Många har väl någon gång bläddrat genom gamla dikter eller liknande från högstadiet eller gymnasiet och funderat på hur man kunde vara så pretentiös. Eller skriva så dåliga dikter. När jag en sommar hittade min egen “Poesi i urval” i föräldrahemmet tänkte jag först samma sak. Men efterhand insåg jag också att mycket idéer, tematik och stämningar återkommer många gånger genom livet. Dikterna på den tiden var ett slags prototyper. Obundna av konventioner och läsares förväntningar. Och därmed förstås ganska oläsbara. Utan mängdträning blir det sällan någon litterär kvalitet. Det är inte många författare eller poeter som lyckas skriva eller publicera något med kvalitet i tidig ålder. Men jag tycker ändå om att gå tillbaka ibland i gamla texter och försöka leva mig in i hur jag själv tänkte och kände. Det ger många uppslag och minnen vaknar igen. Men framför allt ger det en känsla av kontinuitet genom livet. Skrivandet blir mer organiskt och man ser hur olika tankegångar växer fram över tid. Man kan plocka det bästa från varje fas i sitt liv och bära det med sig. Varje ny roman, novell eller dikt blir inte någonting nytt, bortom ens egen historia, utan något som binder ihop de olika faserna i livet. Kanske till ett slags helhet när man en dag närmar sig livets slut. Av samma anledningar innehåller denna blogg alla gamla inlägg, trots ett uppehåll på flera år. Och faktiskt kan man hitta en och annan dikt, eller ett inlägg, som kan väcka tankar och känslor även senare i livet. Själv tycker jag att “Gloria” från gymnasiet fortfarande har något visst.
Gloria
Fastän du inte vill, fastän jag inte får
placerar jag en gloria över ditt huvud
Jag vet att du inte vill bära den
men mina ögon känner den ändå
Fastän du aldrig varit på ett berg
försöker jag klättra dit upp
För att med dig predika
ett evangelium du aldrig sett
Du krossar glorian i spillror
För att visa mig att du är människa
Jag plockar upp en splitter
Förvandlar det till min vigselring
Min tysta mission upphör inte
Med Domarboken i min famn
