Ord och bilder

Valvecka. Vad ska jag rösta på? Tips någon? Risken finns att jag röstar på sossarna igen, bara för att de är kompetenta förvaltare som troligen inte klantar sig och ställer till allt för mycket. Mycket politik har ju senare år tyvärr mest handlat om att välja bort vad som anses vara dåligt. Inte många visioner längre. Basinkomstpartiet eller Satanistiskt initiativ är tänkbara alternativ, men vore kanske inte särskilt valtaktiskt i orostider. Problemet är kanske att jag inte kan välja en ideologi, utan helst flera. Funderar därför ibland på att starta ett socialistiskt-liberalt-konservativt parti (arbetsnamn Världsmedborgarpartiet, VMP) med denna cocktaili:

-ekonomisk och materiell socialism i vissa frågor. Helst med en rejäl, helst europeisk eller global, medborgarlön som garanterar alla välfärd. Om man lägger ner försäkringskassan, arbetsförmedlingen, socialkontor och andra liknande allt mer ovärdiga och polisiära instanser kan dessa resurser omvandlas till medborgarlön. Plus ett förstatligande eller annan kollektivisering av järnväg, post, apotek, skola, vård osv. Och ett totalförbud för bl a NPM och ojämställda löner. Detta garanterar alla mänskliga rättigheter och ger alla människor en grund att stå på för att göra fria val. Detta går förstås att kombinera med fri företagsamhet i övrigt, där ingen måste få ett godkännande av någon tribunal för att producera något.

-livsstilsliberalism. Hur man lever, vem man älskar, vad man gör, vad man tror på, vad man inte tror på, vad man prioriterar i livet mm är enligt mig överhuvudtaget inte en kollektiv, statlig eller politisk angelägenhet. (Så länge man inte skadar någon eller inskränker andras frihet). Helst ingen värdekonservatism eller moralism överhuvudtaget. Det behövs mer traditionell humanism med ett bemyndigande av individer. Här följer bla a en avreglering av alkohol, tobak osv. Och avkriminalisering (att skilja från legalisering) av droger. (Vi har skyhög dödlighet jämfört med andra länder för att missbrukare inte vågar gå till vården, myndigheter mm. FN är kritiska till att Sverige kriminaliserar sjukdomar och missbruk) Och vidare ett avlägsnande av barnbidrag, stöd till trossamfund och annat som premiererar vissa livsval före andra. Alternativt då införa bidrag för ateister och singlar, men det skulle ju bara skapa mer administration.

-kulturkonservatism. Ett begrepp som idag har kidnappats av exempelvis nationalister och behöver nyanseras. Jag tycker inte att vare sig kultur eller skola ska vara en politisk experimentverkstad. Kultur och konst bör fredas från revolutioner och bör aldrig omvandlas till redskap för höger, vänster, mitten, nationer, grupper eller annat. Kultur är större än så. Större än vår tid och vår plats. Konservatism behöver alls inte handla om nationella identiteter eller en vilja att stanna eller backa tiden. Snarare handlar konservatism om en organisk utveckling framåt, utan några kommandon, där samhället förändras i takt med att människan förändras. Kulturkonservatism handlar enligt mig bl a om att försöka förstå vad det innebär att vara människa över tid, och inbegriper allt, även punk, hiphop och avantgarde mm. Nationalromantiken var exempelvis rebellisk mot etablissemanget vid sitt genombrott. Och anses idag vara tvärtom. Om vi inte lär oss om kulturhistorien förstår vi inte vad som händer över tid och utvecklas inte framåt. Vilket kulturarv skapas i vår tid till kommande generationer? Det behövs en politik för att vårda det globala historiska och framtida kulturarvet. Med mycket större offentligt stöd till kulturarv på både europeisk och global nivå.

Om man till allt detta slutligen adderar bildningsideal, obligatorisk filosofi i hela grundskolan, arbetstidsförkortning, pacifism och kosmopolitiska visioner mm, skulle jag kunna rösta på mig själv.

Tanken att det skulle vara moraliskt befogat att offra både sitt eget och andras liv för nationen, jorden, blodet, flaggan, folket, en gud eller någonting annat har inneburit århundraden av meningslös död och sorg för mänskligheten. När människan blir ett medel för någonting annat – och inte längre är målet i sig – degraderas människolivet till ett instrument för makthavare, ideologier och annat. Ulf Kristersson hamnar i minst sagt dåligt sällskap med detta tankegods om ärorik död, när han uppmanar oss att offra våra liv med vapen i hand. Han är förstås fri att själv bli martyr, men att uppmana andra i en sådan maktposition närmar sig barbari.

