Vetenskapen närmar sig hela tiden svaret på de stora frågorna: var kommer vi ifrån? Varför? Vad är vi gjorda av? Vetenskap är att våga öppna sig för livets mysterium.

Titta en stund på bilden. Der ser ut som en oljemålning, ett konstverk. Det är det också – ett naturens konstverk. Denna bild av universum släpptes för bara några dagar sedan och är det hittills mest detaljerade fotot av Carina-nebulosan i Vintergatan. Det vi ser här är hur livet skapas. Stjärnor skapas när gasmolnen kollapsar.

Vi är gjorda av atomer som har skapats i stjärnor – stjärnor som har funnits långt före vårt eget solsystem. Vi är gjorda av stjärnstoft. Man kan nästan säga att vi är eviga.

Titta ut i rymden en kväll och tänk att du – bokstavligen – är en del av det nästan oändliga. Det är en av de mest poetiska upplevelser som finns. Det är svindlande. Och det är svindlande på ett annat sätt när upplevelsen bygger på kunskap. Det ger rysningar och även tårar, om man tänker på det en längre stund.

Detta är vetenskapens och den sekulära humanismens poesi. Att steg för steg, metodiskt, närma sig svaren på de stora frågorna. Ibland innebär forskningen dock att vi vet mindre – vi tvingas överge vissa teorier. Att på detta sätt erkänna att det kanske inte finns några eviga svar, inga sanningar som gäller en gång för alla – det är att våga öppna sig för livets mysterium.

Om vi själva vill det, är vår kunskap, våra hjärnor och våra hjärtan i ständig utveckling, ständig expansion. Precis som resten av universum.