Sedan en längre tid innehåller samhällsdebatten – förstås med rätta – ett stort fokus på “den svage”, d v s de grupper eller individer i samhället som anses och/eller anser sig vara svaga, saknar rättigheter, etc. Detta kan gälla t ex kvinnor, homosexuella eller etniska och/eller religiösa minoriteter. Det kan också gälla låg- och medelinkomsttagare kontra välbärgade på solsidan.
Mindre fokus läggs dock i debatten på dessa svagare gruppers och individers uppfattning om sig själva och sin omvärld. Få diskussioner handlar om deras köns- och människosyn, samt uppfattning om t ex mänskliga rättigheter.
Att tycka illa om eller t o m hata den man uppfattar som starkare, är inget som ifrågasätts av omvärlden, åtminstone inte till den grad, att det får ett paradigmskifte till följd. Detta gäller såväl Valerie Solanas SCUM-manifestet och hennes mordförsök på Andy Warhol, som förbundet Allt åt allas överklassafari med parollen “Odla ditt klasshat”, samt Muslimska brödraskapets faktiska kvinnosyn. Viss diskussion och upprördhet finns, men leder bara till rundgång och begreppen reds aldrig ut. Jag dristar mig här dock till att göra ett försök.
Om de grupper och individer som hatar anses ha en svagare ställning i det globala samfundet – ja, då anser både svenska och även en del andra europeiska medier och politiker, att dessa människors hat är legitimt, eller åtminstone inget man fokuserar på. Man vill gärna ge den svage rätt, vilket implicit är den moraliska ryggraden i klasskampsretoriken, som påverkat tänkandet långt över de marxistiska gränserna. Enligt denna syn ger man den svage rätt oavsett vad denne tycker eller gör.
Är den svage t ex homofob eller kvinnoförtryckare, som i fallet med Hamas och andra islamsistiska rörelser, har denne rätt att vara det. Hatar han judar, har han rätt att göra det. (Judarna intar dock en särställning i denna debatt, då de kan anses som både svaga och starka, beroende på sammanhang. Är en jude bankir, anses han stark. Blir han förföljd anses han svag.)
Den starke – det vill säga den vite medelklassvästerlänningen (företrädesvis man) har – enligt sig själv och sitt samhälle – dock inte rätt att vara hatisk. Den starke skall vara tolerant, d v s det som är starkt, gott och konstruktivt, medan den svage kan få lov att ha fobi, förtrycka eller vara för domsfull och intolerant, dvs ha “lägre” känslor, utan krav på sig att vilja förändra sin syn och gå motparten tillmötes.
Vad säger detta om den svenska och västerländska synen på “den andre svage”? Det är tydligt att man omyndigförklarar den svage genom att tillskriva honom rätten till dessa “lägre” känslor. Hela debatten om den svage bygger på en intellektuellt ohederlig hållning, för att citera den kände debattören och filosofen Ingemar Hedénius och jag skulle i högsta grad vilja kalla detta orimliga förhållningssätt för rasism.
Slutligen, konstruktiv ilska kan måhända medföra gott. Men det ständiga överseendet med hatet, kommer aldrig att kunna skapa någon skön ny värld. Därför vore det enda riktiga att låta även svaga grupper och individer omfattas av demokratiska principer och krav, och inte av något slags missriktad medkänsla eller välvilja, låta dem bryta mot mänskliga rättigheter och de demokratiska principer som rättsstaten bygger på.