Alla dessa män (det är nästan alltid män) som tycker att andras liv ska offras, är nästan alltid själv undantagna. De sitter ofta säkert med sin familj i en bunker någonstans och beordrar flyganfall som dödar tusentals oskyldiga vuxna och barn. De ser aldrig sina offer öga mot öga. Eftersom någon annan flyger flygplanet – och varken makthavare eller pilot har någon relation till offren – ser de sig inte själva som mördare. Offren är statistik. De skulle säkert däremot betrakta det som psykotiskt att för egen hand döda ett oskyldigt barn.

Frågan är om Ulf Kristersson är beredd att döda oskyldiga barn eller deras föräldrar för egen hand? Eller offra sina egna barn? Säger han även till sin familj och sina närmaste, öga mot öga, att han tycker att de ska dö för Sverige? Att det bästa vore om de tog avsked en gång för alla? Skulle han själv vilja vara längst fram vid fronten eller skicka fram sin familj och sina närmaste som kanonmat? Om hans barn vapenvägrade, skulle han då vilja frånta dem medborgarskapet?

Eller skulle han agera som de flesta människor gör i krig i verkligheten och inte på film – försöka rädda sig själva, sin familj, sina närmaste och andra undan barbariet?

Konsekvensen av krig i verkligheten är att människor dör i industriell skala. Oskyldiga människor blir bara statistik – oavsett om de skickas fram som kanonmat i försvar eller anfall. Liven tar slut. Och anhöriga får sedan bära en livslång sorg. Det finns ingen som helst ära i detta. Så hur kan Sveriges statsminister uppmana oss att agera i enlighet med detta barbariska tankegods? Hur kan han uppmana oss att vilja offra våra liv? Istället för att prata om hur vi ska rädda våra liv?

Ulf Kristersson borde agera precis tvärtom och vara den vuxne i rummet, som han påstår sig vilja vara. Männen i bunkrarna kan liknas vid pojkar som börjar gruffas och brösta sig på en skolgård. Till slut utbryter vilt slagsmål och även helt oskylda barn som inte vill vara med drabbas. Då behöver ibland vuxna gå emellan, lugna ner, resonera och bryta den grabbiga jargongen. Hålla huvudet kallt och inte dras med och försöka gruffas och brösta sig mer än alla andra.

Många av dessa mäktiga bunkermän är tyvärr inte ute efter att lugna ner och resonera, utan har förmodligen en dröm om ära och att gå till historien som en ny Stalin eller en ny Churchill. Trots att dessa män beordrade mord på oräkneliga antal människor. I en orolig värld, med olika yttre hot, hoppas jag att ledande politiker kunde överge dessa drömmar och i stället säga: ”vi tar alltid avstånd från alla former av militarism, våld, krig, och mord. Vi vill ha en värld fri från detta barbari. Vi kommer alltid att sträva efter fred, humanism och bildning. Ingen människa ska någonsin dö för någon annans hand. Inget liv ska någonsin offras. Men så länge det finns krig i världen, måste även vi försöka förbereda oss på det värsta och göra allt vi kan för att rädda så många liv det bara är möjligt.”  

I debatten om huruvida det är bra eller inte för människan och planeten att äta kött saknas oftast det vitktigaste perspektivet – djurens. Det är förvånande att exempelvis signaturen CG (som i Jönköpingsposten 17 januari på står att man räddar världen om man äter kött) och så många med honom inte ser några problem med att förslava, avrätta och äta upp levande, kännande varelser. Att minimiera lidandet bordet alltid vara viktigast, anser vi. Politiker och föräldrar saknar oftast helt och hållet detta perspektiv när de exempelvis diskuterar ytterligare vegetarisk mat i skolan. Mat som i EU varje dag reser en sträcka motsvarande tur och retur solen.

Djur är individer. Varje djur är NÅGON. Djur känner. Djur kommunicerar med varandra. Djur har relationer – både med andra djur och med människor. Det finns mycket forskning som visar att djur har känslor precis som människor, att de upplever glädje och sorg, att de har empati, samarbetar och mycket mer.

Att äta kött är därför att bidra till en industriell avrättning av kännande varelser. Varje gång ett djur slaktas, innebär det inte bara meningslös död, utan också sorg för anhöriga. För djurets familj, för djurets vänner. Detta gäller inte bara kött, utan även ägg och mjölk. Kalvar rycks i tidig ålder bort från sina föräldrar, för att sättas i tvångsarbete och producera livsmedel till människor. Detta får de göra hela sitt kort liv, tills de inte orkar längre och avrättas. Hade det gällt människor hade vi kallat det för vad det är – slaveri. Tänk dig ett litet barn som rycks bort från sina föräldrar, sätts i en fabrik och får tvångsarbeta tills det inte orkar mer för att sedan avrättas? Eller sätts i bur och matas ett tag, varefter man drar av barnets hud för att göra en jacka? Eller om man på försök hällde frätande schampo i ögonen på barnet för att se om det gör ont? Det är för oss obegripligt att signaturen CG och andra likställer detta med att “döda jord och gräs”.

