När Småstickorna i Jönköping sätter upp Fröken Julie är det till
stor del i enlighet med originalmanus och med kläder och rekvisita från
1800-talet. Detta tillhör, konstigt nog, ovanligheterna i svenskt kulturliv.
Långt vanligare är det då att ”förnya” och ”modernisera”. Men frågan är av
vilken anledning man gör det senare. Och vilken effekt det får.

De senaste månaderna har vi sett flera exempel på ”förnyelse”
på svenska scener. Såväl Frankenstein som Bibeln har förflyttats till nutid och
handlingen har mer eller mindre långsökt kopplats till dagsaktuella, helst
politiska, frågor. Förmodligen gör man detta i tron att verket i fråga blir mer
angeläget.

Vi menar att dessa ambitioner, att göra klassiker mer
angelägna genom modernisering, sällan lyckas. Fröken Julie ger oss insikter om
1800-talets värderingar och ökar vår historiska bildning. Verket ger oss
kunskaper om hur synen på exempelvis äktenskapet har förändrats – över tid.
Detta ger oss helt enkelt långt mycket mer än en ögonblicksbild av den
dagsaktuella synen på äktenskapet. Kammarspelets allvar gör berättelsen mer
tragisk och gripande. Genom att sätta upp fröken Julie med tidstypisk rekvisita
och kläder förstärks detta ännu mer. Vi kan relatera vår samtid till vår historia
– och på så sätt staka ut framtiden.

Cecilia Fridén menar i sin krönika i JP den 24 april dock att
Strindberg behöver placeras i en modern kontext, att själva verken är
föråldrade. Men vi menar att den som alltid tittar på dagsaktuella frågor
skymmer sikten för sig själv. Det blir lätt en tidsprovinsialistisk hållning.
Man skulle nästan också kunna säga att detta är en smula självupptaget – att
allt ska handla om ens egen tid. Det viktigaste är inte alltid att känna igen
sig – det är ofta än mer underhållande och lärorikt att förstå paralleller.

Självklart kan – och ska – de gamla verken leva sida vid
sida med de gamla. Strindbergs gamla verk måste leva sida vid sida med Nina
Björks nya verk. Detta är riktig mångfald. Men denna mångfald begränsas när även
det gamla ska bli nytt. Att omforma det gamla för att det ska platsa bättre i
det nya innebär tyvärr också ofta att man inte lära sig av historien.

Cecilia Fridén är också representant för den moderna
uppfattningen att författaren är viktigare än verket. Vi ser detta överallt,
inte minst i dokumentärer; hur fokus riktas mot författarens känslor,
relationer, åsikter och privatliv. Fokus riktas bort från verkets kvalitet. Vi
menar att Strindberg bör läsas för kvalitén i hans verk – hans dramaturgiska skicklighet
syns i stegringar, klimax och vändpunkter. Det är dessa kvaliteter som gör
Strindbergs författarskap odödligt – inte hans eld, politiska åsikter,
kampvilja eller galenskap.

När Småstickorna nu ger Fröken Julie efter orginalmanus, och
i Strindbergs tid, tycker vi att de gör helt rätt. Visst kunde man låta Jean ha
en Iphone eller låta Fröken Julie vara en Stureplansprimadonna. Man skulle
också kunna skildra samhället precis som det är idag – där 1800-talets värderingar
och motsättningar har mildrats, och där fröken Julie inte far lika illa. Men
frågan är vad anledningen till detta skulle vara. Och vad effekten skulle bli.
Risken är att det bara skulle bli en blekare pjäs, som är mindre angelägen,
mindre tragisk och mindre gripande.