Det är lite mer än 70 år sedan Sveriges kanske största författare avled, Hjalmar Söderberg. År 2012 är förstås Strindberg i fokus. Men om Strindberg hade den infernaliska elden, så hade Söderberg den kyliga melankolin. Hjalmar Söderberg hade stil – i alla avseenden. En stor författare, med andra ord.
Hjalmar Söderberg var utan tvekan en stor stilist. Han använd ofta klassisk dramaturgi och tänkte genom varje ord. Novellen Pälsen är ett utmärkt exempel på detta. På samma sätt var han alltid oklanderligt klädd. Han är alltid allvarlig på de bilder som finns bevarade – han var en posör, i ordets positiva bemärkelse.
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Vem känner inte igen sig själv i detta ungdomliga sökande efter både närhet och avstånd – samtidigt?
Söderberg skriver just på ett ungdomligt sätt, inte minst i Doktor Glas. Huvudpersonen är – eller upplever sig åtminstone vara – utstött, missförstådd, förvirrad och melankolisk. Och ensam, på alla tänkbara sätt. Huvudpersonen är precis som Hjalmar på bilderna – gravallvarlig. Elegant. Grubblande. En posör. Det genomgående temat är:
Liv, jag förstår dig inte.
Vem har inte tänkt så? Eller – vem tänker inte så ibland?
När man som vuxen läser doktor Glas, blir kanske perspektiv ett annat. Med åldern är det kanske generellt så, att man mindre och mindre upplever sig vara den som är utanför. Man är inte längre den som betraktar utifrån – och genomskådar allt det som andra inte förstår. Med vuxenlivet kommer mer anpassning. Och därmed kanske en förstelning? Eller möjligen försoning?
Hjalmar Söderberg stelnade aldrig. Och han försonades aldrig heller. Han var alltid en stilist. Han avled mitt under världskriget, pessimistisk om mänsklighetens framtid. Han är lika oklanderligt klädd på de sista bilderna i livet. Kanske en posör in i det sista?
Läser man Hjalmar Söderbergs mer personliga brevväxling med Bo Bergman, anar man att mycket hos honom är en pose. Mer än vad man kan tro. Han kanske trots allt förstod livet. Det kanske inte var fullt så dystert. Men det är inte det personliga som räknas här. Förvirringen och ensamheten var för honom en litterär idé – han fulländade melankolin som estetik. Detta är hans arv och det är just det som gör honom till en stor författare. Särskilt om man jämför med många av dagens författare, som tycks sakna integritet, litterära idéer och stil.