Det flesta inser detta när det kommer till vissa djur, som exempelvis hästar, katter och hundar. De flesta tycker att det är fel att förslava, avrätta och äta upp dessa djur. Varför? För att människan utvecklat en relation till dessa djur, förstås. Men egentligen är det en självklarhet att resonera på samma sätt för alla djur. Alla djur känner, inte bara de som upplevs som “gulliga” av människor.

Människan har sedan länge enbart brytt sig om dem de har en relation till, sin egen “klan” eller “stam”. Jämför med världskrigen exempelvis. Mördandet som då pågick i industriell skala påminner om dagens köttbransch. De som släppte bomber över hundratusentals människor behövde inte se konsekvenserna, behövde inte se offren. Men ingen av de som släppte bomberna hade förstås gjort det över sin egen familj eller sina egna vänner. Likadant är det idag: ingen skulle stå ut med att skicka sina egna husdjur till slakteriet och titta på medan de skärs i småbitar. När ska människan på allvar börja bry sig om alla djur och människor som de aldrig träffat?

Faktum är att det inte finns några godtagbara skäl för att fortsätta äta djur. Det spelar ingen roll vad vi historiskt har anpassat oss till. Det spelar heller ingen roll hur mycket djuren förstår. Återigen: överför resonemanget till människor. Sedan när det skulle det vara rätt att förslava och döda andra människor med argumentet att det är en gammal vana, eller tradition? Eller ett av strukturer skapat behov, såsom till exempel slaveri? Eller att det är acceptabelt att döda människan, för att människan som dödas inte förstår vad som händer, eller inte har ett fullt utvecklat språk? Man skulle kunna hävda att det är ännu grymmare att döda dem som inte förstår (exempelvis intellektuellt funktionsnedsatta). Att något “alltid” eller “länge” varit vanligt, är inte i något annat sammanhang i samhällsdebatten, ett argument till att inte förändra. Köttätandet bidrar aktivt och medvetet till att plåga och döda, till skillnad från om man råkar trampa på en myra, något som den perspektivlöse köttätaren ofta tar till intäkt för att kritisera vegetarianen/veganen, och fortsätta sitt eget köttätande.

Återigen: det är ingen skillnad på människor och djur i de viktigaste bemärkelserna. Vi är alla släkt. Djur känner glädje och sorg. Djur kommunicerar. Djur har relationer. Djur har far- och morföräldrar. Och kusiner. Det går aldrig att försvara slaveri och mord på varken människor eller djur. Att vi genom att avstå kött, minskar världens samlade lidande, är ett oslagbart argument till att avstå kött.

Att minskat köttätande sedan skulle innebära stora miljövinster är en bonus. Forskningsrapporter tyder på att köttproduktionen står för över 50% av växthusgaserna, om man räknar in alla transporter med mera (medan signaturen CG grundlöst påstår att betande djur inte bidrar till växthuseffekten). Varje dag körs köttdjur omkring i lastbilstransporter i enbart Europa, motsvarande en sträcka på tur och retur solen, det vill säga 30 miljoner mil. Tur och retur en annan himlakropp i universum, varje dag! Vidare ger skogsskövlingen för betesmark i Latinamerika upphov till stora miljöproblem, dels vad det gäller lokal erosion och dels vad det gäller hela jordens syresättning. Att vi skulle odla för mycket på jorden om vi alla åt vegetariskt/veganskt är i jämförelse ett alltför klent argument för köttätande.

Så när du räddar levande, kännande varelser från plågeri, slaveri och avrättning, räddar du också planeten. Tänk på det, du som kallar dig miljövän. Såvida inte ditt ekologiska kött är alltför gott, förstås…

Sverigedemokraterna
anser att svenskheten, såsom de definierar den, är hotad av inslag från andra
kulturer. De anser att ett samhälle mår bäst av mindre mångfald. De flesta
andra anser motsatsen, att mångfalden har ett egenvärde. Samma perspektiv borde
gälla debatten kring Gaza.

Israel bygger på tanken att en enskild folkgrupp ska ha en
egen stat, att detta är nödvändigt för att skydda deras kultur. Man vill skydda
det israeliska, eller det judiska, precis som Sverigedemokraterna vill skydda
det svenska. Man vill bevara det judiska på ett särskilt stycke mark, precis
som Sverigedemokraterna vill bevara det svenska på ett särskilt stycke mark.
Mot detta ställs ytterligare en folkgrupp, den palestinska, där vissa hyser
samma åsikter. En viss kultur, en viss religion, ska skyddas på ett särskilt
stycke mark. På diverse religiösa grunder anser båda parter att de har rätt
till detta särskilda stycke mark.

