Idag är det andra advent och Nobeldagen – men det är också födelsedag för en av mänsklighetens bästa idéer. Deklarationen om mänskliga rättigheter fyller 75 år. En minst sagt briljant idé baserad på lärdomarna från världskrigens och de totalitära regimernas barbari. Men ändå är denna idé på tillbakagång i hela världen. Färre och färre människor åtnjuter demokrati och yttrandefrihet. Hur är det möjligt?
Vi vet att vi sällan lär oss av historien och att vårt minne är kort. Men enligt mig beror tillbakagången också delvis på att vi inte diskuterar mänskliga skyldigheter i tillräcklig utsträckning. Mänskliga rättigheter handlar inte bara om frihet till, utan också om frihet ifrån. Eller annorlunda uttryckt som negativ och positiv frihet. Mänskliga rättigheter handlar därmed lika mycket om vad vi INTE ska göra mot andra människor.
För att förenkla något: jag är bara fri så länge du är fri. I samma ögonblick som jag försöker påtvinga dig min livsstil, min lära eller något annat, saboterar jag inte bara din frihet. Jag saboterar också hela idén om frihet och om mänskliga rättigheter. Och därmed saboterar jag också alltså min egen frihet. Om inte annat så ligger det i varje människas egenintresse att inte minska någon annans frihet. Det är också utifrån olika perspektiv min skyldighet att inte minska din frihet.
Diskussionen borde annorlunda uttryckt inte bara handla om rätten att bli inkluderad – utan lika mycket om rätten att exkludera sig själv från olika kollektiv. Politiska krafter vill ständigt göra anspråk på oss och inkludera oss i diverse olika kollektiva identiteter. Det kan vara identiteter grundande på nation, kön, kultur, religion, politik, livsstil och en mängd andra saker. Varje människa har rätt att stå utanför dessa, om den vill. Så hur mycket vi än själva hyllar dessa kollektiv, och övertygas av tanken att andra skulle få det bättre om de också var med, måste vi också låta andra vara i fred. Det står förstås alla individer fritt att bilda kollektiv, men det måste också stå alla individer fritt att avstå. Rätten att inte vara med helt enkelt. Och rätten att slippa bli definierad och klassificerad av andra.
Det hehövs kort och gott en deklaration om mänskliga skyldigheter, som en del av mänskliga rättigheter. Det är vår skyldighet att betrakta varje individ som ett mål och inte som ett medel. Och detta gäller inte bara i de stora världspolitiska händelserna, utan i vår vardag – att på allvar lyssna på andra och försöka hjälpa dem, så gott vi kan, att nå sina egna drömmar. Andra människor får aldrig bli medel för att nå våra egna drömmar. En av de första att formulera dessa tankar om mål och medel, och kanske ett slags första utkast till mänskliga rättigheter, var Immanuel Kant. En filosof som är ständigt aktuell och som borde lyftas fram i ljuset om och om igen.
De mänskliga rättigheterna är just individuella, eller borde enligt mig vara det. Rättigheter borde tillhöra just människor och inte nationer, folk, grupper, kön och så vidare – men inte heller åsikter, läror och ideologier, vare sig de är politiska eller religiösa. Det står var och en fritt att bekänna sig till en lära, men det står ingen fritt att påtvinga någon annan sin lära. Och de mänskliga rättigheterna ger oss också rätt att kritisera en lära. Detsamma gäller förstås också bland annat livsstilar. Det står var och fritt att exempelvis bekänna sig till kärnfamiljen som ideal och även bilda opinion, men det står ingen fritt att minska någon annans frihet att leva på annat sätt.
Jag gissar också att de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång för att vi inte i tillräcklig utsträckning diskuterar teoretiskt, abstrakt och principiellt. Eller utifrån intellektuella premisser. Det briljanta med mänskliga rättigheter är att de är just universella, oberoende av tiden, rummet, tillfälliga ideologier och andra sammanhang. Vi behöver stå bakom mänskliga rättigheter som filosofisk idé, med arvet från bland annat Kant, och inte bara i praktisk och konkret bemärkelse, här och nu.
Ibland kan åsikten framföras att det nästan är omoraliskt att njuta av våra fri- och rättigheter när så många andra inte kan det. Jag menar tvärtom – det mest moraliska är att njuta av friheterna maximalt varje dag, för att fira dem, upprätthålla dem och bevara dem. Att uttrycka sin åsikt, att festa, dricka för många glas vin, att gå på konsert, isolera sig eller vad som helst är alla praktiska och konkreta sätt att stå upp för mänskliga rättigheter.
Inget land har slutligen helt och hållet uppfyllt deklarationen. Alla människor har rätt till bostad exempelvis. Alla dessa rättigheter är fullt möjliga att uppnå – det finns både pengar och andra resurser. Finland har exempelvis nästan lyckats få slut på hemlösheten, genom att helt enkelt ge hemlösa bostad först, för att de sedan ska kunna lösa andra problem. Egentligen alltså oerhört enkelt, men komplicerat när makthavare och även den allmänna opinionen ofta vill något annat, eller har tillfälliga moraliska föreställningar som de tycker ska gälla alla. Det finns, som någon uttryckte det, egentligen ingen anledning att snåla med rättigheter. Vi skulle kunna deklarera djurens rättigheter. Robotars rättigheter. Kanske även naturens och därmed själva livets rättigheter.
För att till sist försöka summera, fira och hylla denna ändå livskraftiga 75-åring, skulle jag vilja formulera de mänskliga rättigheterna såhär: ”gör vad fan du vill, men bara så länge du inte hindrar någon annan från att göra vad fan den vill”.
