Då och då blossar det upp en diskussion kring fantastikens ställning i Sverige. I ett nummer av Skriva menade flera stora förlag att fantasy, science fiction och skräck i regel är för smala genrer och inte kan nå tillräckligt många läsare. Jag tror att det i någon mån råder en viss förvirring kring definitionerna av dessa genrer. Jag anser exempelvis att Astrid Lindgren och J K Rowling båda borde kallas fantasy. Båda är förstås storsäljare, kanske två av de mest kända författarna i världen. Inom skräck finns Stephen King exempelvis. Eller John Ajvide Lindqvist. Det finns många exempel. Men likväl betraktas fantastiken som smal, som något som främst intresserar en liten krets på olika specialiserade konvent och liknande. Och visst finns det en subkulturell dimension av dessa genrer, med exempelvis tillverkning av dräkter, rekvisita, leksaker, föreningar, sällskap, fandom med mera. Men förlagen borde nog skilja denna subkulturella dimension från den rent litterära genren. Fantastiken som litterär genre kan nå fler läsare än någon annan genre. Precis som den subkulturella dimensionen kan väcka obegränsat engagemang och intresse, men då hos några färre.