Så vad är lösningen på Gazakonflikten? Här kommer några
tankar, som sannolikt åtminstone skulle leda mot en fredligare situation:

1. Debattera emot mångfaldsmotståndare och nationalister
oavsett i vilket land dessa dyker upp. Det är fördomsfullt att tycka att vissa
(i synnerhet då “svaga”) folkgrupper äger rätt att vara motståndare till
mångfald och äger rätt att vara nationalister. Det är fördomsfullt att bekämpa
nationalismen i Sverige och samtidigt betrakta den som en rättighet hos andra
folkgrupper. Bekämpa alltså nationalismen även när den dyker upp utanför
Sverige. Men blanda inte ihop korten och kalla inte mångfaldsmotståndare och nationalister
för rasister och fascister. Då urvattnas begreppen och vi ser inte den riktiga
rasismen och fascismen när den dyker upp. Åsikten att ett samhälle mår bäst av
mindre mångfald måste inte innebära – hur klandervärd den än må vara – att man
anser att andra människor är lägre stående, utan bara att man anser att
kulturer i större utsträckning bör leva åtskilda. Sverigedemokraterna anser att
blandningen av kulturer enbart innebär krockar och problem, en uppfattning som
tyvärr finns i många länder, i hela världen. Det må vara en kortsiktig, rigid
och fantasilös världsbild, men inte rasism och fascism.

Det är heller inget konstigt för en svensk, en israelit, en
amerikan eller vem som helst, att tycka bättre om det egna landets kulturarv.
Alla har olika preferenser. Detta är något helt annat än att vilja begränsa
människors fria rörlighet och anse andra raser lägre stående.

2. Om vi vill fortsätta vara fria individer, bör vi inte
främja religiös, nationell eller kulturell tillhörighet. Det är förstås en
rättighet att själv välja en sådan grupptillhörighet, men om dessa grupptillhörigheter
stärks för mycket av exempelvis stater och myndigheter, kan det resultera i en
alltför stark identitet. En sådan alltför stark gruppidentitet kan ofta leda
till ett motstånd mot mångfalden. Det blir då ett vi och ett dem. Var därför
skeptisk när svensk, europeisk, israelisk eller palestinsk identitet ska
stärkas av politiker eller andra.

3. Mänskliga rättigheter är universella och tillhör nämligen
individer – inte grupper. En grupp har aldrig rätt att kränka en individ, inte
i nationens namn, inte i Guds namn, inte i ideologins namn, inte i något namn.
Detta helt oberoende av om man upplever sig själv som svag eller stark. Många,
särskilt på vänstersidan, ställer sig på palestiniernas sida, för att dessa
upplevs som svaga. Den som upplevs som svag, verkar enligt vissa till och med äga
rätten att använda terror och våld mot oskyldiga. Men mänskliga rättigheter är
universella. Och de gäller oavsett var vi befinner oss i världen. Det ger oss
rätt att tro på vad vi vill. Men israelen och palestiniern förtjänar endast
dessa rättigheter så länge de inte kränker den andra. I det ögonblick jag
fråntar en annan människa rättigheter, fråntar jag mig själv samma rättigheter.
Mänskliga rättigheter kräver demokrati. Och demokrati kräver dialog.

4. Våga därför diskutera religionens och
revolutionsromantikens problem. Religionen har ofta totalitära anspråk, de
religiösa “sanningarna” är ofta inte möjliga att diskutera. Det kan till
exempelvis vara Guds ord, som inte är diskutabla. De är inte föremål för
resonemang. Det går inte att argumentera mot, eller motbevisa, Guds ord.
Religionen hör därför inte hemma i politiken. Det finns andra nästan religiösa,
eller åtminstone metafysiska, inslag i debatten, som närmar sig uppfattningar
om det goda och det onda. Delar av vänstern har på detta sätt en nästan
religiös uppfattning om Israels ondska till exempel. (Även Sverigedemokrater
bemöts med samma metafysik vilket sannolikt bara gynnar dem). Samma vänster
tenderar också att förblindas av revolutionsromantik. Att utropa fraser, att
stå på barrikaden, på massmötet eller på torget, ger ett känslomässigt rus men
leder också till blindhet och onykter osaklighet. Historien är full av sådana
exempel.

