Ord och bilder

Sverigedemokraterna
anser att svenskheten, såsom de definierar den, är hotad av inslag från andra
kulturer. De anser att ett samhälle mår bäst av mindre mångfald. De flesta
andra anser motsatsen, att mångfalden har ett egenvärde. Samma perspektiv borde
gälla debatten kring Gaza.

Israel bygger på tanken att en enskild folkgrupp ska ha en
egen stat, att detta är nödvändigt för att skydda deras kultur. Man vill skydda
det israeliska, eller det judiska, precis som Sverigedemokraterna vill skydda
det svenska. Man vill bevara det judiska på ett särskilt stycke mark, precis
som Sverigedemokraterna vill bevara det svenska på ett särskilt stycke mark.
Mot detta ställs ytterligare en folkgrupp, den palestinska, där vissa hyser
samma åsikter. En viss kultur, en viss religion, ska skyddas på ett särskilt
stycke mark. På diverse religiösa grunder anser båda parter att de har rätt
till detta särskilda stycke mark.

Så vad är lösningen på Gazakonflikten? Här kommer några
tankar, som sannolikt åtminstone skulle leda mot en fredligare situation:

1. Debattera emot mångfaldsmotståndare och nationalister
oavsett i vilket land dessa dyker upp. Det är fördomsfullt att tycka att vissa
(i synnerhet då “svaga”) folkgrupper äger rätt att vara motståndare till
mångfald och äger rätt att vara nationalister. Det är fördomsfullt att bekämpa
nationalismen i Sverige och samtidigt betrakta den som en rättighet hos andra
folkgrupper. Bekämpa alltså nationalismen även när den dyker upp utanför
Sverige. Men blanda inte ihop korten och kalla inte mångfaldsmotståndare och nationalister
för rasister och fascister. Då urvattnas begreppen och vi ser inte den riktiga
rasismen och fascismen när den dyker upp. Åsikten att ett samhälle mår bäst av
mindre mångfald måste inte innebära – hur klandervärd den än må vara – att man
anser att andra människor är lägre stående, utan bara att man anser att
kulturer i större utsträckning bör leva åtskilda. Sverigedemokraterna anser att
blandningen av kulturer enbart innebär krockar och problem, en uppfattning som
tyvärr finns i många länder, i hela världen. Det må vara en kortsiktig, rigid
och fantasilös världsbild, men inte rasism och fascism.

Det är heller inget konstigt för en svensk, en israelit, en
amerikan eller vem som helst, att tycka bättre om det egna landets kulturarv.
Alla har olika preferenser. Detta är något helt annat än att vilja begränsa
människors fria rörlighet och anse andra raser lägre stående.

2. Om vi vill fortsätta vara fria individer, bör vi inte
främja religiös, nationell eller kulturell tillhörighet. Det är förstås en
rättighet att själv välja en sådan grupptillhörighet, men om dessa grupptillhörigheter
stärks för mycket av exempelvis stater och myndigheter, kan det resultera i en
alltför stark identitet. En sådan alltför stark gruppidentitet kan ofta leda
till ett motstånd mot mångfalden. Det blir då ett vi och ett dem. Var därför
skeptisk när svensk, europeisk, israelisk eller palestinsk identitet ska
stärkas av politiker eller andra.

3. Mänskliga rättigheter är universella och tillhör nämligen
individer – inte grupper. En grupp har aldrig rätt att kränka en individ, inte
i nationens namn, inte i Guds namn, inte i ideologins namn, inte i något namn.
Detta helt oberoende av om man upplever sig själv som svag eller stark. Många,
särskilt på vänstersidan, ställer sig på palestiniernas sida, för att dessa
upplevs som svaga. Den som upplevs som svag, verkar enligt vissa till och med äga
rätten att använda terror och våld mot oskyldiga. Men mänskliga rättigheter är
universella. Och de gäller oavsett var vi befinner oss i världen. Det ger oss
rätt att tro på vad vi vill. Men israelen och palestiniern förtjänar endast
dessa rättigheter så länge de inte kränker den andra. I det ögonblick jag
fråntar en annan människa rättigheter, fråntar jag mig själv samma rättigheter.
Mänskliga rättigheter kräver demokrati. Och demokrati kräver dialog.

4. Våga därför diskutera religionens och
revolutionsromantikens problem. Religionen har ofta totalitära anspråk, de
religiösa “sanningarna” är ofta inte möjliga att diskutera. Det kan till
exempelvis vara Guds ord, som inte är diskutabla. De är inte föremål för
resonemang. Det går inte att argumentera mot, eller motbevisa, Guds ord.
Religionen hör därför inte hemma i politiken. Det finns andra nästan religiösa,
eller åtminstone metafysiska, inslag i debatten, som närmar sig uppfattningar
om det goda och det onda. Delar av vänstern har på detta sätt en nästan
religiös uppfattning om Israels ondska till exempel. (Även Sverigedemokrater
bemöts med samma metafysik vilket sannolikt bara gynnar dem). Samma vänster
tenderar också att förblindas av revolutionsromantik. Att utropa fraser, att
stå på barrikaden, på massmötet eller på torget, ger ett känslomässigt rus men
leder också till blindhet och onykter osaklighet. Historien är full av sådana
exempel.

Allt detta resulterar alltför ofta i svartvita världsbilder.
“Either you’re with us, or against us” borde få stå för Bush, ingen annan.
Denna svartvita världsbild tar tid att vända. Men det måste börja i skolan. Det
finns med andra ord inga religiösa (eller politiska) barn. Det borde därför
inte heller finnas några religiösa skolor i Israel och Palestina, då dessa
endast fortplantar konflikten till nästa generation.

5. Bejaka det kosmopolitiska och pacifistiska perspektivet. Det
kosmopolitiska perspektivet menar att vi är världsmedborgare. Vi är inte i
första hand svenskar, fransmän, somalier, amerikaner, israeler eller
palestinier. Det pacifistiska synsättet menar att våld aldrig är en lösning.
Våld föder våld. Och våldet drabbar alltid oskyldiga. Våldet reser då nya krav
på hämnd. Och man kommer att kräva denna hämnd i ett känslomässigt rus på
barrikaden, med hjälp av politiska fraser eller med hjälp av Guds ord.

Och då slutar aldrig konflikten.