Statsskulden beskrivs av i stort sett alla medier och alla partier som ett problem. Men är den det? Jämför med din egen privatekonomi. Du har förmodligen en del skulder. Det kan vara studieskulder, bolån eller annat. Det är idag inte särskilt ovanligt att en individ har skulder på några miljoner.
Det viktiga är att det finns tillgångar också. Som till exempel en utbildning eller en bostad.
På samma sätt måste staten och det offentliga låna för att bygga vägar, skolor, sjukhus och allt annat. Staten har tillångar. Det vill säga, vi har tillgångar. Men jag har aldrig sett någon löpsedel som redovisar hur mycket tillgångar vi har per person. Däremot redovisas ofta hur stor statsskulden är per person.
Vi kan tänka oss ett scenario utan statsskuld, där det offentliga inte lånade. Då hade vi behövt spara ihop hundratals miljarder innan vi började bygga vägar, skolor och sjukhus. Hur hade hälso- och utbildningsnivån varit under tiden? Att låna är med andra ord en självklarhet – det är ett sätt att förskjuta kostnader, så att man till exempel kan skaffa bostad tidigt i livet. Tänk om alla sparade ihop till en bostad?
Det vore vidare ganska konstigt om du sålde alla dina tillgångar, såsom bostaden, bara för att betala av skulden. Du har ju lånat just för att köpa tillgångarna.
Den som bara lånar till löpande konsumtion får förstås problem, men det är en helt annan sak. Att låna till en krogrunda eller en Mallorcaresa är förstås inte bra. Jag skrev själv en C-uppsats i nationalekonomi. Under 80-talet lånade både Latinamerika och Sydostasien mycket pengar. Den ena till konsumtion, den andra till investeringar. Det gick bra för den ena, dåligt för den andra. Inte ett dugg överraskande.
Likaså är statsskulden som procent av BNP i princip helt ointressant. Räkna själv hur stora dina skulder är i relation till din årsinkomst. Kanske flera hundra eller tusen procent. Vad spelar det för roll?
Jag bläddrade i en kalender från 1929 och hittade denna beskrivning: “Statsskuld (maj 1927) 1,820,415,770. Statens bokförda tillgångar (juni, 1927) 3,102,133,706; efter avdrag av statsskulden 1,281,717,936”. Var hittar man en sådan formulering idag?
Det är på detta sätt man annars alltid redovisar tillgångar bredvid skulder – utom när det kommer till staten. Vad beror det på? Tycker vi idag, på grund av program som Lyxfällan och Reinfeldts retorik om ansvarstagande, att det är omoralisk att låna? Har den nyliberala agendan på så sätt slagit genom hos i princip all alla partier? Därav uttryck som “den som är satt i skuld är icke fri” eller den kanske bästa av alla: “negativ nettoskuld”. Man uttrycker till och med överskott som en skuld.
Alla partier borde diskutera nivån på skulden. Med mycket investeringar, inom till exempel miljö, kan statsskulden bli högre. Om vi säljer ut gemensamma tillgångar blir statsskulden lägre. Det beror på den politiska viljan och den ideologiska inriktningen.
Men det är i vilket fall som helst dags att sluta diskutera statsskulden som något som per automatik är ett problem. Miljarderna finns där att använda, om vi vill.