Ord och bilder

Hybridförlagen har debatterats den senaste tiden, ofta utifrån ståndpunkten att de utnyttjar människors författardrömmar, lurar skrivande människor, endast vill tjäna pengar och beter sig som pirayor. Är det så enkelt?

Visst finns det pirayor. Varje gång genom historien som det uppstå en ny marknad ser oseriösa aktörer, skojare och bedragare en chans att tjäna pengar. Innan marknaden har hunnit självsaneras och innan begrepp och regler har blivit tydliga för alla inblandade, ser de sin chans. Så är det inom alla branscher. Och litteraturen är inget undantag. Jag har själv publicerat både med traditionella avtal och hybridavtal. Jag har själv fått fullständigt oseriösa erbjudanden från hybridförlag. Men också vad jag uppfattar som fullständigt seriösa där de verkligen läst manuset. Men förutsatt att vi vill ha en fri marknad med en mångfald aktörer är det oundvikligt med skojare och bedragare, åtminstone tillfälligt. Självklart är det sorgligt när människor luras och får någonting helt annat än de förväntar sig, eller när företag gör reklam för något de inte kan leva upp till. Falsk reklam är ett problem oavsett bransch, oavsett om det handlar om författardrömmar eller att bli smal på en vecka. Det finns ju lagar och regler som ska förhindra att företag luras med reklam. Men frågan är var ansvaret ligger, hos företag eller konsument. Förmodligen hos båda.

Frågan är också hur många hybridförlag som verkligen utlovar att deras kunder ska bli författare. Och hur många av alla de skrivande personer som publicerar via hybridförlag, utgivningsföretag eller andra publiceringsformer som har författardrömmar och verkligen tror att de ska slå genom, bli recenserade och sälja stora volymer. Det vore intressant med statistik kring detta men det finns inte vad jag vet.

Anledningarna till att ge ut via hybrid eller andra tjänster kan helt enkelt vara många fler än att bli författare och försöka slå genom:

-för att det är kul att se sin bok i tryck och kanske sprida till vänner och bekanta, eller inom en viss begränsad nördkrets (nörd är ett positivt begrepp)

-för att de tycker om att bestämma en hel del själv kring utgivningen och tycker om att åka omkring på mindre mässor och marknadsföra sig själv

-för att lära sig om hur det går till att göra en bok, med lektörsläsningar, korrektur, formgivning och så vidare. De ser det snarare som ett slags utbildning de betalar för.

-för att försöka komma in i branschen. De ser hybridförlagen som något att börja med, för att sedan gå andra vägar.

-för att de större eller traditionella förlagen (som dessutom är oerhört få) inte ser någon marknad. Omkring tre promille av manusen som skickas till stora förlag ges ut. Dessa förlag måste se ekonomisk vinning i utgivningen, precis som alla andra aktörer.

-för att de mindre förlagen eller alternativa förlagen inte har ekonomiska muskler

Storförlagen har de ekonomiska musklerna att stå för alla kostnader och har egna lektörer, korrekturläsare, formgivare, marknadsföring och så vidare. Dessa förlag bygger upp sina ekonomiska muskler genom ett slags massproduktion av deckare bland annat. Jag vet faktiskt inte varför detta kommersiella tillvägagångssätt alltid skulle vara mer seriöst än att författaren själv är med och betalar.

Den som ger ut själv eller via hybrid kan gå genom exakt samma kvalitetsprocedur som hos traditionella förlag, med lektörsläsning, korrekturläsning och så vidare. En del branschorganisationer inom litteratur som granskar verk för att godkänna medlemskap, menar att de inte sett någon betydande kvalitetsskillnad mellan böcker från hybridförlag och traditionella förlag.

Däremot är det förstås av yttersta vikt att yrkesverksamma författare får skäligt betalt för sina verk. Här måste förstås regelverk och begrepp tydliggöras så att den yrkesverksamma författarens intressen tillvaratas. Att lära sig skrivandets hantverk tar lång tid och måste förstås betala sig. Frågan är om yrkesverksamma författares situation hotas av de nya aktörerna? Finns det något som tyder på att de traditionella eller stora förlagen kommer att gå samma väg som de nya aktörerna? Jag vet inte. I vilket fall som helst vore det enligt mig ett problem om endast yrkesverksamma författares verk publicerades och såldes. Ju fler som skriver och publicerar desto bättre. Ett större utbud kan enligt mig inte vara något problem. Sedan kan ingen förvänta sig att det finns efterfrågan för allt, men det är risker alla får ta som försöker.

Slutligen så intar litteraturen ofta en särställning gentemot andra konstformer, i både positiv och negativ bemärkelse. Antingen är man författare eller inte, antingen skriver man bra eller dåligt. Så skarp är enligt mig inte gränsen inom musik eller film. Och att ge ut sin egen musik kan innebära både kultstatus och anseende. Att finansiera sin egen film – i syfte att få maximal frihet – kan ge samma anseende. Det anses nästan där tvärtom ge lägre anseende att gå via de stora kommersiella musik- och filmbolagen. Jag tror litteraturen skulle vinna på att bejaka vissa förändringar inom branschen, välkomna ett slags DIY- eller indiekultur och inte endast fokusera på att försvara de etablerade publiceringsformerna. Även om vi vill få bort pirayorna, vill vi kanske ändå ha en mångfald av aktörer. Både traditionella förlag och andra. Inte minst för att bredda utbudet inom genrer som de traditionella förlagen i Sverige nästan aldrig satsar på, som exempelvis fantastik.