Tanken att det skulle vara moraliskt befogat att offra både sitt eget och andras liv för nationen, jorden, blodet, flaggan, folket, en gud eller någonting annat har inneburit århundraden av meningslös död och sorg för mänskligheten. När människan blir ett medel för någonting annat – och inte längre är målet i sig – degraderas människolivet till ett instrument för makthavare, ideologier och annat. Ulf Kristersson hamnar i minst sagt dåligt sällskap med detta tankegods om ärorik död, när han uppmanar oss att offra våra liv med vapen i hand. Han är förstås fri att själv bli martyr, men att uppmana andra i en sådan maktposition närmar sig barbari.
Alla dessa män (det är nästan alltid män) som tycker att andras liv ska offras, är nästan alltid själv undantagna. De sitter ofta säkert med sin familj i en bunker någonstans och beordrar flyganfall som dödar tusentals oskyldiga vuxna och barn. De ser aldrig sina offer öga mot öga. Eftersom någon annan flyger flygplanet – och varken makthavare eller pilot har någon relation till offren – ser de sig inte själva som mördare. Offren är statistik. De skulle säkert däremot betrakta det som psykotiskt att för egen hand döda ett oskyldigt barn.
Frågan är om Ulf Kristersson är beredd att döda oskyldiga barn eller deras föräldrar för egen hand? Eller offra sina egna barn? Säger han även till sin familj och sina närmaste, öga mot öga, att han tycker att de ska dö för Sverige? Att det bästa vore om de tog avsked en gång för alla? Skulle han själv vilja vara längst fram vid fronten eller skicka fram sin familj och sina närmaste som kanonmat? Om hans barn vapenvägrade, skulle han då vilja frånta dem medborgarskapet?
Eller skulle han agera som de flesta människor gör i krig i verkligheten och inte på film – försöka rädda sig själva, sin familj, sina närmaste och andra undan barbariet?
Konsekvensen av krig i verkligheten är att människor dör i industriell skala. Oskyldiga människor blir bara statistik – oavsett om de skickas fram som kanonmat i försvar eller anfall. Liven tar slut. Och anhöriga får sedan bära en livslång sorg. Det finns ingen som helst ära i detta. Så hur kan Sveriges statsminister uppmana oss att agera i enlighet med detta barbariska tankegods? Hur kan han uppmana oss att vilja offra våra liv? Istället för att prata om hur vi ska rädda våra liv?
Ulf Kristersson borde agera precis tvärtom och vara den vuxne i rummet, som han påstår sig vilja vara. Männen i bunkrarna kan liknas vid pojkar som börjar gruffas och brösta sig på en skolgård. Till slut utbryter vilt slagsmål och även helt oskylda barn som inte vill vara med drabbas. Då behöver ibland vuxna gå emellan, lugna ner, resonera och bryta den grabbiga jargongen. Hålla huvudet kallt och inte dras med och försöka gruffas och brösta sig mer än alla andra.
Många av dessa mäktiga bunkermän är tyvärr inte ute efter att lugna ner och resonera, utan har förmodligen en dröm om ära och att gå till historien som en ny Stalin eller en ny Churchill. Trots att dessa män beordrade mord på oräkneliga antal människor. I en orolig värld, med olika yttre hot, hoppas jag att ledande politiker kunde överge dessa drömmar och i stället säga: ”vi tar alltid avstånd från alla former av militarism, våld, krig, och mord. Vi vill ha en värld fri från detta barbari. Vi kommer alltid att sträva efter fred, humanism och bildning. Ingen människa ska någonsin dö för någon annans hand. Inget liv ska någonsin offras. Men så länge det finns krig i världen, måste även vi försöka förbereda oss på det värsta och göra allt vi kan för att rädda så många liv det bara är möjligt.”