Allt detta resulterar alltför ofta i svartvita världsbilder.
“Either you’re with us, or against us” borde få stå för Bush, ingen annan.
Denna svartvita världsbild tar tid att vända. Men det måste börja i skolan. Det
finns med andra ord inga religiösa (eller politiska) barn. Det borde därför
inte heller finnas några religiösa skolor i Israel och Palestina, då dessa
endast fortplantar konflikten till nästa generation.

5. Bejaka det kosmopolitiska och pacifistiska perspektivet. Det
kosmopolitiska perspektivet menar att vi är världsmedborgare. Vi är inte i
första hand svenskar, fransmän, somalier, amerikaner, israeler eller
palestinier. Det pacifistiska synsättet menar att våld aldrig är en lösning.
Våld föder våld. Och våldet drabbar alltid oskyldiga. Våldet reser då nya krav
på hämnd. Och man kommer att kräva denna hämnd i ett känslomässigt rus på
barrikaden, med hjälp av politiska fraser eller med hjälp av Guds ord.

Och då slutar aldrig konflikten.

Demonstrationen för ett ”fritt” kulturhus har tydliga
partipolitiska markeringar. Det är uppenbart på bland annat facebooksidan att
man demonstrerar mot den borgerliga alliansen, mot en moderat världsbild med
mera. Så frågan är om Kulturhuset är så fritt som man påstår? Är det verkligen
ett hus för alla, oavsett politisk hemvist?

Kulturhuset som idé vilar på en kulturpolitik från 70-talet,
som har sitt ursprung i vänstern. Den röda oppositionen i kommunen har
frågan på sin agenda. Vidare finns det en tydlig vänstervridning bland
både medlemmar och bland de som verkar inom kulturhuset. Jag tror att de flesta i
Jönköping kan hålla med om denna beskrivning. Det finns sannolikt inga
moderater eller borgerliga sympatisörer bland demonstranterna, eller bland de
aktiva i kulturhuset. Men likväl demonstrerar man för ett ”fritt” kulturhus.
”Fritt” från vad? Oliktänkande?

Demonstranterna vill inte ha ett politikerstyrt kulturhus.
Ska förtroendevalda representanter alltså inte styra över skattepengarna? Ska
skattepengarna betalas ut helt utan några krav? Och är det mer demokratiskt att
en förening bestämmer över skattepengarna – om denna förening så ensidigt tar
partipolitisk ställning?

Man påstår förstås att huset är för alla. Men om man år
efter år erbjuder verksamhet vars innehåll bara attraherar en viss grupp med
samma politiska och kulturella referenser – då är det inte för alla.

Vidare påstår man att alliansen vill ha en viss sorts
föreningar i huset, som stämmer överens med deras världsbild. Och vidare säger demonstranterna
nej till vinstdrivande verksamhet i kulturhuset. Trots att ingen inom alliansen
har uttryckt att de vill ha föreningar med en viss världsbild, eller att de vill
ha vinstdrivande verksamhet. Vad kommer detta från?

Självklart är det helt rätt att demonstrera för det man tror
på. Men man bör göra det utifrån hur verkligheten ser ut. Och med
rätt begrepp. Annars finns risken att allt återgår till det vanliga på måndag
morgon, när helgens revolutionsromantiska kampglöd har lagt sig.

Av allt att döma var den arabiska våren på många sätt ett uppror mot det sekulära samhället. Och detta kommer inte att innebära en positiv utveckling för alla. Djur, kvinnor, barn och hbtq-personer blir de stora förlorarna om vi i västvärlden ägnar oss åt antiintellektuell revolutionsromantik. Och att hävda detta är inte “islamofobi”.

Undersökningar visar nu att över 80% av befolkningen i Egypten anser att demokrati är detsamma som att religiösa auktoriteter tolkar lagen. Flera av de rörelser som nu vill ha makten, bland annat Muslimska brödraskapet, står för värderingar som inte överensstämmer med demokratin och rättstaten. Det är på det hela taget inget ovanligt att en religion – vare sig det är islam, kristendom eller något annat – på detta sätt krockar med demokratiska värderingar. Religionen säger sig stå för eviga, absoluta sanningar, en ståndpunkt som krockar med demokratisk opinionsbildning och debatt. Genom att erkänna krockarna kan vi åstadkomma förbättring och söka kompromisser. Om vi blundar för krockarna fortsätter förtrycket.

För det är just mer förtryck, och av en annan sort, som kan bli resultatet av den arabiska våren. Förtyck av bland annat djur, kvinnor och flickor. Sharialagarna grundas inte på jämlikhet och jämställdhet. Djur utsätts vid halalslakt för ett mycket ångestladdat lidande, vilket vi i alla andra lägen omedelbart skulle kalla plågeri – om inte tortyr. Dessa rörelser vill inte heller att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Flickor i 10-årsåldern, ibland yngre, ska giftas bort. Trots detta kallar vänsterdebattörer den arabiska våren för någon sorts frihetsrevolution. Frihet för vem?

