Kan skräcklitteraturen ge oss svar på filsofiska frågor? Ja, mer än nästan alla andra genrer påstår jag. Men jag tycker att det råder en viss begreppsförvirring kring skräcklitteratur i Sverige, vilket gissningsvis beror på att forskningen, kritiken och debatten kring fantastik är liten här. Vi definierar gotik, slasherfilmer, zombiefilmer, skräckromantik, Dracula, Halloweenfilmerna och en mängd andra saker som skräck. Vi har ingen uppdelning. Inom anglosaxisk forskning skiljer man historiskt på horror och terror. Horror är det mer direkta hotet (zombies, knivmördare), medan terror är det mer psykologiska hotet. Terror, som inte har något motsvarighet på svenska, handlar mer om osäkerhet, tvivel på de egna sinnena, rädslan för att bli galen och liknande. En osäkerhet. Och det är här skräcken närmar sig filosofin på ett sätt som få andra genrer gör. En av de mest fundamentala frågorna inom filosofin är ju vad som så att säga endast finns i mitt eget huvud och vad som finns utanför mitt huvud. Skräcklitteraturen arbetar mycket med detta tema: finns det spöken, en ockult dimension av tillvaron, eller inbillar jag mig? Ser jag någonting mellan granarna i skogen i mörkret eller inbillar jag mig? Kan jag lita på vad mina ögon ser? Håller jag på att bli galen, förstår jag ingenting av min omvärld? Det är detta tillstånd som är mest skrämmande. Likaså expanderar skräcklitteraturen såväl tid och rum, två barriärer inom filosofin. Det blir mer gripande, mer sublimt, när Dracula saknar sin Mina i flera hundra år, jämfört med några månader om det vore en realistisk roman. Inom skräcklitteraturen kan det ibland anas ett annat liv, bortom döden. Eller bortom rummet. Eller en odödlighet. En obskyr värld, bebodd av spöken, vampyrer och andra väsen. En värld vi inte riktigt kommer åt eller kan förstå. Återigen osäkerhet. Skräcklitteraturen kan också ofta skildra ett slags upplösning eller förfall. Samhälle, relationer, politik, identiteter – allting är under upplösning. Återigen samma osäkerhet. Vi kan inte lita på någonting längre. Där kan skräcklitteraturen lära oss att hantera den ofrånkomliga förändringen i den inre och yttre verkligheten. Många som läser skräck vill försätta sig i detta tillstånd av osäkerhet. Och denna osäkerhet är en förutsättning för att expandera hjärna och hjärta, enligt mig. Eller med andra ord, nå en djupare och bredare filosofisk förståelse av människa och värld.
