I dagens DN (30/1) fanns det en hel bilaga om minoriteter i Sverige. Den mesta texten handlade om rättigheter, om att det är “coolt att tillhöra Sveriges urfolk”, om olika kommunala satsningar för att stärka minoriteter och öka allmänhetens kunskap om desamma – kort sagt, samma gamla vanliga identitetspoltik.

Ingen verkar fråga sig om det offentliga – stat, kommuner och landsting – verkligen ska syssla med identitetspolitik. Är det verkligen det allmännas uppgift år 2012 att stärka identiteten hos vuxna individer? Eller hos barn för den delen?

Naturligtvis finns det mörka sidor av historien där man av politiska skäl försökt försvaga och till och med utrota vissa identiteter. Det tar vi alla avstånd från idag. Men frågan är om inte ett stärkande av vissa identiteter ökar främlingsfientligheten? Det är precis denna typ av identitetspolitik som gynnar Sverigedemokraterna. Att ta bort identitetspolitiken vore att ta bort argumenten från Sverigedemokraterna.

Självklart har alla rätt att utveckla sin identitet, ensam eller i grupp. Men i ett demokratiskt, modernt samhälle ska det allmänna varken försvaga eller förstärka identiteter. Om det allmänna alls ska syssla med detta, behövs det en mer kritisk hållning. Vad får det för konsekvens att stärka sin identitet? Kan viss identitetspolitik komma i konflikt med det demokratiska samhället? Kan viss identitetspoltik rentav försvåra för individer att fritt leva sitt liv?

Ett sätt att motverka främlingsfientlighet är att ta strid, att gå upp på barrikaderna med slagord. Ett annat, kanske mer effektivt sätt, är att neutralisera själva frågeställningen som ligger bakom striden. Det vill säga, i detta fallet göra staten neutral i dessa frågor. Det är äkta avväpning. På köpet slipper vi den filosofiskt omöjliga frågan om vilka kulturer som ska stärkas med allmänna medel, och vilka som ska klara sig själva.