Likadant förhåller det sig med hbtq-personer, som lever under dödshot i dessa länder. Vänstern säger sig vara för dessa gruppers rättigheter här – men inte i andra länder? Menar debattörerna att vissa människor i andra länder ska utstå plågeri och förtryck? Medan vi i Sverige och västvärlden ska åtnjuta rättigheter?

Att kritisera förtryck är inte detsamma som fobi. Att kollektivt beskylla en religions alla utövare för allt ont i världen – det är fobi. Men att nyansera debatten och kritisera vissa delar av en religion i både yttrandefrihetens och religionsfrihetens namn – i syfte att förbättra tillvaron för både djur och människor – är inte fobi. Det är inte heller rasism. Och det är inte att tycka detsamma som Sverigedemokraterna.

Det pågår en oroande utveckling där Sverige, EU och FN överordnar religionen andra lagar. Det blir därmed tillåtet att plåga djur och förtrycka kvinnor, barn och hbtq-personer – så länge man gör det i religionens namn. Det borde vara en självklar princip i liberala demokratier att plågeri och förtryck alltid är oacceptabelt, och att detta gäller alla, oavsett religion eller livsåskådning. Det gäller muslimer, kristna, ateister och alla andra. Detta är likhet inför lagen och raka motsatsen till att peka ut någon – och raka motsatsen till fobi. Likhet inför lagen skyddar mot övergrepp, även mot muslimer naturligtvis.

Vi måste analysera de positiva konsekvenserna av att korrupta regimer faller – och samtidigt analysera de negativa konsekvenser det kan få. Att analysera negativa konsekvenser är inte att vilja backa tiden – det är att på ett ansvarsfullt sätt staka ut framtiden. Djur, kvinnor, barn och hbtq-personer blir som sagt annars de stora förlorarna om vi i västvärlden ägnar oss åt antiintellektuell revolutionsromantik.

I dessa dagar är det flera som diskuterar monarkins icke eller icke vara. Hela tiden verkar det på debattörerna som vi måste ha antingen monarki eller republik. Men så är det inte alls.

En enkel modell vore att lägga över kungens ceremoniella statschefsuppgifter på någon annan. Talmannen kan till exempel öppna riksdagen. Kungens andra uppgifter, som ju är väldigt enkla, kan tas över av andra. Vi behöver inte alls ha någon president.

Hovet kan sedan frikopplas från staten och fortleva ungefär som kyrkan. De som vill kan vara medlemmar och betala avgift, tionde eller vad man vill. Kanske som en förening, samfund eller vad det nu skulle vara. Staten kan bidra lite grann till kulturvård, så att de vackra slotten inte förfaller.

På så vis slipper vi betala 120 miljoner (eller däromkring) till en verksamhet vars förutsättningar inte överensstämmer med en liberal demokrati, och som det är svårt att se den praktiska nyttan med för skattebetalare. Vi slipper också att på ett tämligen ociviliserat sätt bestämma på förhand vad ett några dagar gammalt barn ska ha för religion, åsikter och yrke när det växer upp.

Samtidigt kan hovet fortsätta att visa upp sig i vackra klänningar och juveler. Detta är nog en välbehövlig kontrast till en offentlighet som ofta saknar stil och glamour. På detta sätt går vi inte miste om underhållningen och vi kan vila tryggt i den där känslan av att vi bärs fram på en lång, meningsskapande tradition och historia.

Blir inte alla nöjda då?

Det vore intressant att någon gång höra politikerna diskutera ideologier. Istället utgår debatten idag från en blockuppdelning, som ibland gör att de viktiga frågorna inte får utrymme. Jag vill till exempel höra Reinfeldt förklara hur Moderaterna ser på sin (övergivna?) kombination av värdekonservatism och nyliberalism. Jonas Sjöstedt kallar sig socialist, men gör Stefan Löfven det?

Jag tycker personligen inte det finns något parti eller ideologi som har alla svar. Jag plockar gärna det bästa från olika ideologier. Åtminstone för tillfället – man kan ju ändra sig imorgon när man vet mer. Jag kan alltså tänka mig att rösta på alla – och ingen. Detta är en hållning inspirerad av Ingemar Hedenius, som menade att alla helhetssyner var intellektuellt ohederliga.

När det kommer till kultur är jag konservativ. Jag anser att man måste lära sig om historien för att förstå sin samtid och för att kunna blicka framåt. Jag anser också att viss kultur är bättre än annan (det blir långt ifrån oavgjort om man ställer Shelley vs Greider eller Brontë vs Sveland) och att politikens uppgift är att sprida kulturarvet. Kulturvänsterns idéer om relativism och amatörism leder ingen vart om man har ett bildningsideal som mål.

