detaljerade fotot av Carina-nebulosan i Vintergatan. Det vi ser här är hur livet skapas. Stjärnor skapas när gasmolnen kollapsar.
Vi är gjorda av atomer som har skapats i stjärnor – stjärnor som har funnits långt före vårt eget solsystem. Vi är gjorda av stjärnstoft. Man kan nästan säga att vi är eviga.
Titta ut i rymden en kväll och tänk att du – bokstavligen – är en del av det nästan oändliga. Det är en av de mest poetiska upplevelser som finns. Det är svindlande. Och det är svindlande på ett annat sätt när upplevelsen bygger på kunskap. Det ger rysningar och även tårar, om man tänker på det en längre stund.
Detta är vetenskapens och den sekulära humanismens poesi. Att steg för steg, metodiskt, närma sig svaren på de stora frågorna. Ibland innebär forskningen dock att vi vet mindre – vi tvingas överge vissa teorier. Att på detta sätt erkänna att det kanske inte finns några eviga svar, inga sanningar som gäller en gång för alla – det är att våga öppna sig för livets mysterium.
Om vi själva vill det, är vår kunskap, våra hjärnor och våra hjärtan i ständig utveckling, ständig expansion. Precis som resten av universum.
Det finns en sida som heter “www.gardeborn.se/Artiklar.html”, där en man som heter Anders Gärdeborn har en del artiklar om ämnet vi diskuterar.
Du säger att om det finns en andlig kraft som har startat allt, är den märklig. Jag tycker istället den är underbar, om man ser på resultatet. Den fantastiska naturen, djur och människor, all skönhet som finns. Om allt är så underbart vackert, bör upphovet vara något helt fantastiskt!
Man kan se i en hjärna vad som brister och vad som saknas, och på så sätt bota sjukdomar, funktionshinder och annat. Beroende på vad man ägnar tid åt, växer vissa delar av hjärnan, och därmed vissa delar av ens personlighet. Det är fakta.
Det finns ingen som tror på ingenting. Vetenskapen har många teorier. Det är ju just evolutionen och naturkrafterna som gör att fåglar kan flytta, utvecklingen av vår alltmer avancerade hjärna med mera.
Att ifrågasätta evolution är som att ifrågasätta att jorden är rund. Naturen är i högsta grad “genomtänkt”, tack vare evolution. Fysiken är inte fråga för tyckande och magi. Kasta iväg en boll och den kommer att flyga i enlighet med fysikens alla lagar. Ingen har någonsin kunna påvisa ett övernaturligt, magiskt inslag som får den att flyga annorlunda. Samma sak gäller skapelsen och big bang. Det finns miljoner i prispengar för den som kan bevisa övernaturliga inslag, och ingen gör anspråk 🙂
Det finns mängder med frågor som vetenskapen jobbar med och ännu inte har svar på. Att det ännu inte finns svar, är inte automatiskt ett bevis på övernaturliga, magiska andekrafter. Om det finns sådana krafter, vilket varken jag eller vetenskapsmännen utesluter även om det idag inte finns skäl att tro på det, är de besynnerliga. De skapar allting för en evighet sedan, låter sedan livet skapas och utvecklas under miljarder år, för att för ca 2000 år sedan visa sig för en liten grupp människor i öknen. Därefter kräver han att alla ska “tro”. Det är väl förnuftsvidrigt?
Jaha, då vet jag det, att man nu kan “se” vissa personlighetsdrag i en hjärna. Intressant. Men däremot kan du inte få mig att tro att vetenskapen kan förklara vad som fanns först. Om vi nu försöker vara logiska och förnuftiga och lämnar expansion, kollaps, evolution m.m. därhän och går direkt på kärnfrågan, vad som fanns först, så tycker jag att din motfråga är förnuftig, men att det jag skriver vidare här är ännu mer förnuftigt! Det finns ju bara två alternativ, som jag ser det: Antingen var Gud först och är evig, alltså ingen början och inget slut, vilket våra små hjärnor inte kan fatta. Eller så var Ingenting först och ur Ingenting startade några partiklar att röra sig och efter miljontals, miljardtals år hade det mest otroliga, komplexa univerum blivit till.Om man nu tror det sistnämnda, skulle man ju på fullt allvar kunna säga att mästerverk som t ex “Mona-Lisa” har målat sig själva. “Jamen, vi talar om en utveckling i miljardtals år”, invänder någon då. Ponera då att ur ett rum med vakuum, lämnat i en miljard år, uppkommer ur ingenting målarpenslar, duk, ram och penslarna målar M-L by themselves. Det andra problemet med Ingenting-troende är att de och vetenskapen egentligen inte kan förklara varför planeter, människor, djur och växters processer är så väl “genomtänkta”. Jorden snurrar så vi har dag och natt, vår fantastiska hjärna styr olika kroppsfunktioner, vissa fåglar flyttar hundratals mil och kan vägen utan GPS, träd fäller löv på hösten och får nya på våren etc, etc. Enligt min ringa mening, som Omar i Ture Sventon brukade säga, är det helt och hållet ologiskt och förnuftsvidrigt att tro att Ingenting ordnat allt detta. Som min gamle mattelärare brukade säga när man hade räknat ett tal och fick en fantastisk summa: “Tänk efter, är detta rimligt?”
Jo, det kan man, om man vill. Idag kan man fotografera hjärnor och se vilka delar som är mer utvecklade än andra, vilka delar som saknar kontakt med andra osv. Man kan se empati, musikalitet m m. På så sätt kan man träna och öva sin hjärna, och förändras. En teori är nu att det har funnits flera big bang. Expansion, kollaps, expansion, kollaps, om och om igen. Kanske för evigt? Det återstår att se. Motfrågan är då vad som fanns före Gud? Det är alldeles för enkelt att bara påstå att Gud har funnits för evigt, utan några bevis eller belägg. Och jag håller med om att orden från Psaltaren är jättevackra. Men det är poesi, inte vetande och inte en kunskapskälla.
Kan man se en människas personlighet genom att obducera hennes hjärna? Tror inte det. Kan man få svaret på hur universum (fast det finns visst flera, sägs det nu) uppkom genom vetenskapen? Tror inte det heller. Hur vissa saker har utvecklats, ja. Men hur det hela började…
En poet som skrev vissa delar av Psaltaren (det vet ju alla allmänbildade var man hittar den), skrev så här för länge sedan: “Himlarna berättar om Hans ära och himlavalvet om Hans händers verk”. Vackert.Sen skriver samme poet mer kärnfullt (och jag kan inte anmälas till diskrimineringsombudsmannen för det här, jag bara citerar): “Dårarna säger i sina hjärtan att det inte finns någon Gud.”