Av allt att döma var den arabiska våren på många sätt ett uppror mot det sekulära samhället. Och detta kommer inte att innebära en positiv utveckling för alla. Djur, kvinnor, barn och hbtq-personer blir de stora förlorarna om vi i västvärlden ägnar oss åt antiintellektuell revolutionsromantik. Och att hävda detta är inte “islamofobi”.

Undersökningar visar nu att över 80% av befolkningen i Egypten anser att demokrati är detsamma som att religiösa auktoriteter tolkar lagen. Flera av de rörelser som nu vill ha makten, bland annat Muslimska brödraskapet, står för värderingar som inte överensstämmer med demokratin och rättstaten. Det är på det hela taget inget ovanligt att en religion – vare sig det är islam, kristendom eller något annat – på detta sätt krockar med demokratiska värderingar. Religionen säger sig stå för eviga, absoluta sanningar, en ståndpunkt som krockar med demokratisk opinionsbildning och debatt. Genom att erkänna krockarna kan vi åstadkomma förbättring och söka kompromisser. Om vi blundar för krockarna fortsätter förtrycket.

För det är just mer förtryck, och av en annan sort, som kan bli resultatet av den arabiska våren. Förtyck av bland annat djur, kvinnor och flickor. Sharialagarna grundas inte på jämlikhet och jämställdhet. Djur utsätts vid halalslakt för ett mycket ångestladdat lidande, vilket vi i alla andra lägen omedelbart skulle kalla plågeri – om inte tortyr. Dessa rörelser vill inte heller att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Flickor i 10-årsåldern, ibland yngre, ska giftas bort. Trots detta kallar vänsterdebattörer den arabiska våren för någon sorts frihetsrevolution. Frihet för vem?

Likadant förhåller det sig med hbtq-personer, som lever under dödshot i dessa länder. Vänstern säger sig vara för dessa gruppers rättigheter här – men inte i andra länder? Menar debattörerna att vissa människor i andra länder ska utstå plågeri och förtryck? Medan vi i Sverige och västvärlden ska åtnjuta rättigheter?

Att kritisera förtryck är inte detsamma som fobi. Att kollektivt beskylla en religions alla utövare för allt ont i världen – det är fobi. Men att nyansera debatten och kritisera vissa delar av en religion i både yttrandefrihetens och religionsfrihetens namn – i syfte att förbättra tillvaron för både djur och människor – är inte fobi. Det är inte heller rasism. Och det är inte att tycka detsamma som Sverigedemokraterna.

Det pågår en oroande utveckling där Sverige, EU och FN överordnar religionen andra lagar. Det blir därmed tillåtet att plåga djur och förtrycka kvinnor, barn och hbtq-personer – så länge man gör det i religionens namn. Det borde vara en självklar princip i liberala demokratier att plågeri och förtryck alltid är oacceptabelt, och att detta gäller alla, oavsett religion eller livsåskådning. Det gäller muslimer, kristna, ateister och alla andra. Detta är likhet inför lagen och raka motsatsen till att peka ut någon – och raka motsatsen till fobi. Likhet inför lagen skyddar mot övergrepp, även mot muslimer naturligtvis.

Vi måste analysera de positiva konsekvenserna av att korrupta regimer faller – och samtidigt analysera de negativa konsekvenser det kan få. Att analysera negativa konsekvenser är inte att vilja backa tiden – det är att på ett ansvarsfullt sätt staka ut framtiden. Djur, kvinnor, barn och hbtq-personer blir som sagt annars de stora förlorarna om vi i västvärlden ägnar oss åt antiintellektuell revolutionsromantik.