När det kommer till livsstilar är jag liberal. Jag har svårt för de konservativas och socialisternas åsikter om hur vi ska leva. De lägger sig i för mycket. Den ena kanten vill att vi ska leva i kärnfamilj – den andra verkar ibland tycka att vi blir bättre människor av att bo i kollektiv. Jag tycker politikerna ska låta alla göra vad de vill i privatlivet – det har politiken inte med att göra. Politiken bör också utgå från individen – inte gruppidentiteter (som kön, läggning, etnicitet med mera). Konservativa och socialister tror dessutom att vi inte kan tänka själva när det gäller alkohol, spel och andra saker.

När det kommer till frågor som ekonomi och organisation är jag socialist. Varken socialliberaler eller socialkonservativa är enligt min mening tillräckligt progressiva. Jag tycker vi ska ha ett gediget, påkostat trygghetssystem. Människor som av olika anledningar är resurssvaga eller har svårt att fatta beslut – barn, äldre, sjuka – ska ha samma möjligheter till utbildning, vård med mera. Jag tycker också att vi ska höja lönerna avsevärt för dem som utför arbete – inte för dem som bara passivt förvaltar eller äger. Socialismen är också kanske idag den enda ideologin som tar djurrättsfrågor på allvar.

Så frågan är vem jag ska rösta på? Man får ju inte rösta på alla. Att inte rösta på någon är inte heller aktuellt.

Sedan en längre tid innehåller samhällsdebatten – förstås med rätta – ett stort fokus på “den svage”, d v s de grupper eller individer i samhället som anses och/eller anser sig vara svaga, saknar rättigheter, etc. Detta kan gälla t ex kvinnor, homosexuella eller etniska och/eller religiösa minoriteter. Det kan också gälla låg- och medelinkomsttagare kontra välbärgade på solsidan.

Mindre fokus läggs dock i debatten på dessa svagare gruppers och individers uppfattning om sig själva och sin omvärld. Få diskussioner handlar om deras köns- och människosyn, samt uppfattning om t ex mänskliga rättigheter.

Att tycka illa om eller t o m hata den man uppfattar som starkare, är inget som ifrågasätts av omvärlden, åtminstone inte till den grad, att det får ett paradigmskifte till följd. Detta gäller såväl Valerie Solanas SCUM-manifestet och hennes mordförsök på Andy Warhol, som förbundet Allt åt allas överklassafari med parollen “Odla ditt klasshat”, samt Muslimska brödraskapets faktiska kvinnosyn. Viss diskussion och upprördhet finns, men leder bara till rundgång och begreppen reds aldrig ut. Jag dristar mig här dock till att göra ett försök.

Om de grupper och individer som hatar anses ha en svagare ställning i det globala samfundet – ja, då anser både svenska och även en del andra europeiska medier och politiker, att dessa människors hat är legitimt, eller åtminstone inget man fokuserar på. Man vill gärna ge den svage rätt, vilket implicit är den moraliska ryggraden i klasskampsretoriken, som påverkat tänkandet långt över de marxistiska gränserna. Enligt denna syn ger man den svage rätt oavsett vad denne tycker eller gör.

Är den svage t ex homofob eller kvinnoförtryckare, som i fallet med Hamas och andra islamsistiska rörelser, har denne rätt att vara det. Hatar han judar, har han rätt att göra det. (Judarna intar dock en särställning i denna debatt, då de kan anses som både svaga och starka, beroende på sammanhang. Är en jude bankir, anses han stark. Blir han förföljd anses han svag.)

Den starke – det vill säga den vite medelklassvästerlänningen (företrädesvis man) har – enligt sig själv och sitt samhälle – dock inte rätt att vara hatisk. Den starke skall vara tolerant, d v s det som är starkt, gott och konstruktivt, medan den svage kan få lov att ha fobi, förtrycka eller vara för domsfull och intolerant, dvs ha “lägre” känslor, utan krav på sig att vilja förändra sin syn och gå motparten tillmötes.

Vad säger detta om den svenska och västerländska synen på “den andre svage”? Det är tydligt att man omyndigförklarar den svage genom att tillskriva honom rätten till dessa “lägre” känslor. Hela debatten om den svage bygger på en intellektuellt ohederlig hållning, för att citera den kände debattören och filosofen Ingemar Hedénius och jag skulle i högsta grad vilja kalla detta orimliga förhållningssätt för rasism.

Slutligen, konstruktiv ilska kan måhända medföra gott. Men det ständiga överseendet med hatet, kommer aldrig att kunna skapa någon skön ny värld. Därför vore det enda riktiga att låta även svaga grupper och individer omfattas av demokratiska principer och krav, och inte av något slags missriktad medkänsla eller välvilja, låta dem bryta mot mänskliga rättigheter och de demokratiska principer som rättsstaten bygger på.

