Tanken kan också slå en när som helst; en vardagkväll när
det skymmer eller när höstlöven får färg och multnar. Man påminns då och då om
att livet har ett slut, om att det efter en sista sommar inte kommer någon mer
höst. Man bör (och kan ibland inte låta bli att) vara medveten om döden – det
ger inspiration att utnyttja tiden på bästa sätt. Samtidigt kan man inte heller
tänka på döden hela tiden, då det kan skapa rädsla och kanske stress.
Den kanske avgörande frågan är egentligen vad man menar när
man säger “jag”. När man tänker att “jag” inte kommer att finnas. Finns det verkligen
ett “jag” som försvinner?
Jaget är enligt min åsikt oåtkomligt för oss. Vi kan inte
förstå jaget. Vi kan inte vara medvetna om jaget och tänka på det “utifrån”,
som betraktare. Vi kan inte betrakta jaget som ett objekt och vi kan inte
studera det vetenskapligt.
Forskningen visar att det tar upp till sex sekunder innan vi
blir medvetna om vad vi gör. Hjärnan beordrar kroppen att exempelvis lyfta en
arm flera sekunder innan vi blir medvetna om det. Mycket av det som jaget gör,
har alltså egentligen aldrig varit föremål för exempelvis övervägande eller
utvärdering. På motsvarande sätt kan vi inte hindra tankarna innan de kommer.
Vi kan inte utvärdera en tanke, om den är värd att tänka så att säga, innan vi tänker
den.
 |
 |
Favoritfilosofen Immanuel Kant menade att det finns saker
som vi inte kan få kunskap om. Som exempelvis Gud. Han menade att vi bör
förlita oss på vetenskapen så långt som möjligt, men att det också finns saker som
vi inte kan nå. Saker bortom horisonten som vi kan – och bör – spekulera och
filosofera om. Kant utesluter inte att vi har en odödlig själ, eftersom det
ligger bortom kunskapens gränser. Denna odödliga själ kan vara det som vi menar
med “jaget”. Det där oåtkomliga jaget, som forskningen inte kommer åt. Det där
jaget som gör saker innan vi är medvetna om det.
Kant illustrerar med tydliga exempel. Tänk dig att du kastar
iväg en boll. Bollen kommer med 100% sannolikhet att flyga iväg i enlighet med
fysikens lagar. Men varför lyfte du upp bollen? Kan vetenskapen någonsin ge ett
svar på varför du kastade iväg bollen? Vet du det ens själv? Är det, om man
spekulerar, din odödliga själ som agerar?
Vad säger då detta om döden och jaget? Vi kommer med 100%
sannolikhet att dö. Men vad som händer med jaget efter döden, vet vi inte. Vi
kan filosofera om det. Oavsett om jaget lever vidare efter döden eller inte, så
kanske jaget är en del av något större. När man läser böcker är man en del av
något större, en kedja. En bildningskedja. Man läser vad andra tänkt, begrundar
det och kanske också utvecklar det vidare. Man tar vid där andra slutat, och i
framtiden tar någon annan vid där man själv slutade. På samma sätt blir man en
del i en kärlekskedja, när man älskar någon, eller några. “Though lovers be
lost, love shall not” skrev Dylan Thomas. Den som läser håller bildningen vid
liv, den som älskar håller kärleken vid liv. Och den som skriver musik eller
skapar annan konst håller Gud vid liv, enligt Nick Cave.
Denna kedja är inte något övernaturligt, ingen Gud, men det
är ändå större än jaget. Med denna kedja följer också ett ansvar att leva
moraliskt mot människor, djur och natur. Att förvalta nu döda människors moral
för att den ska leva vidare, i en moralisk kedja, till kommande generationer. I
denna kedja blir jaget inte det viktigaste, det kanske inte spelar så stor roll
om vi försvinner.
Eller så kanske jaget är odödligt. Vi kanske har funnits för
evigt, vi är ju trots allt alla gjorda av stjärnstoft, av grundämnen som
skapades för miljarder år sedan. Eller så finns det ingenting, bara en evig
vila.
Inget vet, men den som dör får se.
