Debatten om vad julen
“egentligen” handlar om får ofta ett löjets skimmer över sig. Många kristna
tycker exempelvis att Jesu födelse är den “egentliga”, ursprungliga anledningen
att fira jul. Konsumtionssamhällets kritiker beskriver julen som något ångest-
och stresskapande som först och främst handlar om att gynna näringslivet, shoppa
och öka tillväxten. Några anser att julen är en fråga om geografi, en nationell
kulturtradition. Det finns många fler som på olika sätt gör konkurrerande anspråk
på julens innebörd. Det borde dock aldrig vara statens, kyrkans eller
näringslivets uppgift att bestämma julens innebörd – det borde vara upp till
var och en. Frågan är också varför man inte kan fira jul just för julens egen
skull, utan hänsyn till religion, kommers och “svenskhet”? På samma sätt som
man kan ta del av konst för konstens egen skull.
Tiden kring 20-25 december har åtminstone sedan antiken år
varit en högtid och festtid, då man ätit och druckit. Man har i hela världen
firat olika gudar och väsen vid denna tid. I fornnordisk religion har man firat
midvinterblot. De flesta är, och har varit, övertygade om just deras version är
mest sann. Men det mesta är förstås lika osant. Sagan om Jesus är förstås,
vetenskapligt sett, inte mer sann än Julkalenderns påstått ockulta berättelse. Jesu
födelse är knappast heller den “ursprungliga” tanken bakom julen. Den som är
intresserad av historia – vilket tyvärr många religiösa inte är – kanske vet
att det varken finns historisk eller evangelisk grund för att Jesu födelse
skulle ha inträffat den 25 december. Mycket tyder på att kyrkan valde att ”flytta”
Jesus födelsedag till den 25 december i syfte att konkurrera ut hedendomen.
Detta tycks dock inte bekomma många kristna, som ändå firar Jesus födelsedag på
juldagen. Och det har de förstås full rätt att göra.
Naturligtvis får debatten också ett löjets skimmer över sig
när staten, representerad av myndigheter, politiker och tjänstemän, beter sig
som gamla tiders kyrka och på motsvarande sätt försöker omstöpa och korrigera
sagor. Man vill ta bort pepparkaksgubbarna till exempel, för att gamla sagor
ska stämma med 2012 års värderingar. Det är ett lika fantasilöst och
historielöst sätt att förhålla sig till sagorna som Romerska kyrkan, när de
bekämpade hedendomen. Nu senast har även näringslivet, representerat av Disney,
börjat ägna sig åt samma historierevisionism. (Det är förstås rimligt att
kritisera de nya verk, skapade 2012, som brister i kvalitet och skildrar
människor på ett stereotypt sätt, men att försöka omstöpa 30-talet till 2012 är
bara antiintellektuellt.)
Julen är idag en blandning av religion, folktro, myter och
kommers. Ett gammalt helgon från 300-talet (Sankt Nikolaus) har på 1900-talet
fått ett nytt utseende, skapat av bland andra Coca Cola. Detta blandas sedan
friskt med den svenska gårdstomten, ett slags väsen som hjälpte till på
gårdarna och matade djuren. Där har till exempel Jenny Nyström hjälpt till att
skapa bilden av tomten. Någonstans kommer också julbocken in, som gick omkring
med en säck och delade ut klappar. Och så dök tanken upp att tomten bor på
Nordpolen. Och har flygande renar. Granar och ljusstakar kommer från Tyskland
och har inte funnits i Sverige särskilt länge.
 |
 |
Här finns alltså Jesus, 1700 år gamla helgon, Coca Cola,
svensk folktro, tyska traditioner och mycket annat i en salig röra. Detta
brukar ibland vara en anledning för julens kritiker att avstå från firandet.
Eftersom det så att säga bara är sagor.
Och det är förstås sagor, allt från Jesus till den svenska
gårdstomten. Men frågan är om detta inte är en ännu starkare anledning att fira
julen? Det vore annars som att avstå från The Hobbit för att det bara är en
saga (sedan kan man avstå filmen för att sagan är överexploaterad eller för att
man misskött djuren under inspelningen, men det är en annan fråga). Man kan
mycket väl fira jul för julens skull. Ett skönsjungande luciatåg som övat länge
kan vara en estetisk upplevelse för både öga och öra en mörk decembermorgon. Glöggen
värmer när det är minusgrader ute. En överlastad Disneygran kan vara en fröjd
att titta på, ett fyrverkeri. Och sagan om Jesus, de tre vise männen och allt
det andra är både fantasifull och dramatisk.
Så varför inte fira julen som estetisk upplevelse? Som en fest
för öga, öra och smaklökar? Det vore ett mer ursprungligt sätt att fira. Och om
det nu är kommersiellt “jippo”, så innebär ju ökad konsumtion att vi skapar
fler arbetstillfällen. Vill man verkligen hjälpa de arbetslösa vid jul ska man
shoppa. Under nuvarande ekonomiska system är shopping det enda sättet att skapa
jobb och mer skatteintäkter till skola, vård och omsorg. (Men man ska förstås
helst gärna shoppa saker som är bra för människa, djur och natur). Och vidare, varför
skulle man känna stress och ångest inför jul? Alla är fria att fira jul i den
omfattning och på det sätt som passar var och en. Den som stressar, gör egen
julkorv och letar efter perfekta klappar kanske också är den som får den bästa
julen. Den som inte bryr sig, inte lagar julmat och inte köper klappar, får
inte samma jul. Det är upp till var och en att balansera prestation och
belöning och inte försöka tvinga på alla andra samma uppfattning som man själv
har.
Det är också på samma sätt upp till var och att fira
traditioner som man själv vill, eller helt avstå dem. En del firar av rent
sentimentala och nostalgiska skäl, vilket är en anledning lika god som någon
annan. Alla är fria att välja hur man vill göra, men bara så länge man ger
andra samma frihet. Därför kan man inte kräva att kyrka, stat eller näringsliv ska
värna ens egen uppfattning och lära alla andra vad julen “egentligen” handlar (eller
inte handlar) om. Julens innebörd är inte en fråga om vetenskap, där man kan skilja
sant från falskt.
Så alltså, sammanfattningsvis – varför inte ta tillfället i
akt att njuta av ljus, musik, sagor och mat? För dess egen skull? Och låta
fantasin skena? Vad blir roligare eller bättre av att vi låter bli att fira?
Det är ju trots allt en fråga om sagor, och sagor kan stimulera fantasin, lära
oss att se saker ur olika perspektiv och i bästa fall skänka estetiska
upplevelser. Precis som konsten kan göra – om den bara lämnas i fred av stat,
kyrka och näringsliv.