Försvarsmakten oroar sig dessa dagar för att det är så få som söker sig till försvarsmakten, sedan den allmänna värnplikten avskaffades. Det diskuteras olika åtgärder för att vända utvecklingen. Men är det inte glädjande att färre vill lära sig döda?

Civilisation innebär rimligtvis att vi använder mindre våld och söker andra lösningar, som samtal och diplomati. Men militären bygger på idén att svärdet är mäktigare än pennan. Och dessutom på idén att okritiskt lyda överordnade och göra som man blir tillsagd – utan att rådfråga sitt eget förnuft och sitt eget omdöme. Är inte detta idéer som vi på 2000-talet borde överge?

Försvarsmakten själv föreslår som åtgärd att man sänker kraven, från avklarade gymnasiestudier till avklarade högstadiestudier. Vad sänder detta för signaler? Militärer behöver uppenbarligen inte grundläggande kunskaper om vår historia. De behöver inte heller kunna uttrycka sig.

Oräkneliga miljoner människor har under 1900-talet dött i Guds, nationens eller ideologins namn. Men det verkar ibland på debatten som försvarsmakten inte har lärt sig något av detta. Inser vi fortfarande inte det meningslösa i att lära sig döda andra bara för att de känner tillhörighet med en annan fana, en annan Gud eller en annan ideologi? Att offra sitt liv för en gemenskap som bestäms av tillfälliga nationsgränser? Jag tycker det är sorgligt att se bilderna när de stupade militärerna kommer hem från Afghanistan. Först och främst är det sorgligt med tanke på de anhöriga. Men också för att kistorna är insvepta i svenska fanan. Det är som om vi ingenting har lärt av historien.

Försvarsmakten vill också rekrytera fler kvinnor. Innebär jämställdhet nu att kvinnor också ska delta i männens krig?

Fråga är förstås också om det finns några hot mot Sverige. Varifrån skulle de komma? De som har sin utbildning, inkomst och kanske också sitt sociala liv inom försvarsmakten, hävdar förstås att det finns hot. Precis som alla andra offentliga förvaltningar som vill ha mer pengar och berättiga sin existens.

Om vi vill att världen ska bli mer civiliserad och lära sig av historien, behövs det inte mer pengar till försvaret och inte mer rekrytering av militärer. Lägg istället pengarna, i Sverige och i omvärlden, på åtgärder som syftar till att fler får fullständig skolgång, lär sig om historien och lär sig uttrycka sig. Då blir pennan mäktigare än svärdet.

I dagens DN (30/1) fanns det en hel bilaga om minoriteter i Sverige. Den mesta texten handlade om rättigheter, om att det är “coolt att tillhöra Sveriges urfolk”, om olika kommunala satsningar för att stärka minoriteter och öka allmänhetens kunskap om desamma – kort sagt, samma gamla vanliga identitetspoltik.

Ingen verkar fråga sig om det offentliga – stat, kommuner och landsting – verkligen ska syssla med identitetspolitik. Är det verkligen det allmännas uppgift år 2012 att stärka identiteten hos vuxna individer? Eller hos barn för den delen?

Naturligtvis finns det mörka sidor av historien där man av politiska skäl försökt försvaga och till och med utrota vissa identiteter. Det tar vi alla avstånd från idag. Men frågan är om inte ett stärkande av vissa identiteter ökar främlingsfientligheten? Det är precis denna typ av identitetspolitik som gynnar Sverigedemokraterna. Att ta bort identitetspolitiken vore att ta bort argumenten från Sverigedemokraterna.

Självklart har alla rätt att utveckla sin identitet, ensam eller i grupp. Men i ett demokratiskt, modernt samhälle ska det allmänna varken försvaga eller förstärka identiteter. Om det allmänna alls ska syssla med detta, behövs det en mer kritisk hållning. Vad får det för konsekvens att stärka sin identitet? Kan viss identitetspolitik komma i konflikt med det demokratiska samhället? Kan viss identitetspoltik rentav försvåra för individer att fritt leva sitt liv?

Ett sätt att motverka främlingsfientlighet är att ta strid, att gå upp på barrikaderna med slagord. Ett annat, kanske mer effektivt sätt, är att neutralisera själva frågeställningen som ligger bakom striden. Det vill säga, i detta fallet göra staten neutral i dessa frågor. Det är äkta avväpning. På köpet slipper vi den filosofiskt omöjliga frågan om vilka kulturer som ska stärkas med allmänna medel, och vilka som ska klara sig själva.